Skapa eller sprida? Det är frågan.

Igår meddelade IDG.se att Googles kontroversiella Booksearch-projekt stött på patrull i amerikansk domstol. Det är en domare som har underkänt Googles förslag att digitalisera böcker utan tillstånd från upphovsmannen. I systemet ingick en s k opt-out, som gjort det möjligt för författare eller förlag som inte vill ha med sina böcker i systemet att aktivt välja att inte delta. Det är en rimlig invändning att fråga först och scanna sen, men Mountain View gjorde tvärtom. För två år sen var Google på besök i Stockholm tillsammans med det amerikanska författarförbundet (Authors Guild). Santiago de la Mora heter Booksearch-evangelisten och han var verkligen karismatisk och besjälad av visionen om att göra all världens litteratur tillgänglig. Jag ställde en fråga om det digitaliserade materialet och de la Mora svarade att Google garanterar att det inte sprids och att Booksearch-projektet förresten bara gäller den amerikanska marknaden. Det är egentligen den kommentaren som gnagt mig mest i hela frågan: hur skulle Google kunna förhindra att digitalt material sprids okontrollerat, när ingen annan lyckats? Och när hela företagets ideologi handlar om fri tillgång till innehåll, information, kunskap och verktyg? Det är något som inte stämmer där. Samma sak med det där om den amerikanska marknaden, hur kan man upprätthålla geografiska gränser på nätet? Tja, Google kanske kan om de vill. Men i alla andra sammanhang är svaret att det inte går. Med på samma möte var generalsekreteraren för det amerikanska författarförbundet, Paul Aiken. Han gjorde ett annat uttalande som bet sig fast i mitt minne, han beskrev litteraturen som ett stort ekosystem där förlags- och författaravtalen är ett känsligt och balanserat system för att möjliggöra skapandet av ny litteratur. Det är som regnskogen, en liten del av hela biosfären, men med en nödvändig funktion att producera nytt syre. Den får inte äventyras när man gör förändringar i övrigt. Ett träffande sätt att belysa konflikten mellan skapande och spridande och en vacker metafor. (Väldigt konstigt mot den bakgrunden att Aiken förespråkade Google-projektet, men det är en annan sak.) För vem blir inte tjusad av idén om ett digitalt Alexandria-bibliotek? Vad kan vara högre än all mänsklig kunskap tillgänglig via internet? Är inte det det fina med internet? Priset är regnskogen. En annan som reflekterat över den här motsättningen, från ett annat perspektiv, är Pelle Snickars – forskningschef på Kungliga biblioteket. Härom veckan (9 mars) skrev han en kommentar i SvD Kultur om bibliotekens moment 22 när det gäller e-boksutlåningen (tyvärr försvunnen från SvD.se, länkar om den kommer upp igen). För visst är det märkligt att behandla digitala exemplar som fysiska exemplar, det svär liksom mot hela den digitala domänens fördelar. Men som Snickars konstaterar, utan något slags begränsning försvinner den kommersiella e-boksmarknaden och utan den inga nya e-böcker (min slutsats är att biblioteken skulle få ta över utgivningen, vem önskar en sån ordning?). Skapa eller sprida? Ett omöjligt val. Den digitala tekniken är bra på det senare, samtidigt som den ställer till det för det förra. Inte det spontana skapandet, det automatiska, entusiasternas, det enkla. Utan det dyra, krångliga, svåra, professionella, det som tar lång tid och kostar mycket. Ett omöjligt val, vi måste klara att hålla båda tankarna i huvudet samtidigt.

6

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    Nej se där, litet tänkvärd läsning igen. Jag måste säga att det skiner igenom när du skriver om ett ämne som du har ärligt menade frågor inför. Din stil och presentation höjs markant i kvalitet, så att säga.
    Ett par av dina frågor är synnerligen viktiga, andra förtjänar att understrykas och vissa andra måste ses som retoriska då svaren redan finns.

