Frank La Rue, FN:s speciella rapportör om yttrandefrihet och internationell expert inom internetfrågor, är på besök i Stockholm för det avslutande mötet i arbetet med en rapport om yttrandefrihet på internet.
Ett tidigare möte ägde rum i Kairo i januari, veckan innan oroligheterna utbröt, så La Rue har på nära håll sett hur internet kan möjliggöra samhällsförändringar.
– En ung man begick självmord i Tunisien, det var den utlösande gnistan där och via internet fick andra reda på vad som hänt. Internet i sig skapar inga revolutioner, det gör folket, men det kan vara ett viktigt verktyg, säger La Rue.
Rapporten presenteras i juni, men vid en presskonferens på Utrikesdepartementet kunde Frank La Rue avslöja de viktigaste punkterna. Censur, tillgång, privatliv och mellanhandsansvar är de viktigaste punkterna, enligt La Rue. Netopia träffade honom på presskonferensen och fick möjlighet att ställa några frågor.
Den amerikanske medieforskaren Evgeny Morozov kritiserar bilden av sociala medier som demokratiinstrument och tar exemplet med upproren i Iran 2009 där man spårade dissidenter via twitter, hur ser du på det?
– Auktoritära stater kommer alltid att förfölja journalister, men det är inte något skäl att ändra på pressfriheten. Anonymitet är i längden inte något bra skydd för privatlivet, men om det är många som sprider samma budskap så blir massan ett skydd mot förföljelser. Gaddafi kallade sig vänsterledare, Mubarak och Ben Ali konservativa – men de var egentligen diktatorer. Internet skapar inte revolutioner, men det kan bidra till att göra dem möjliga. Däremot ger internet inga svar kring övergången från diktatur – den nya regimen kanske blir fundamentalistisk, det kan man inte styra.
Hur ser du på mellanhändernas ansvar när det gäller till exempel det franska HADOPI-systemet?
– Domstolarna är nödvändiga i de här ärendena. Det finns problem när det gäller skydd för immateriell egendom på internet, det ska man ta på allvar. Men i den här debatten närmar man sig den frågan från olika utgångspunkter. Personligen tycker jag att upphovsrätten är viktig, men man kan diskutera att skyddstiderna förlängs.
Hur ser du på att internet förvandlar sånt som vi uppfattar som föremål – pengar eller böcker – till data? Kan alla sorters data jämställas med yttranden?
– Det är skillnad på informationens natur och hur den kan spridas. Men yttrandefriheten har flera skepnader, den är individuell men också kollektiv i den meningen att man har rätt att leva i ett samhälle med yttrandefrihet och tillgång till information. Folket har också yttrandefrihet, rätt till sin kultur, sina traditioner, sin religion och så vidare. Den centrala frågan för mig är vilken information som ska vara privat.
Ett litet antal företag har stort inflytande över Internets tekniska struktur. Råder det brist på transparens?
– I Latinamerika talar vi om ett ”duopol” på telemarknaden, det finns bara Telemex och Telefonica. De kräver att man beställer ”triple play” – TV, telefon och internet – i ett paket för att få access. Det gör att vi har några av världens högsta kostnader för internetabonnemang. Men det är en anti-monopolfråga, det måste regleras av konkurrensmyndigheterna.
Du nämnde barnpornografi som en typ av information som behöver regleras, men hur ska det ske i praktiken?
– Ja, men det gäller även andra brott som till exempel anstiftan till terrorism. Många länder blockerar webbsidor med barnpornografiskt material, men det går inte att tro att det är tillräckligt. Barnets rättigheter är en del av de mänskliga rättigheterna och barnpornografi har kopplingar till människohandel och slaveri, det vill säga organiserad brottslighet. Detta måste polis och rättsväsende agera mot.
Men i praktiken är det svårt för det analoga samhällets myndigheter att göra såna utredningar, servrarna kanske står i något fjärran land.
– Ja. Det finns problem som inte går att lösa.
I Frank La Rues kommande rapport till FN:s människorättsråd i Genève om internet och mänskliga rättigheter är tillgången till uppkoppling en central punkt. Internet får inte bli en angelägenhet för de privilegierade, menar La Rue och jämför med tillgången till elektricitet och vatten. Är det lönt att prata om internet när folk inte ens har rent vatten? Ja, menar han, internet är en viktig del av den sociala utvecklingen och kan bidra till utbyggd elektricitet. Allmän tillgång till internet kräver offentligt stöd, La Rue vill ha en internationell utvecklingsfond inom FN men vill också ställa krav på alla länder att ha egna fonder för att bygga ut infrastrukturen.
En annan punkt i rapporten är censur, som är vanligt i auktoritära regimer där det kan handla om filtrering, blockering, förföljelser och liknande. Ett annat besläktat fenomen, beskriver Frank La Rue, är kriminalisering av vissa handlingar – när makten känner sig hotad använder den kriminaliseringsverktyg som ett slags skydd. Det kan handla om till exempel förtal eller helt nya slags brott, som i La Rues hemland Guatemala där man kriminaliserat ”finansiell panik”, det vill säga spridande av information som destabiliserar banksystemet.
Frank La Rue menar att lösningen är den motsatta, det är bristen på transparens som är problemet för finanssektorn inte tvärtom – med bättre tillgång till information hade Bernie Madoff haft svårare att lura sina klienter och den senaste kreditkrisen kanske inte skett. Däremot anser La Rue att vissa brott måste beivras även via internet, såsom spridning av barnpornografi eller terroristbrott.
När det gäller privatlivet på internet fokuserar Frank La Rues rapport på den enskildes kontroll över sin information och rätten att veta hur den används. Därför krävs en uppförandekod eller liknande för internetbolag som kan reglera hur användarnas information hanteras, La Rue tar exemplet med privat information i sociala medier. Mellanhändernas ansvar ska enligt La Rue styras av det juridiska systemet och genom domstolsbeslut för att garantera rättssäkerheten.
Frank La Rues rapport diskuteras idag och imorgon av sextiotalet utländska experter från organisationer och globala teknikföretag. Även företrädare för den svenska regeringen medverkar och biståndsminister Gunilla Carlsson inleder.
