Torsdagskrönikan: Litteraturen inspirerar tekniken

När science fiction-författaren Arthur C Clarke för tre år sedan sänktes ner med sin kista i Sri Lankas jordmån, så var det något mer som följde med honom i graven. Han var fram till den 19 mars 2008 den siste kvarlevande av De Stora Tre, den trio vetenskapliga visionärer och science fiction-författare han utgjorde tillsammans med Isaac Asimov och Robert Henlein. Nu var han död, och med honom en era av teknisk nyfikenhet och kreativitet som lade tonvikten på det första ordet i genrebeteckningen science fiction.

Clarke anses i sina berättelser ha förutspått allt från iPads och virtual reality till den geostationära omloppsbanan för satelliter. Han är affischansiktet för en litterär uttrycksform som pekat ut och genomdrivit den tekniska utvecklingen för mänskligheten. Det är en genre som sträcker sig tillbaka till Jules Vernes, HG Wells och Hugo Gernsback i en tradition där författarens fantasi banat väg för ny teknik.

Att kalla prosan profetisk är lika sant som att det inte är det – profetian blir snarare självuppfyllande, eftersom ingenjörerna och teknikerna som praktiskt förverkligar visionerna i högsta grad läst, och influerats av, science fiction-förfädernas läror och lärjungar. Att den geostationära omloppsbanan även kallas ”Clarke-banan” tyder på samma fenomen som att vi lika självklart kallar våra virtuella alter egon för ”avatarer”, efter uttrycket i Neal Stephensons roman om onlinevärlden, ”Snow crash” (en bok som enligt Googles grundare även födde idén till Google Earth och – vågar man gissa – Second life eller World of Warcraft).

För att på annat sätt visa hur viktig kulturen och litteraturen är för den tekniska utvecklingen räcker det med att gå till den svenske affärsmannen Jan Stenbecks berömda fyrstegstrappa. Enligt Stenbecks modell tronar tekniken högst i hierarkin för att något ska förverkligas, med politiken, pengarna och idéerna därefter i fallande betydelse. Men det bakvända med en sådan mall är att den snarare visar att den inte skulle gå att bygga alls utan dess nedersta steg, idén. Idén styr alltså tekniken – utan idé, ingen teknik. Och om det är något som kan sägas vara själva kärnan i science fiction så är det Idén. Till skillnad från de dominerande skönlitterära genrerna så är inte spänning, romantik eller våld avgörande faktorer, utan Idén. Boken kan givetvis innehålla alla ovanstående komponenter men de kretsar bara runt den futurologiska visionen.

Men är science fiction fortfarande relevant som spekulerande ingenjörsmässig uttrycksform? I förordet till sin sci fi-roman ”Mörkrets vänstra hand” skriver författaren Ursula K Le Guin att, ”förutsägelser sköts av profeter, klärvoajanta och futurister, inte författare – en berättares jobb är att ljuga”. Eller som cyberpunkpionjären Bruce Sterling sade till William Gibson när de träffades första gången: ”Vi hittar på den här skiten och folk köper det. Vi är charlataner och får betalt för det”.

Kanske är de vetenskapslitterära önskedrömmarna hotade av vår samtids accelererande tekniska framfart. Istället för att stimuleras av att befinna sig mitt i en futurologisk kapprustning så blir effekten skrivkrampande: verklighetsflykten mellan en science fiction-romans pärmar blir så att säga inte särskilt långväga när man i budgetrapporten 2011 för den amerikanska militära forskningsmyndigheten DARPA redan kan läsa om flygande bilar, artificiell intelligens och cybernetik. Betyder detta att vi framför oss har en framtid utan skönlitterära tekniska ideal eller teknikdrivande kultur? Det är i så fall inget annat än ren och skär dystopi.

2

Kommentarer

  1. Kristofer, ideérna kommer först och styr allting, ibland är de för tidiga ibland helt rätt i tiden. För en konstnär är idén fundamental, idén om oss själva.
    Framsteg bygger ofta på missuppfattningar av ideér, i konsten som i vetenskapen. Pengar är bara ett verktyg, därför är jag inte ett dugg orolig över skapandet i alla dess former i framtiden som vår bloggmaster Per uttrycker, han tror att all text, bild och film kommer att upphöra om inte nätet övervakas.
    ps. Kristofer, bra text ds.

  2. Scary Devil Monastery

    Det är litet grann hönan och ägget över det här. Vad Clarke, Heinlein och Asimov hade gemensamt var egentligen vision. Förmågan att kunna ta den teknik och den vetenskap vi då hade och skriva romaner baserade på den tekniken dragen till sin logiska spets.

    Vanlig Svensson tänker inte så ofta på sådant – för tio år sedan fanns redan alla nödvändiga förutsättningar för paralella processorer, för personliga bruk av VPN, för varianter av touchpads och mobiltelefonnätverk med integrerat bredband. Det som saknades var infrastrukturen och tillräckligt många personer som visste att detta var möjligt och var villiga att skapa en marknad för en sådan infrastruktur.

    Sådant blir en snabbt eskalerande spiral. Vetenskapsmän formulerar en teori, tekniker och ingenjörer börjar skapa nya system baserade på tekniken, visionärer inom sci-fi och bland forskare siar i framtiden om vad den kan användas till, och när väl Svensson på gatan fått läsa om underverken sätter sig ett antal entreprenörer och gör verklighet av visionen.

    Det här kan gå hur många varv som helst. de grundläggande internetprotokollen har inte förändrats nämnvärt sedan det först skapades och det finns inga tecken på att användningsområdena för det är på väg att sina.

    Nu sköt Clarke bom på många sätt. år 2010 var inte articifiell intelligens en standard för datorer, och nära nog ingen förutsåg internet eller att världen bokstavligt talat i och med smartphonen skulle vara i var mans ficka.

    ”Betyder detta att vi framför oss har en framtid utan skönlitterära tekniska ideal eller teknikdrivande kultur?”

    Jag skulle inte oroa mig. Så länge det finns visionärer kommer vissa av dessa att fortsätta utmana den nuvarande teknikens gränser.

Kommentera artikeln