Den som ställer krav på att all information ska vara tillgänglig för alla när som helst, eller rent av gör detta till en överordnad princip, måste förstås inkludera även information om sig själv. Det är en grundläggande konflikt för Wikileaks, och den nya falangen OpenLeaks. Ingen av dessa lyckas leva upp till sina egna principer, Wikileaks-grundaren Assange har försökt spåra läckor inom den egna organisationen och kritiserat att uppgifter ur förundersökningen mot honom nått medierna. Idag skriver medier över hela världen om Wikileaks-avhopparen, tillika OpenLeaks-grundaren, Daniel Domscheit-Bergs bok Inside Wikileaks (som redan finns på svenska!). Presskonferensen hölls i och för sig i måndags, men förlaget hade som villkor att inget skulle publiceras före idag för att få läsa boken och intervjua Domscheit-Berg – det dryper av ironi, vilket DN Kulturs Björn Wiman inte missar att påpeka. Associationerna far åt olika håll, dels tänker jag på kulturtidskriften Filters reportage häromåret om striderna mellan pirater som skriver undertexter till nedladdade filmer och anklagar varandra för upphovsrättsintrång. Dels läser jag Timbro-debattören Roland Poirer-Martinssons analys i senaste numret av liberala tidskriften Neo, där han diskuterar Wikileaks radikala öppenhet i förhållande till liberala och socialistiska idétraditioner kring yttrandefrihet. Hans slutsats är att yttrandefriheten alltid omgärdas av begränsningar och det är argumentet om det sluttande planet som hindrar folk att kritisera Wikileaks: en begränsning av yttrandefriheten öppnar för fler och är därmed ett hot mot själva idén eller principen om yttrandefrihet. Det sluttande planets retorik är ständigt återkommande i debatten om de digitala frågorna: ”det går inte att stoppa fildelningen, det leder till kinesisk övervakningsstat”. Förra helgen diskuterade en annan liberal debattör – Thomas Gür – fenomenet med det sluttande planet i en tänkvärd kolumn i SvD. Han beskriver hur synen på sexualbrott förändrats från sjuttiotalet (då föreslog en statlig utredning bl a att incest mellan tonåringar och deras föräldrar skulle avkriminaliseras) till idag (gredelina kuvert och olagliga barnporrteckningar). Hur kan en uppfattning slå över i sin motsats på så kort tid? Gür menar att det svenska offentliga samtalet präglas av långt driven rationalism, har man sagt A får man säga B, C, D osv till Ö. Vad är det om inte det sluttande planets argument? Nätdebatten och samhällsdebatten i stort mår bättre av gråskalor.

Jag anser att det är en omistlig journalistisk plikt att försöka hitta läckor och göra avslöjanden, så granskas makten – oavsett om den är offentlig, ekonomisk, kulturell eller informell. Men det betyder inte att vi kan bortse från andra viktiga principer om personlig integritet, brevhemlighet, vikten av att skydda tredje part från skada och mycket mer. Den som publicerar hemlig information tar på sig ett publicistiskt ansvar, det försöker Assange ducka för – återstår att se hur OpenLeaks kommer att hantera det. Men det är hög tid att uppdatera en gammal paroll: Other people’s information wants to be free.

Pressen ökar på teleoperatörerna Mot bakgrund av debatten om att mobiloperatörer vill spärra IP-telefoni, regeringen beslutar idag om ett nytt lagförslag (som en del av implementeringen av EU:s telekompaket). Förslaget är att dels att teleoperatörer ska vara skyldiga att informera om eventuella begränsningar i abonnemanget (som t ex blockering av Skype) och dels att PTS ska övervaka så att det finns abonnemangsformer där IP-telefoni ingår. Om utbudet brister ska PTS kunna kräva att operatörerna tillhandahåller abonnemang som omfattar IP-telefoni. Netopia gillar att PTS kan ställa krav direkta krav på operatörerna på det här viset (det borde omfatta all trafikreglering), det är ett sätt att tillgodose samhällsintresset. Förhoppningsvis blir det också verksamt i praktiken (man kan förstås tänka sig kryphål som att abonnemang med IP-tele får avskräckande höga priser). Men det är en låg ambitionsnivå från regeringens sida, med tanke på kritiken är det här det minsta teleoperatörerna måste gå med på. I det perspektivet är förslaget tandlöst. Räkna också med kritik från nätneutralitetsförespråkarna (räknar sig inte IT-ministern till den kretsen?) som lär propagera för att inga abonnemang ska ha såna begränsningar. En sån radikal hållning presenterar företaget Streamtel (som jag aldrig hört talas om tidigare) på SvD Brännpunkt idag, där de kritiserar mobiloperatörerna för att vilja kontrollera sina konsumenter. Jag tycker det är en bra analys, det är det enda sättet att förstå varför teleoperatörerna i ena stunden pratar om Internets öppenhet och jämför sig med posten, för att i nästa använda barnporrfiltret som argument för att spärra tjänster som hotar deras traditionella intäktskällor. Torbjörn Sjöström och Mats Elzén som skrivit debattartikeln avslöjar också den viktigaste drivkraften för 4G-lanseringen, när de citerar Dregen som vill ladda ner tv-serier i en uppmärksammad reklamfilm. Hear! Hear!

