Torsdagskrönikan: Kriget om internet – Martin Gelin om Tim Wu

För drygt hundra år sedan skrev den amerikanska vetenskapsjournalisten Waldemar Kaempffert i tidskriften Scientific American att radions genombrott skulle få hela världen att kommunicera på ett helt nytt sätt. Alla de åtskilda delarna av världen skulle nu, tack vare radion, ”enas på ett sätt som de aldrig gjorde med telegrafen eller telefonen”. Journalistiken, det offentliga samtalet och den allmänna förståelsen mellan människor skulle bli lite bättre.

Strax därpå förutspådde Nikola Tesla att radion skulle bli som en enda ”global hjärna”, som knöt samman människor från världens alla hörn.

Sextio år senare var det kabel-TV som skulle befria den demokratiska dialogen i USA. Ingen mindre än Richard Nixon var övertygad om att kabel-TV skulle leda till ett hälsosammare politiskt klimat, eftersom politiker inte längre skulle behöva pengar för att driva kampanjer, ”eftersom alla skulle kunna göra sin röst hörd på sin egen kanal”.

Riktigt så blev det inte. I stället gick såväl amerikansk radio som kabel-TV sakta men säkert från mångfald och öppenhet till enfald och slutenhet – från att vara en hobby för tiotusentals glada amatörer till att bli en begränsad marknad dominerad av allt färre, allt mäktigare aktörer.

Det här är en process som återkommit i alla nya informationkanaler de senaste hundra åren, enligt Tim Wus nya bok ”The Master Switch – the rise and fall of information empires”. Han ger processen ett namn, the cycle, och visar hur detta mönster återkommer för radio, TV, film och kabel-TV: öppna system ersattes, sakta men säkert, av slutna system.

Det stora frågan i boken är förstås: Är internet annorlunda?

Wu besvarar inte frågan med något glasklart ja eller nej, utan säger snarare följande: om vi vill utveckla och förstärka det som är bra och unikt med nätet – att fler kan göra sina röster hörda, att det offentliga samtalet demokratiseras, att makten över information decentraliseras – så måste vi aktivt ta ställning till de konflikter som de närmaste åren kommer att forma internets framtid.

Många teknologiböcker konstruerar, för att få till en snärtig berättelse, ett ensidigt positivt eller negativt argument om vart vi är på väg. På USA:s intellektuella marknadsplats måste alla debattörer ha en tydligt definierad position, redan från början, för att få plats i diskussionen. Därmed vet vi att vi kan vända oss till Evgeny Morozov för en dos välinformerad pessimism, till Clay Shirky för visionär optimism, till Chris Anderson för en obändig tro på att marknadskrafterna löser alla problem, eller till Jeff Jarvis och Kevin Kelly för fluffig feel-good om teknologins inneboende godhet (eller, om man nu verkligen måste, till Andrew Keen om man vill ha den motsatta sidan).

Tim Wu är mer balanserad. Han har också en personlig agenda, men den verkar inte ha grumlat hans historiska perspektiv på de senaste hundra årens amerikanska informationskultur.

Wu är inte bara en kompetent akademiker och en god reporter, som gjort sin research ordentligt, utan även en briljant berättare.

Han skriver om vår tids informationsmoguler som andra författare skrivit om generaler i stora krig, och det är väl rimligt att se på dem just så. Han skriver med en underhållande historikers finess om de slag som nu utspelas, de allianser som skapas och de schackdrag som genomförs på det digitala slagfältet, mellan exempelvis Steve Jobs, Ed Whitacre (VD för AT&T), Eric Schmidt, Mark Zuckerberg och Rupert Murdoch.

Wu är till vardags professor på Columbiauniversitetet i New York och aktiv i den intressanta tankesmedjan New America Foundation. I den amerikanska teknologidebatten är han kanske mest känd för att ha myntat uttrycket ”net neutrality” och han tillhör, tillsammans med exempelvis Harvardforskaren Jonathan Zittrain, en klick av teknologiskt visionära akademiker som är passionerade entusiaster för vad internet kan åstadkomma, samtidigt som de oroar sig för att internet är på väg att bli mer slutet och avskärmat.

