Den senaste månaden har en debatt om censur på nätet tagit fart. Jag skrev själv en artikel i ämnet i RFSU:s tidning Ottar, som fokuserade just på censur av ”sexuellt” material på bland annat Facebook och hos olika Apple-plattformar. Debatten tycks nästan lika polariserad som fildelningsdebatten, liberala Timbro-debattörer hävdar företagens rätt att bestämma över innehållet i sina tjänster medan kritikerna hävdar att det rör sig om ren censur.
Det är inte oväntat att den här debatten kommer nu, de senaste åren har vi tagit stora steg mot ett mer reglerat internet. Men då talar jag inte om juridisk eller statlig reglering. Där civilsamhället misslyckats att ta kontroll över utvecklingen på internet har istället ett par stora aktörer mycket framgångsrikt gjort det. De flesta av oss tar vägen ut till internet genom inte ens en handfull helt dominerande aktörer – som har monopol på sin nisch. Den betydelsefulla Wired-artikeln “Great Wall of Facebook: The Social Network’s Plan to Dominate the Internet” har sedan den publicerades 2009 blivit alltmer sann. Vi tillbringar idag mer tid på Facebook än på Google. Våra vänner har blivit vårt nya spamfilter. Och det är förmodligen plattformar som Facebook vi alltmer kommer att känna som ”internet” – men också som ”trygga” offentliga platser. Nästan som ett torg. Det är naturligtvis en illusion, det finns ingen plats på internet idag som motsvarar de rättigheter och skyldigheter vi har i ett offentligt rum. Många vill dock gärna få oss att tro det. De sociala mediernas främst kapital är vårt förtroende, förloras denna tillit kommer det sociala nätverket falla isär. Det paradoxala är att det är just denna tillit man vill skydda när man till exempel väljer att ta bort bilder som anses ”obscena”.
Jag tycker däremot problemet i första hand inte handlar att privata företag inte ska få bestämma över innehållet i sina tjänster – utan de monopolistiska förhållanden som idag råder på internet. I ett sundare system skulle vi helt enkelt kunna väga användaravtal mot varandra, och välja det alternativ som försäkrar oss bäst rättigheter.
Men det är idag inte ett särskilt realistiskt scenario, vad väger man Facebook mot?
Dagens system där ett par stora aktörer dominerar drabbar inte bara enskilda användare, utan även kulturskapare och mindre företag som tvingas till ofördelaktiga avtal. Styrkeförhållandet är abnormt. Alternativet blir vara med – eller inte alls.
En mycket intressant fråga är naturligtvis varför det ofta bara tycks finnas plats för en aktör inom olika nischer på internet. En förklaring torde vara marknadsmässig omognad, med andra ord att det digitala uppkopplade samhället ännu är i sin linda. Den dominerande aktören ofta är innovatören – och därmed har ett svårslaget försprång. Jämförelsen med industrialiseringen och de monopol som byggdes upp då är förmodligen inte helt orättvis. I ”Outliers” beskriver Malcolm Gladwell hur 14 av de 75 rikaste personerna i världshistorien föddes i USA mellan 1831 och 1840. Dessa män byggde upp monopol som var så skadliga för samhället att de var tvungna att brytas genom USA:s välkända anti-trustlag – som 1998 även tillämpades mot Microsoft.
Hur de stora internetföretagen idag hanterar uppköp av allt som kan likna konkurrens är lika rovgirigt som under den tidiga kapitalismens dagar. Ett företag som Google dödar lika mycket innovation som de föder. Lovande små innovatörer köps upp, monteras isär, kastas eller blir en kugge i maskineriet.
Det är naturligtvis naivt att tro att sund konkurrens ska vara en garanti för yttrandefrihet på nätet, det är det inte. Men det vore en bit på vägen.
Anders Rydell
Anders Rydell är chefredaktör på tidningen Konstnären och författare, bland annat till Piraterna – de svenska fildelarna som plundrade Hollywood (med Sam Sundberg).