Det är slut med vuxencensur av film i Sverige efter hundra år. Det är rätt talande, om man inför censur tar det alltså hundra år att bli av med den. Jag har ofta varit i den diskussionen när det gäller dataspel och det har inte saknats förslag på att inskränka spelutvecklarnas yttrandefrihet på olika sätt som liknar filmcensuren. (Den debatten lever, läs gärna mitt inlägg på Newsmill före jul.) Men idag har den nya myndigheten Statens medieråd presenterat sig. Det är den gamla Biografbyrån (filmcensuren) som slagits ihop med tidigare Medierådet (som ännu tidigare hette Våldsskildringsrådet och var en produkt av videovåldsdebatten i det tidiga åttiotalet). I sitt första pressmeddelande introducerar myndigheten begreppet ”mediekunnighet” i svenskan som ett slags motsvarighet till media literacy och konstaterar att kunskap är bättre än förhandsgranskning om man vill att barnen ska ha en bra och trygg medieanvändning. Den nya myndigheten ska forska och sprida kunskap om medier och sätta åldersgränser på filmer (men inte klippa i dem, lite hypotetiskt eftersom biografbyrån satte saxen i sin sista 1996 – Scorseses Casino). Internet är förstås viktigt och idag firar den nya myndigheten Safer internet day med kolleger i 65 länder. Surfa lugnt idag (och alla andra dagar)!

De senaste veckorna har jag vid ett par tillfällen kommenterat ett märkligt tal som IT-minister Anna-Karin Hatt höll i Bryssel. Jag tycker att hon uttryckte ringaktning för den kreativa sektorn och beskrev upphovsrätten som ett hinder för den digitala utvecklingen. Om det är på det viset borde det märkas i IT-ministerns politik i övrigt, men det gör det inte vad jag kan bedöma, vilket gör talet ännu märkligare. Nu har självaste Näringsdepartementet uppmärksammat Netopia och självaste IT-ministerns politisk sakkunnige Henrik Hansson skrev en kommentar i fredags. Det tycker jag förtjänar särskild uppmärksamhet, så jag lyfter upp Hanssons kommentar här och svarar nedan:
”Per, jag tror att det här diskussionen skulle tjäna på lite mer anknytning till verkligheten. Det verkar inte som om du har förstått processen kring framtagandet av den Digitala Agendan särskilt väl, inte av det här inlägget att döma iaf.
Här är ett antal påståenden som jag måste bemöta.
”I tisdags presenterade IT-minister Anna-Karin Hatt Sveriges digitala agenda för EU-parlamentet”
Nej, hon presenterade inte den digitala agendan. Och hon presenterade den inte för EU-parlamentet. Det hon gjorde var att prata om hur vi kan stimulera legala tjänster på nätet och på vilket sätt som den digitala agendan skulle kunna hjälpa. Evenemanget var ett seminarium arrangerat av Telenor och Voddler.
”med budskapet att upphovsrätten måste försvagas”
Nej, budskapet var att vi måste reformera licensförfarandet så att bolag som Spotify och Voddler inte måste klarera rättigheter i 27 olika länder i EU.
”trots att upphovsrättsreformer alltså ska vara en viktig del av arbetet”
Att upphovsrättsreformer skulle vara en viktig del, vet jag inte. Däremot är det en viktig del av kommissionens digitala inre marknad, och det arbetet stöder den svenska regeringen till fullo.
”med den digitala agendan, så märks inget av det i inbjudningarna till de rundabordssamtal”
När blogginlägget skrevs hade enbart inbjudningarna till det första rundabordssamtalet gått ut. Det samtalet handlade om e-inkludering, alltså hur vi kan få fler människor att använda Internet. Att den här frågan var viktig för upphovsrättsorganisationerna var för mig en överraskning.
Det kommer ytterligare ett antal rundabordssamtal, som bl.a. handlar om digitala samhällstjänster och ett annat om entreprenörskap. Att gå till frontalangrepp mot den ansvariga ministern baserad på minst sagt bristfälligt faktaunderlag är inte särskilt produktivt.
Hälsningar
Henrik, pol.sak för IT-ministern”