    ”Det är en rimlig invändning att fråga först och scanna sen, men Mountain View gjorde tvärtom.”
    Googles standardmetodik har hittills varit att vara mycket tystlåtna angående exakt hur de behandlar sina ”kunders” personliga information. Innan folk började ställa frågor hade de heller ingen opt-out clause för de flesta av sina tjänster – något de i dag har implementerat på många av de synliga tjänsterna de tillser internetmedborgaren med.
    I övrigt har de lagt upp kundvillkoren i det finstilta som ingen normalt sett läser. Det som räddar den taktiken undan att betraktas som rent skumrask är att det när det gäller Googles nättjänster rör sig om att man själv måste ta steget att ta dem i bruk.
    Något som naturligtvis gör deras bokprojekt – behjärtansvärt eller ej – mer tveksamt. Att individer delar med sig publicerat material till varandra utan vinstsyfte är oundvikligt och något man får acceptera oavkortat, men Google kommer i det här fallet att agera som en centraliserad kommersiell distributör med det direkta vinstsyftet att kunna använda den information de insamlar som direkt handelsgods.
    Google har förvisso åtagit sig att betala både royalties till författarna och direkt ersättning, men att agera centraldistributör utan att fråga om lov i förväg blir i det här fallet helt fel.
    Det är här skillnaden mellan icke kommersiell fildelning och sådan utförd i kommersiella syften blir avgörande.

    ”det är egentligen den kommentaren som gnagt mig mest i hela frågan: hur skulle Google kunna förhindra att digitalt material sprids okontrollerat, när ingen annan lyckats?”….”Tja, Google kanske kan om de vill. Men i alla andra sammanhang är svaret att det inte går.”

    Svaret på den frågan är enkel: Det kan de inte. Lika litet som någon myndighet, något företag, eller någon privatperson kan förhindra att den information man delgett andre part kan och kommer överföras till tredje part.

    Det är egentligen synnerligen enkelt. Det du ser eller hör på din dator kan du alltid och utan undantag spara och dela med dig av till tredje person. Antingen har de la Mora missföstått vad google har sagt eller så sitter någon och blåljuger. Din fråga är alltså tämligen enkel att besvara.

    Vad de kan göra är att göra sin tjänst tillräckligt enkel och bekväm för att folk skall föredra att använda den framför att ladda ned från otillåten tredje part (likt spotify). Vad de kan göra är att tillse att bara amerikanska ip-nummer kan logga in (vilket naturligtvis ger hela världen tillgång så snart man använder en proxy med amerikansk hemadress). Vad de kan göra är att skriva ”FY!” i stora bokstäver på bokprojektets hemsida.

    Men de har ingen som helst makt över vad som kommer att spridas eller inte så snart de lagt upp information i ett format som någon överhuvudtaget kan läsa. Det går alltså inte i det här sammanhanget heller.

    Angående skapandets ekologi får jag be att återkomma – begränsat vad jag kan knacka ihop på kafferasterna på jobbet.

  2. ..jag håller helt med här ställer Per relevanta frågor, genast blir texten mer intressant, egentligen finns inget att lägga till Scarys, som vanligt briljanta text. Jag har tidigare sagt
    ;” Det går inte att äga ngt på internet” ngt polemiskt kanske, ändock finns materialet på internet går det inte att hindra spridning, jag har försökt förstå varför och den bästa jämförelsen blir den MUNTLIGA TRADITIONEN, dvs en tusenårig tråd, ingenting är stulet allt finns kvar, materialet ingår därmed i en lång lång tråd , andra människor berättar vidare, det yttersta exemplet just nu har Twitter kommit att bli.
    Just i dessa dagar står yttrandefriheten på spel, starka krafter önskar byta ut den mot upphovsrättslagar, vilka konsekvenser det skulle få är svåra att överblicka.

  3. ”Men som Snickars konstaterar, utan något slags begränsning försvinner den kommersiella e-boksmarknaden och utan den inga nya e-böcker (min slutsats är att biblioteken skulle få ta över utgivningen, vem önskar en sån ordning?).”