En del av hans oro är missriktad – han upprepar till exempel Cass Sunsteins teorier om att de senaste årens utveckling av vårt informationsintag på webben är på väg att leda till att vi stänger in oss i kokonger av nyheter, för likasinnade, vilket gynnar extremism. Det är inte så svårt att hitta sporadiska bevis som stöder den här teorin, men den mest grundläggande undersökningen (http://papers.ssrn.com/sol3/papers.cfm?abstract_id=1588920 ) på området, från University of Chicago, visar på motsatsen: de som får sina nyheter primärt från webben är de som har den mest heterogena nyhetskonsumtionen.

Mot slutet av ”The Master Switch” fokuserar Wu sin kritik mot framför allt två personer: Ed Whitacre på AT&T och Steve Jobs på Apple.

Han skriver övertygande om AT&T:s på många sätt obehagliga samarbete med den amerikanska regeringen – som är lika gammalt som företaget självt (AT&T står för American Telephone & Telegraph och de har haft samröre med Vita Huset sedan telegrafens dagar) och som inte heller visar några tecken på att avta.

Men framför allt målar Wu upp en bild av hur framtidens mediekonsumtion kan se ut i Steve Jobs fantasi: Hollywood skapar innehållet, AT&T distribuerar det och Apple tillhandahåller produkterna på vilka vi konsumerar det.

När Wu i en intervju nyligen fick frågan vad som är det största hotet mot den öppna webben i framtiden svarade han: ”Apple”.

Möjligen är oron aningen överdriven. Jag är själv kritisk mot Apples försök att göra nätet prydligare och mer avskärmat, men det att jämföra vad Apple gör i dag med America Online och Time Warners missriktade försök att skapa en digital kokong, i början av förra decenniet, känns lite orättvist.

Appstore är givetvis problematisk, inte bara för den godtyckliga censuren och urvalet av appar som godkänns. Det är inte bara appar med påstått oanständigt innehåll som fastnat i deras censur, utan även politisk satir och kommunikationshjälpmedel som Skype, Google Voice och diverse email-appar, som konkurrerar med Apples egen (vissa av dem godkändes till slut).

Men samtidigt finns det i dag fler än 300 000 appar där, och siffran kommer att rusa i höjden i takt med att det blir allt billigare att tillverka dem. En av de mest använda apparna är förstås Safari, där man kan surfa fritt.

(Precis som att många av mina vänner numera använder Facebooks statusrader för att uppmana deras vänner att byta till nätverket Diaspora, går det utmärkt att använda Apple-produkter för att såga Apple, om man nu vill det. Detsamma kunde knappast sägas om America Onlines helt stängda browser).

Faktumet att Android redan är större än Iphone tyder också på att Apples världsherravälde kommer att dröja lite. Folket törstar efter snygga och prydliga Apple-produkter med välförpackat innehåll och användarvänligt gränssnitt, men de törstar också efter Androids öppenhet.

Wu är övertygande när han skriver om hur AT&T-Apple-samarbetet sviker alla principer som såväl Apple som webben grundades på. För att undvika liknande allianser i framtiden (han nämner även Comcasts potentiella köp av NBC-Universal och Googles samarbete med Verizon) vill Wu applicera den amerikanska regeringens princip om maktfördelning, med sina tre grenar, på framtidens informationsimperier. Wu argumenterar för att skilja på innehållsproducenterna, telefonbolagen och de som tillverkar apparaterna på vilka vi konsumerar informationen – AT&T, Hollywood och Apple bör alltså hållas åtskilda ett tag till.

Oavsett var man själv tror sig stå i debatten lär ”The Master Switch” väcka nya funderingar. Det är en av vinterns viktigaste böcker om hur information kommer att flöda i framtiden.

Martin Gelin
Journalist i New York

0

Kommentarer

Kommentera artikeln