Hej Henrik – kul (och lite oväntat!) att se dig här i Netopias kommentarsfält. Att jag inte känner till allt kring den digitala agendan är kanske inte så konstigt, men jag vill av det skälet gärna bjuda in dig eller någon av dina kolleger till ett Netopia-seminarium för att berätta mer (har tidigare sökt ditt kansli på mail i det ärendet). Det var bra att du upplyste om de detaljerade omständigheterna kring IT-ministern förfärliga tal i Bryssel, men att hon deltog i ett seminarium arrangerat av Telenor och Voddler minskar ju inte direkt kritiken att hon går telekomaktörernas ärenden. När det gäller ämnet om upphovsrättens reformer tycker jag att det är anmärkningsvärt att Anna-Karin Hatt inte refererar till den upphovsrättsutredning som pågår och som ska lämna sitt betänkande till hennes egen regering senare i år. Den syftar ju till att reda ut just de saker som du pekar på! Vet den ena handen vad den andra gör på Regeringskansliet? Och borde det inte vara Justitiedepartementets uppgift att reformera upphovsrätten?
Sedan jag skrev blogginlägget har totalt åtta rundabordssamtal utlysts, men inget av dem handlar om upphovsrätt, innehåll, kreativa näringar eller rättssäkerhet på internet. Min kritik kvarstår därför, om IT-ministern uttrycker sig på det här sättet när hon presenterar sin digitala agenda (”How can the Swedish Digital Agenda support new business models for online content?” var titeln på talet) så borde det märkas i det materiella. Du förstår säkert att din chef utsätter sig för kritik om hon uttrycker sig så här ogenomtänkt och, tycker jag, hånfullt i ett sammanhang och sedan helt bortser från det i det fortsatta arbetet. Men det kanske är som du säger, att det här ämnet ska inordnas under punkten ”forskning, innovation och entreprenörskap”. Varför är i så fall enbart en representant för kultursektorn (jag!) kallad till mötet? Det rimmar illa med budskapet i talet: är upphovsrättsreformer det viktigaste för den digitala utvecklingen eller är det en detalj som kan avhandlas som en del i ett av åtta möten? Hur ska ni ha det?
Kallar du detta ”frontalangrepp” så överskattar du nog Netopias inflytande, vilket förstås är smickrande. I övrigt tycker jag att du ska svara på kritiken istället för att recensera hur den framförs.
Vänligen

Per Strömbäck

Igår besökte jag ett intressant seminarium, det var Pressens samarbetsnämnd som presenterade en utredning om hur ett medieetiskt system skulle kunna se ut. Dvs medieetiskt till skillnad från pressetiskt, dagens regler skiljer ju mellan etermedier och press, men med konvergerande medier (Netopia har ju t ex webb-TV) blir det svårt att försvara den uppdelningen. Det fanns många synpunkter i den namnkunniga församlingen, Expressens Thomas Mattsson tyckte att det var viktigt att ha ett etiskt system som går att efterleva och menade att redaktionen alltid vet när den har gjort fel men ibland kan det vara medvetet. Där hamnade han i polemik med pressombudsmannen Yrsa Stenius som underströk att hon är allmänhetens pressombudsman och en redaktion omöjligen kan veta vad allmänheten anser innan det har prövats. Ett besläktat ämne handlade om hur publiceringar kan vara oskadliga i ett medium men skadliga i andra, en TV-sänd begravning kan vara etiskt fel medan att publicera bilderna i en tidning kan vara okontroversiellt. Jag ställde en fråga om nya medier: är det meningsfullt att ha ett medieetiskt system kring t ex namnpubliceringar, när vem som helst kan publicera de namnen på något webbforum? Thomas Mattsson svarade att de inte kan ta ansvar för t ex namnpubliceringarna på Domstolsverkets hemsida, men att medieetiken behövs ändå. Anette Novak (chefredaktör för Norran i Skellefteå) tyckte att mycket av kritiken kring namnpubliceringar gäller medier utanför ansvarigutgivar-systemet, men det är de etablerade medierna som får stå till svars för kritiken. Hon hade också ett resonemang om att begrepp som etablerade eller traditionella eller klassiska medier leder tanken fel. Jag tolkar det som att hon ifrågasätter om det alls går att upprätthålla någon skillnad mellan dessa och ”nya medier” (eller kanaler utanför ansvarigutgivar-systemet) och där sätter Annette Novak fingret på den springande punkten i hela den här frågan. Är det någon skillnad? Jag är frestad att säga nej, för var går gränsen? När blir en blogg ett etablerat medium? När man skaffar utgivningsbevis? Eller en tidskrift med stolta traditioner men svikande upplaga, hur liten kan den bli innan den blir oetablerad? Gränsen är otydlig, kanske handlar det inte om antal läsare/tittare men något slags definition behövs ändå. Jag grubblar och tror trots allt att det finns en meningsfull skillnad mellan medier med och utan ansvarig utgivare. Det redaktionella filter och ansvar som de förra har innebär en meningsfull artskillnad. Det är bara det att för publiken så spelar det ingen roll. Det är alltså internt och formellt meningsfullt att upprätthålla en sån distinktion, men för alla andra – allmänheten, läsarna, tittarna – är formell medieetik bara en liten pusselbit i vad som avgör i vilken utsträckning vi har förtroende och intresse för olika medier.

Uppdatering: seminariet finns som webb-TV på Tidningsutgivarnas hemsida http://www.tu.se/