    Något sådant samband existerar inte. Det forskningen visar är ju tvärtom att spridningen av material, via fildelning, korrelerar med ökade intäkter för de som skapar kultur. Den naiva synen är ju just den du presenterar, att spridningen gör det omöjligt för kreatörer att tjäna pengar, men all empiri visar ju det motsatta.

    Däremot kan det förstås vara så att förlagen, precis som exempelvis skivbolagen, ligger extremt pyrt till. För tjänsten att distribuera och marknadsföra är inte längre en tjänst som artister och författare behöver. De kan nå sin marknad direkt. Läste precis om en författare som blivit stormrik på att sälja sina böcker direkt via Amazon Kindle, för 99 cent styck.

    Så jag tror att den fria spridningen bara ligger i författarnas bästa intresse! Möjligheterna att nå en publik och att tjäna pengar ökar drastiskt. Däremot ligger nog förlagen som sagt riktigt illa till. Korrektur, redaktörstjänster, layoutoch så vidare som förlagen traditionellt sysslat med gissar jag att författare kommer att köpa själva.

  4. Fortsätter biblioteken att vetala 20 kr för varje nedladdad ebok skulle det räcka gott för en fortsatt kommersiell eboksmarknad. Efterfrågestyrd, men inte avgiftsfinansierad. Just saying… digitalabibliotek.se 🙂

  5. digitala marknaden funkar inte för utlåning av e-böcker. Utlåning sker när det finns ett begränsat antal av något som man vill ska vara tillgängligt för så många som möjligt. Det som är ännu mer sällsynt finns bara tillgängligt för läsning PÅ biblioteket. Det är helt accepterbart i den fysiska världen där ett landsortsbibliotek kanske har en eller två versioner av en bok, och är de utlånade går det inte att få tag på dem.
    Eböcker kopieras å andra sidan, och inget av scenariorna går att applicera utan att förstöra själva fördelen med den digitala marknaden.

    Att i Google fallet inte fråga innan man scannade, dumt men nödvändigt på grund av dels den enorma mängden av information och dels gråzonen med orphan works. Själv hade jag nog hellre sett att man masskontaktat vartenda existerande förlag och författarguilden och sagt ”Vi tänker scanna in alla böcker och fungera dels som bibliotek för onlineläsning dels för att sälja böckerna. Vill ni inte göra era böcker tillgängliga (för att ni är dumma i huvudet) så låser vi boken – med en notis till användaren att så är fallet. Om ni hellre vill ta över distribution själva, så kan ni köpa själva scanningstjänsten från oss till självkostnadspris. Vill ni hellre förse oss med en egen digital version som ni anser är bättre och ger er mer rättvisa, går det också bra. Annars kommer vi bara fungera som en extra försäljningskanal för er så ni tjänar mer pengar.”

    That’s how the cookie crumbles antar jag…. själv fortsätter jag att skriva till författare och frågar dem var och när jag kan förvänta mig kunna hitta deras böcker som e-böcker. Hittills har jag bara fått positiva svar från dem, och bara EN ställde sig lite tveksam – för hans förlag var motsträvigt mot e-publishing.

  6. Bra Martin!! – Jag skulle precis skriva detsamma – Antagandet att den illegala fildelningen – där människor utan kommersiella vinstintressen delar filer de själva förfogar över skulle vara ett hot mot den kommersiella försäljning är helt gripen ur luften – Det finns trots 10 år av pågående fildelning ingen forskning som stödjer den tanken – Men vad bryr sig Per om det – det låter ju bra i retoriken – även om det inte är sant – *skrattar*

    Och vad har Google (ett kommersiellt företag) att göra med den ”illegala fildelningen (en icke kommersiell aktivitet) att göra?

    Att sprida är bra – fler kommer i kontakt med materialet – vilket leder till flera köp – Skaparna har trots 10 år av pågående fildelning – aldrig någonsin mått så bra ekonomisk som idag

    Så länge Per inte har oberoende rapporter/studier som han kan stödja alla sina vidlyftiga – i hans ögon självklara – påståenden på så faller alla hans argument platt på marken

Kommentera artikeln