Netopia har tidigare skrivit om censur på bl a Ipad och Facebook, som t ex innebär att bilder på ammande kvinnor tas bort. Den debatten har nått prasselmedia, i förra veckan skrev Timbro-debattören Thomas Idergard i Svenskan att det ska ses som en nödvändig självreglering snarare än censur och jämför med att Konsum inte säljer porrtidningar. I helgen svarade RFSU-tidskriften Ottars redaktörer Kristina Lindquist och Carolina Hemlin att porrskräcken får absurda konsekvenser och att motviljan mot reglering leder till att internet blir ett köpcentrum snarare än en demokratisk arena.
De här bägge synsätten beskriver tydligt skiljelinjerna i debatten om samhället på nätet. Antingen är det upp till varje enskild aktör att beskriva (och beivra) sina regler, eller så behövs gemensamma, demokratiska regler för att garantera mångfald och yttrandefrihet. Netopias uppfattning är att även om Idergards resonemang är stringent och rimligt, så innebär nätets struktur med nischmonopol att jämförelser med fysisk distribution haltar. Antingen införs demokratiska mekanismer i de dominerande nättjänsterna. Eller så måste de analoga institutionerna kliva fram och garantera den enskildes rättigheter, yttrandefriheten och mångfalden. Internet som köpcentrum (eller ”kabel-TV-internet” som det också kallas) används som en nidbild av vad som blir resultatet av demokratisk inblandning, men det är tvärtom. Vi kan ha kommersiella, välputsade arenor som styrs av kommersiella aktörer och en digital slum i form av darknets. Eller så kan vi försöka undvika de ytterligheterna och ha ett demokratiskt digitalt rum med rättigheter för alla. Det senare är förstås mycket svårare, men alternativet är att ge upp nästan allt som är bra med den digitala revolutionen.

Spelkonsoler blir hackade förr eller senare och nu har turen kommit till Playstation 3. Tidigare har det funnits ett USB-modchip, men nu har en grupp som kallar sig fail0verflow har knäckt skyddet för själva systemkärnan och Sonys spelmaskin är alltså vidöppen för att spela piratkopior. Det finns mycket att anmärka på i den nyheten, men framförallt en sak blir jag inte klok på. Jag tror att jag vet en del om hur pirater och hackare resonerar, det går ut på att den som vill ta betalt för material själv måste se till att skydda det, att det sprids olagligt på nätet handlar inte om enskilda personers handlingar utan ska uppfattas som tingens ordning, en digital naturlag. Man får skylla sig själv helt enkelt. Jag delar inte den uppfattningen (surprise!), men jag kan förstå resonemanget. Men om man nu som Sony i det här fallet har ansträngt sig för att skydda sitt material och installerat tekniska skydd, är det då inte rimligt att det är brottsligt att knäcka dem? Dataintrång? Sony har förstås vidtagit juridiska åtgärder mot hackarna, men det har lett till högljudda protester från diverse nätaktivister (till exempel den här dataprofessorn på anrika Carnegie Mellon-universitetet). Jag blir inte klok på det, ska inga lagar gälla i den digitala världen? Får man skylla sig själv om man blir hackad? Eller är det bara stora företag som inte omfattas av lagskydd? Var går gränsen? Eller är det bara om man hackar skydd för att content som man ska gå fri från rättvisan? Vad gäller om man hackar bankkonton? Stjäl någons identitet? Får man skylla sig själv om någon hackar sig in på ens privata dator och sprider ens privata bilder? Eller som i det här fallet: publicerar metoden för att göra ett sånt intrång? Man kan förstås säga att informationen i sig är nyttig, det är tillämpningen som ska beivras. Som i Jaron Laniers exempel med forskningsprojektet som publicerade hur man kan fjärrstyra och stänga av pacemakers – det är inte förrän någon verkligen börjar ta livet av folk som brott begås. Men i fallet Playstation betyder det att istället enskilda upphovsrättsintrång ska beivras, vilket var exakt det man ville undvika genom att använda tekniska skydd!
Vad bör vara brottsligt här? Hacket? Publiceringen? Intrånget (installera piratspel/stänga av pacemakers)? Eller inget av dessa? Det sista är en dyster utsikt som innebär att den starkes rätt råder. Sony och hjärtpatienterna får skylla sig själva. Dislike.

Disclaimer: det är ett mycket allvarligare brott att mörda någon medelst pacemaker-avstängning (eller på vilket sätt som helst faktiskt) än att spela piratspel

