Sökes: Verkligenhetens svar på popkulturens hackerhjältinnor

Jag slötittade på den amerikanska kriminalserien Criminal minds häromdagen. Teamets dataexpert, eller technical analyst, Penelope Garcia fick material från en rysk bank och den gröna Matrix-koden rann över skärmen. Garcia är bara ett av alla exempel på hur datakillen blivit tjej i populärkulturen, med Lisbeth Salander som senaste affischnamn.

I min högst personliga historieskrivning är 1995 året då allt började. Tio år tidigare var kvinnan någon som framställdes av pojkar framför en dator i John Hughes Weird Science, nu sitter hon framför pizza.net och fixar virus. Samtidigt som Sandra Bullock blev symbolen för den nya geeken i The Net kom subkulturversionen i form av en cyberpunkraveish Angelina Jolie i Hackers. Hennes karaktär Kate dyker upp som Acid Burn i hackern Dades dator och för honom blir hon en svårhanterbar mix mellan sexobjekt och konkurrent. I Hackers citeras The Hacker Manifesto, det högtravande manifest som Loyd ”The Mentor” Blankenship skrev 1986: ”We exist without skin color, without nationality, without religious bias… and you call us criminals. You build atomic bombs, you wage wars, you murder, cheat, and lie to us and try to make us believe it’s for our own good, yet we’re the criminals.” En romantisk idé om ett parallellt samhälle där identiteten upplöses å ena sidan, å andra sidan en text som inte nämner könlöshet som ett ideal bland de andra. I Hackers är det faktum att Kate är tjej och Dade kille allt annat än oviktigt, symboliserat genom Dades krav att Kate ska sätta på sig en klänning om han vinner ett vad.

Några år senare kommer serien om Buffy the vampire slayer och slår hål på en mängd idéer om vad tjejer och killar ska ägna sig åt i amerikansk tv. Dödandet av vampyrer är uppenbart men i bakgrunden sitter Willow och bryter sig in i polisdatorer och stadskontorssystem. Joss Whedon som skapat serien skickar en kärleksfull hint tillbaka till 80-talet genom att låta Buffy och hennes gäng kallas för The Scooby Gang, och Willow blir den uppenbara parallellen till urnörden Velma Dinkley som redan 1989 bar omkring på en avancerad dator i A pup named Scooby Doo.

När Rob Thomas Kitty-liknande serie Veronica Mars kom i Buffys kölvatten dröjde det lite längre innan datatjej-karaktären fick en bärande roll. Cindy ”Mac” Mackenzie blev en stående sidekick i säsong tre och med sitt runda ansikte, raka hår och sin väna uppenbarelse är hon slående lik Willow. I den mån man kan prata om sexobjekt i de här serierna är det tydligt att Buffy/Veronica ska axla den rollen, starka och snygga, medan Willow och Mac är tafatta och oansenliga för det motsatta könet (att Willow efter sin avståndsförälskelse i Xander inleder ett homosexuellt förhållande har på så sätt sin alldeles särskilda logik).

Utanför tv-rutan är bilden av datanörden nästan uteslutande manlig. Trots att datahistorien redan från början är kantad av tongivande kvinnor, från Ada Lovelace analytiska maskin till Grace Hoppers snickrande av programmeringsspråk. Programmeringsyrket var i sin linda snarare något som kvinnliga sekreterare, via hålkortstekniken, sysslade med än deras manliga chefer men den delen av berättelsen är föga känd. Numera är kvinnliga programmerare en minoritet som företagen mer eller mindre aktivt efterlyser alternativt undantag som Anna Moore, 15-åringen som vann CyberEthical Survivor på DefCon-mässan 2001 (men sedan dess framförallt hånats för sin moralism och genanta uttalanden om hax0rs). Att läsa om 70-80-talets stenhårda exempel som Susan ”Susan Thunder” Headley eller gruppen TBB (The Beautiful Blondes) är att få hjärtklappning över alla oskrivna historier det finns att skriva. Men också att bli förvånad över hur långt tillbaka i tiden de berättelserna ligger. Populärkulturen kan skapa sina hjältinnor men jag längtar efter ett råmaterial från verkligheten.

Alice Kassius Eggers
Litteraturkritiker

0

Kommentarer

Kommentera artikeln