Medieetik eller pressetik?

Igår besökte jag ett intressant seminarium, det var Pressens samarbetsnämnd som presenterade en utredning om hur ett medieetiskt system skulle kunna se ut. Dvs medieetiskt till skillnad från pressetiskt, dagens regler skiljer ju mellan etermedier och press, men med konvergerande medier (Netopia har ju t ex webb-TV) blir det svårt att försvara den uppdelningen. Det fanns många synpunkter i den namnkunniga församlingen, Expressens Thomas Mattsson tyckte att det var viktigt att ha ett etiskt system som går att efterleva och menade att redaktionen alltid vet när den har gjort fel men ibland kan det vara medvetet. Där hamnade han i polemik med pressombudsmannen Yrsa Stenius som underströk att hon är allmänhetens pressombudsman och en redaktion omöjligen kan veta vad allmänheten anser innan det har prövats. Ett besläktat ämne handlade om hur publiceringar kan vara oskadliga i ett medium men skadliga i andra, en TV-sänd begravning kan vara etiskt fel medan att publicera bilderna i en tidning kan vara okontroversiellt. Jag ställde en fråga om nya medier: är det meningsfullt att ha ett medieetiskt system kring t ex namnpubliceringar, när vem som helst kan publicera de namnen på något webbforum? Thomas Mattsson svarade att de inte kan ta ansvar för t ex namnpubliceringarna på Domstolsverkets hemsida, men att medieetiken behövs ändå. Anette Novak (chefredaktör för Norran i Skellefteå) tyckte att mycket av kritiken kring namnpubliceringar gäller medier utanför ansvarigutgivar-systemet, men det är de etablerade medierna som får stå till svars för kritiken. Hon hade också ett resonemang om att begrepp som etablerade eller traditionella eller klassiska medier leder tanken fel. Jag tolkar det som att hon ifrågasätter om det alls går att upprätthålla någon skillnad mellan dessa och ”nya medier” (eller kanaler utanför ansvarigutgivar-systemet) och där sätter Annette Novak fingret på den springande punkten i hela den här frågan. Är det någon skillnad? Jag är frestad att säga nej, för var går gränsen? När blir en blogg ett etablerat medium? När man skaffar utgivningsbevis? Eller en tidskrift med stolta traditioner men svikande upplaga, hur liten kan den bli innan den blir oetablerad? Gränsen är otydlig, kanske handlar det inte om antal läsare/tittare men något slags definition behövs ändå. Jag grubblar och tror trots allt att det finns en meningsfull skillnad mellan medier med och utan ansvarig utgivare. Det redaktionella filter och ansvar som de förra har innebär en meningsfull artskillnad. Det är bara det att för publiken så spelar det ingen roll. Det är alltså internt och formellt meningsfullt att upprätthålla en sån distinktion, men för alla andra – allmänheten, läsarna, tittarna – är formell medieetik bara en liten pusselbit i vad som avgör i vilken utsträckning vi har förtroende och intresse för olika medier.

Uppdatering: seminariet finns som webb-TV på Tidningsutgivarnas hemsida http://www.tu.se/

6

Kommentarer

  1. …Per, nu går det undan; http://www.newsmill.se/artikel/2011/02/03/it-ministern-nu-ska-vi-s-tta-den-digitala-agendan, din IT minister beskriver runda bordssamtalen.
    I framtiden skall 90% av befolkningen ha 100 Mb/sec, hualigen jag har bara 2 Mb/sec 🙂

  2. @Martin – tack för länken!
    ”One point of critique based on the main conclusions of the study, is that
    the observed relation only appears to be correlational. This may mean that the results could in part be influenced by significant third variables such as promotion and overall popularity. Since the report is only available in Japanese we were unable to confirm whether this was taken into account.”
    Jag brukar säga att den som bara är intresserad av innebandy kommer varken att ladda ner eller köpa film. Men det är klart att det finns fall där fildelning kan fungera som gratisreklam, just när det gäller manga tror jag att det kan finnas en sån effekt i västvärlden eftersom det inte funnits någon annan omfattande distribution. I stort är det svårt att säga att fildelningen inte påverkat branschens intäkter negativt eftersom de faktiskt minskar globalt sett. Om fildelningen var positiv borde ju intäkterna öka.

    • Minskar verkligen filmbranschens intäkter globalt sett? Tycker jag hör mest om rekord. Och oavsett, kan man verkligen kräva att intäkterna ska öka år efter år? Finns det aldrig nån mättnad på marknaden, särskilt eftersom mediekanalerna blir allt fler? Hur mycket hinner man egentligen med att konsumera?

      Visst, även den här studien kan ifrågasättas eftersom det bara handlar om teorier. Ingen kan veta hur fildelare skulle spendera sina pengar om de inte hade möjligheten att fildela, som bekant.

      MEN, man tycker att bevisbördan borde ligga hos dem som vill driva igenom lagar och göra inskränkningar i brevhemligheten och mere conduit. Det borde inte räcka med att göra grova generaliseringar, eller att peka på något genomsnitt av de luddiga rapporter som gjorts i frågorna, eller att hänvisa till ”sunt förnuft” och diverse moraliserande argument. Don’t you agree?

    • I stort är det svårt att säga att fildelningen inte påverkat branschens intäkter negativt eftersom de faktiskt minskar globalt sett. Om fildelningen var positiv borde ju intäkterna öka.

      Intäkterna ökar(!) och har gjort så kontinuerligt under de 10 år fildelningen existerat. Människor spenderar hela tiden mer pengar på kultur. Däremot minskar intäkterna ständigt för onödiga mellanhänder. Ingenstans är detta tydligare än i musikindustrin. De totala intökterna där ökar stadigt, men skivbolagens del av kakan minskar lika stadigt.

Kommentera artikeln