Tvenne lagar styra mänskolivet, skriver Stagnelius i en berömd dikt, Suckarnes mystär: ”Makten att begära är den första, tvånget att försaka är den andra.”
Runt denna hopplösa paradox kretsar allt mänskligt under månens skiva. Låt oss testa den på maktens behov av att bevaka sina hemligheter och allmänhetens behov av att avslöja dem; på den svenska offentlighetsprincipen och Wikileaks.
I boken När verkligheten sparkar bakut skriver Mats Bergstrand, Anders Björck och Leif Lewin om hur välvilliga åtgärder i politiken kan motverka sitt syfte. Dagens Nyheters förre debattredaktör Mats Bergstrand tar offentlighetsprincipen som exempel. Idealet är den totala öppenheten, men den leder i realiteten till ökat hemlighetsmakeri: ”I verkligheten försvårar den snarast insynen helt enkelt därför att svenska myndigheter sätter allt mindre på papper. Man vet att allt man skriver ska kunna visas upp, Så snart skriver man mindre och pratar mera i telefon.”
Resonemanget är inte nytt. Den som hårdast kritiserat offentlighetsprincipens oönskade effekter är Inga-Britt Ahlenius, den svenska revisionens mest nitiska ande i världen. I allt är hon föredömligt frispråkig, jämfört med kollegorna i det försiktiga revisorsskrået. Hennes bedömningar vilar alltid på hårda siffror och är alltid tankeväckande. Däremot är det inte säkert att hon alltid har rätt.
För snart tio år sedan slog Ahlenius larm om offentlighetsprincipen. Den berömda svenska öppenheten ger oss möjlighet att granska maktens innersta rum. Men när granskarna kommer är det tomt. Rätten att granska tomma skåp är inte mycket värd, tyckte Inga-Britt Ahlenius. De handlingar som skulle hjälpa medborgarna att granska hur makten utövas skrivs inte längre.
Bristen på konkreta dokument är inte bara ett problem för journalister och andra som omedelbart vill lägga vantarna på komprometterande papper. Ännu värre är att framtidens forskare inte får några papper att analysera.
Inga-Britt Ahlenius har fått mothugg, till exempel av Anders R Olsson. Han ger henne rätt i att framtidens historiker får problem, men den bristen måste vägas mot de oavvisliga fördelarna med offentlighetesprincipen. Ett transparent system motverkar i sig systematiskt fiffel och korruption, även om det aldrig garanterar hederlighet! Brottsling kan man ju bli skriftligt, muntligt, viskande eller tigande.
Jag inser att Inga-Britt Ahlenius och Mats Bergstrands kritik har fog för sig, men de har ingen bot att föreslå. Utökad sekretess på vissa områden, kanske? Nej, jag delar Anders R Olssons bedömning att det inte är någon lösning. Att inskränka offentlighetsprincipen skulle absolut inte garantera att makten blir bättre granskad, dokumenterad eller utförd. Stora demokratiska värden står på spel, även om man i framtiden skulle kunna casha in en liten obligationsvinst i form av fler dokument till historikerna.
Total öppenhet, full transparens, är och förblir ett ideal, det förstår alla. Att ruva på sina hemligheter är en mänsklig urdrift, men att kommunicera med andra människor är en ännu starkare drift!
Det är lätt att se hur internet har förändrat vår syn på hemligheter och slutna rum. När Publicistklubben beslutade att lägga ut sina månatliga debatter på webben sved det först i skinnet. Alla misstag, alla små ironiska skämt, flyger ut i evigheten och stannar där. Själv förväxlade jag i hastigheten ett OS och ett VM, vilket som alla vet är en moralisk dödssynd. Men inte längtar jag tillbaka till det slutna rummet för det. Fördelarna väger över.
PK:s debatter är förstås en bagatell i jämförelse med WikiLeaks dokumentflod. Men faktum är att WikiLeaks har förändrat vår syn på hemligheter. Ingen tvivlar på att USAs myndigheter – som inte hyllar offentlighetsprincipen – tuggar fradga i sin iver att se över säkerhetssystemen. Men nästan hela världen fick i ett slag vänja sig vid tanken på ökad transparens, och när den första chocken lagt sig upptäckte världen att man gillar öppenhet.
Frågan om historikerna och deras behov av dokument borde gå att lösa. Lagstiftarna kan ju kräva bättre dokumentation, och om politikerna själva vill hamna i historieböckerna kan de göra som Tage Erlander: skriva dagbok. Eller blogga! Eller både ock. Ingen murvel i världen kan komma åt dina anteckningar mot din vilja. Välj själv om du vill smickra din samtid offentligt eller förbluffa eftervärlden med din kritiska dom. Öppenheten ska vi inte sälja ut, även om den alltid har sina begränsningar och nackdelar. Yttrandefriheten är alltid villkorad, men vi ska inte själva begränsa den i onödan.
Till slut blir det ändå som Stagnelius sa: ”Tvenne lagar styra detta liv. Förmågan att begära är den första. Tvånget att försaka är den andra. Adla du till frihet detta tvång…”
