Steve Jobs är sjukskriven och Apples aktiekurs dyker. I Google pågår något slags maktkamp där grundarna Larry Page och Sergey Brin ”degraderar” VD:n Eric Schmidt till styrelseordförande (Page blir VD istället). Facebook är synonymt med grundaren Mark Zuckerberg. Bland de digitala jättarna är det egentligen bara Microsoft som genomfört ett generationsskifte i ledningen, men affärerna går knackigt jämfört med nittiotalet och Steve Ballmer lever fortfarande i Bill Gates skugga. Varför är de här företagen så beroende av sina grundare? Jobs blev utmanövrerad från Apple och företaget hade ett katastrofalt decennium, det var först när han kom tillbaka som man kunde ta revansch och lansera banbrytande produkter som Ipod. De har tiotusentals anställda, men ledarkulten är starkare än inom andra företag av samma storlek (tänk läkemedel, verkstadsindustri eller transporter, börsföretag med anonyma kamrerstyper på högsta posten). Inga jämförelser i övrigt, men när diktaturerna i Nordafrika faller som dominobrickor blir problemen med fixering vid enskilda ledare väldigt tydliga. Digitaliseringen handlar ju mycket om att ge makten till användarna och de här företagen är lika mäktiga som många stater (Google har rentav en egen utrikespolitik, som i fallet med Kina). I det perspektivet är ledarkulten inte bara ett bekymmer för aktieägarna.

Christopher Kullenberg presenterar idag på Expressens debattsida en utmärkt beskrivning av den dogmatiska enögdhet som präglar den uppfattning som vi i brist på bättre kan kalla nätaktivism (dvs tanken att det viktigaste är att alla datapaket på internet är lika värda, all form av reglering är av ondo). Han tar upp den senaste tidens debatt om twitter-revolutionerna i Nordafrika och menar att regeringen har dubbla budskap när de dels vill ge bistånd till nätaktivister i diktaturer och samtidigt inför regleringar som datalagringsdirektivet. Så talar en sann dogmatiker. Kullenbergs definition av yttrandefrihet är att stater inte reglerar internet och då är varje avsteg från den regeln censur, det spelar ingen roll vilka andra värden eller principer som berörs. Det går inte att undgå att fascineras av den här totala oförmågan att se nyanser. Utrikesminister Carl Bildt har vid olika tillfällen betonat att internet är ett viktigt yttrandefrihetsprojekt, inte minst i diktaturer. T ex i Expressen den 8 februari, skriver Bildt att det behövs ett starkt internationellt skydd för yttrandefriheten på internet.* Samme Bildt skrev den 23 november i fjol (på samma debattsida) om vikten av att skydda de digitala systemen från cyberangrepp (i syfte att garantera bland annat yttrandefriheten). Dessa bägge artiklar tycker Kullenberg är motsägelsefulla och menar att staten vill skilja på ”bra och dåliga informationsflöden”. Information, detta underbara ord. Tänk att cyberattacker är ”informationsflöden”. Genom att definiera allt som händer på internet som information, så blir allt tillåtet och alla försök att komma tillrätta med problem blir hot mot yttrandefriheten. Det duger inte för en demokratisk regering och därmed tillför Kullenbergs perspektiv inte mycket till samtalet. Synd, för det finns ett par intressanta spår mot slutet av hans debattartikel, om den svenska vapenexporten till Bahrain och – närmare Netopias ämne – säkerhetsforskaren Tomas Ries (tidigare direktör för Utrikespolitiska institutet) som är viktig för Bildts resonemang om cybersäkerhet. De sakerna skulle åtminstone jag gärna vilja läsa Kullenberg utveckla.

 *) Kullenberg citerar faktiskt Bildt fel, det citat ”det måste finnas ett internationellt förbud mot påtryckningar mot operatörer och mot aktioner för att släcka ner internet” som Kullenberg i sin artikel tillskriver Bildt är ett citat från en tidigare artikel av Måns Adler som Bildt svarar på och citerar. Det är alltså inte Bildts ord, utan Adlers. Bildt instämmer bara delvis. Jag väljer att tro att detta inte är avsiktligt av Kullenberg.

Vilken betydelse lägger vi i ett ord? Det funderar jag på när jag tittar på Open Net Initiatives världskarta över ”censur” på internet. Öppenhet = fint. Frihet = fint. Censur = fult. Är det tillräckligt? Enligt Open Net Initiative är de västerländska demokratierna extra ivriga att ”censurera” internet, medan Mongoliet, Moldavien, Laos, stora delar av Afrika mm är exempel på länder där internet är ”fritt”. Här någonstans bör man börja tvivla på om Open Net Initiative menar samma sak som andra med ord som ”fritt” och ”öppet”. Om samhället i övrigt var helt utan regler, lagar, samhällsinstitutioner, skulle vi då kalla det ”fritt”? ”Öppet”? Inte ens den mest hårdnackade libertarian skulle acceptera det, ändå kan man komma undan med det när det gäller internet. Rent av få 150 000 likes på Facebook. Ni har läst det förr på Netopia: att inte samhället reglerar internet betyder inte att det är fritt från reglering. Samhällets roll är att skydda den enskildes rättigheter, det uppdraget har däremot inte teleoperatörer eller teknikföretag. Gissa vilka som vinner på att hålla liv i myten om det ”öppna internet”?