Upplopp och militär på gatorna i Tunis och bomb mot Tunisiens ambassad i Schweiz igår. Våldsamheterna har utlösts av höga matpriser och arbetslöshet enligt dessa medieuppgifter. Jag besökte Tunisien för sju-åtta år sen och även om det formellt sett finns ett parlament ska man ha klart för sig att landet är en diktatur. Presidenten Ben Alis porträtt hänger på väggen i alla affärer, restauranger, hotell etc. En del av stranden intill charterhotellet jag bodde på var avspärrad med murar och beväpnade vakter. Där låg Ben Alis sommarresidens (eller ett av dem, more like). Att en diktator sätter in militär mot folket är logiskt. Men varför skriver Netopia om utrikesnyheter? För att Ben Ali också har gett sig in nätdebatten, ungefär lika handgripligt: fyra yttrandefrihetsaktivister har häktats, några av dem medlemmar i Tunisiens piratparti, uppgav svenska Piratpartiets hemsida i helgen. Tidigare är det främst den islamistiska oppositionen i Tunisien som drabbats av regimens repression. Yttrandefriheten är ett problem för envåldshärskare och globala digitala medier gör det inte lättare (även om de även kan tjäna regimen som i Nordkorea och Kina). Att oppositionella greps bara dagar innan våldsamheterna utbröt är talande, inte för att det finns något orsakssamband utan för att det är utslag av samma sak. På Internetdagarna i höstas talade Roger Dingledine från TOR (ett slags anonymiseringsprogram) om hur man kunde se ett samband mellan inskränkningar i yttrandefriheten på nätet och repression i övrigt och tog Thailand som exempel på hur utökad övervakning på nätet förebådade statskuppen. Har Dingledine rätt så kan alltså statusen för yttrandefriheten på nätet fungera som ett slags barometer för demokratiutvecklingen.
Osäkert om Ben Ali bryr sig, men Netopia kräver härmed att de fyra gripna nätaktivisterna släpps.

Apropå Piratpartiet så saknades en sak i min tidigare kommentar till partiledarskiftet, nämligen något respektfullt om den avgående Rick Falkvinge. Det kommer här: Jag har träffat Rick Falkvinge många gånger, ofta i debatter. Han är en vass debattör, alltid rak, schysst och tuff. Dessutom alltid med gott humör och förmåga att hålla isär sak och person. Jag hoppas att han inte försvinner ur den svenska offentligheten.
Värt att notera är också att Piratpartiet ersätter en tekniker med en upphovsman (Anna Troberg är publicerad författare). Törs man hoppas på mer utrymme för innehållsfrågorna i PP:s politik med tanke på det?

Rick Falkvinge avgår som partiledare för Piratpartiet. Det kommer väl inte direkt som en chock efter höstens katastrofval där partiet bara fick några tusen röster mer än 2006 (då det var helt nystartat). Många profiler och färgstarka sympatisörer övergav partiet i somras i samband med barnporrsjälvmålet och i höstas efter valfloppen. Att piratrörelsen kollapsat har Netopia konstaterat tidigare, så Falkvinges avhopp är inget mer än ett efterskalv. Annat var det våren och sommaren 2009 (före The Pirate Bays sell-out!) när vinden i piratseglen var stark efter FRA-debatten, Ipred-lagen, domen mot The Pirate Bay och partiets popularitet toppade med 7,1% i EU-valet. I Almedalen samma år frågade en österrikisk journalist, uppriktigt nyfiket, varför de skickade Christian Engström till Bryssel och inte Falkvinge. Jag svarade att jag trodde att de ville ha sin bästa man i riksdagen. Nu meddelar Falkvinge att han ska ägna sig åt att sprida piratideologin i Europa och man kan inte låta bli att undra om han inte ångrar att han missade EU-parlamentsstolen (man kan inte heller låta bli att undra om inte de europeiska konferenser han tackat nej till hellre bjuder in den nya partiledaren, men det är en annan sak).
Det har ofta hävdats att Piratpartiet var nyttiga för debatten. Jag tycker tvärtom, partiet bidrog till att polarisera debatten och tog monopol på den viktiga integritetsfrågan. Det hade varit nyttigare med en diskussion där fler ideologiska verktyg hade kommit till användning, men som det blev tävlade övriga partier nästan om att vara mest lika piraterna i frågor om internet. Myten om det oreglerade nätets välsignelser basunerades flitigt ut bland kommentarsfält, bloggar, debattforum och även i redaktionella medier, men det uppskruvade tonläget gjorde att frågan om vilka egentliga intressen som tjänar på den verklighetsbeskrivningen aldrig blev ställd. Debattklimatet kring internet har förvisso mest av allt påverkats av reaktionerna på FRA-lagen och det var inte Piratpartiet som i första hand orkestrerade dem, snarare red man på den opinionsvågen. Med några års perspektiv är det lätt att konstatera att FRA-debatten har förstört mycket av idédebatten kring internet och satt Sverige på efterkälken jämfört med den europeiska och amerikanska diskussionen. Det är olyckligt, vi hade faktiskt chansen till idémässigt ledarskap, med förutsättningar som aktiva företag, hög teknisk nivå, bra infrastruktur, bred digital acceptans och så vidare. Nu hamnade Sverige istället i en intellektuell återvändsgränd som historien lär avfärda snarast som en lustig krumelur.
Anna Troberg tar alltså över ledarskapet för vad som återstår av partiet. Jag har träffat henne många gånger, ofta i debatt. Hon är bright, välformulerad och munter, mer resonerande än Falkvinge. Bra egenskaper för en politiker. Men det är inte mycket kvar av rörelsen hon ska leda. Piratpartiet jämförde sig gärna med Miljöpartiet för att bevisa att det går att starta nya politiska rörelser med nya utgångspunkter. Men det blev ett mandat i Bryssel som bäst. Mer som Junilistan, om någon minns dem. De fick 14,5% i EU-valet 2004.