Under det senaste året har det knappt gått en månad utan att Wikileaks eller Julian Assange har varit på löpsedlarna (och knappt en dag som han inte varit i nyheterna) här i Storbritannien. Eftersom jag är  utlandssvensk, som bott i USA i ett antal år innan jag flyttade hit, och har många australiensiska vänner (jag levde också med en australiensare i många år), så har jag varit involverad i många livliga middagskonversationer om rapporterna med vänner från alla de länder som har varit involverade i Wikileaks-historien.

Hade jag inte varit svensk så hade jag lätt fått intrycket att Sverige är en knähund till USA med ett totalt korrumperat och amatörmässigt rättssystem befolkat av manshatande kvinnor, många av dem i styrande position. Med andra ord: ett underlägset land vars befolkning saknar de mest fundamentala mänskliga rättigheter som föräras Englands och Australiens invånare.

För australiensarna är Assange en landshjälte som borde bli adlad. För de flesta av dem (och för många engelsmän) är det självklart att kvinnorna som anklagat Assange för sexualbrott är så kallade ‘honey-traps’, lejda av CIA för att snärja honom – varför skulle anklagelserna annars ha kommit just när Wikileaks läckte amerikanska diplomatiska hemligheter (det kunde förstås inte vara möjligt att det var för att han just tillbringat en längre tid i Sverige)?

Läser man Assanges senaste uttalanden är det svårt att tänka sig att Sverige för inte så länge sedan var ett av hans favoritländer, och det var inte bara p g a hans kvinnotycke – han funderade t o m på att flytta till landet, för att skyddas av Sveriges strikta källskyddslagar. Men nu när den svenska åklagaren begärt honom utlämnad har hans beundran för det svenska lagsystemet slocknat. När The Guardians viceredaktör, Ian Katz, frågade Assange varför inte bara åkte tillbaka till Sverige för att besvara anklagelserna svarade han: “Det svenska systemet är ‘fucked’. Situationen i Sverige är som en dålig sci fi-film. Glöm allt du känner till om vanlig, allmän lagordning – vi har att göra med en radikal feministversion av Saudiarabien.”

Men det är inte bara Assanges kärlek till Sverige som svalnat.

Redan för flera år sedan började han mejla Alan Rusbridger, The Guardians redaktör, och under en lång tid var The Guardian den enda brittiska tidning som skrev om Wikileaks och använde dokument som organisationen grävt fram. I juni förra året fördjupades samarbetet med Wikileaks ytterligare, när Nick Davies, en undersökande journalist på tidningen, lyckades övertyga Assange att alliera sig med The Guardian och ett par andra icke-brittiska tidningar för att publicera en gigantisk mängd militära och diplomatiska dokument som Wikileaks lyckats komma över.

Relationen mellan Assange och The Guardian var, redan då, sällan lättsam och enkel. Assange ville ha kontroll över dokumenten, t o m en slags äganderätt med vilken han hotade med stämning över inkomstförlust. När så tidningen kom över den svenska polisrapporten i vilken Assange anklagades av två kvinnor för sexualbrott, blev han riktigt förbannad. The Guardian höll på storyn i flera dagar för att ge honom en chans att svara på anklagelserna i rapporten innan de publicerades. Assange instruerade i stället sin advokat att hota med stämning.

Sedan tidningen publicerade polisrapporten i en artikel som också visade på att Assange inte varit helt sanningsenlig i sina uttalanden om vad som skett efter de påstådda sexualbrotten, har han jämfört tidningen med Pentagon. Det föreslogs t o m, uppger Rusbridger, att tidningen var skyldig att beskydda Assange – som en källa – och därför inte skulle forska djupare i sexualbrottsanklagelserna mot honom. I ett samtal med tidningen Private Eyes redaktör Ian Hislop, anklagade Assange de undersökande journalisterna och Rusbridger för att vara en del av en judisk konspiration mot honom och Wikileaks (Assange har sedan dess förnekat detta), vilket är förvånande eftersom Rusbridger inte är jude och The Guardian ofta beskylls av ADL* för att vara anti-Israel.

Anledningen till att Assange inte vill åka till Sverige, säger han, är att han tror att Sverige kommer att utlämna honom till USA, där vissa politiker har uttryckt att han borde dömas till döden. Men det skulle vara så gott som omöjligt att åtala honom för att ha publicerat krigsloggarna eller diplomattelegrammen utan att också åtala redaktörerna för de fem tidningar (The Guardian, New York Times, Der Spiegel, Le Monde och El País) som han samarbetade med vid publiceringen.

Tidningar som The Guardian beskrivs ofta som “gammelmedia” av skribenter som bara publicerar på nätet, och Assanges jämförelse av tidningen och Pentagon är endast ett exempel av hans misstänksamhet mot den etablerade pressen. Men förra årets publicering av Wikileaks diplomattelegram i The Guardian påvisar styrkan av ett samarbete mellan “ny media”, som Wikileaks och denna så kallade “gammelmedia”.

Förutom att The Guardian har miljontals läsare runt hela världen så tillförde de också ett mycket erfaret team som i flera veckor gick igenom de 250 000 telegrammen (runt 300 miljoner ord), för att göra dem begripliga för allmänheten. Men det kanske viktigaste av allt var att tidningen redigerade materialet så att inte några källors liv skulle sättas på spel eller pågående “special operations” skulle äventyras. Av egen erfarenhet vet jag att The Guardian tar detta skydd av källor på största allvar.

Tidningen ser det också som en skyldighet att verifiera den information som publiceras, något som inte alltid är fallet när det gäller mindre publikationer eftersom det kräver en otrolig personalstyrka bestående av erfarna journalister och jurister. Detta skulle vara allt för kostsamt för en sajt som Wikileaks.

Det är svårt att inte se ironin i att grundaren av Wikileaks är så pigg på att hota med stämning så fort någon publicerar något om honom som han inte gillar. Han klagade dessutom över att svensk press publicerade hans namn i samband med sexbrottsanklagelserna när han inte hade blivit dömd för något brott. Men faktum är att pressen i Storbritannien, där han nu sitter i husarrest, till skillnad mot svensk press oftast publicerar namnet på anklagade kändisar, eftersom det av någon anledning anses ligga i allmänhetens intresse. Jag undrar om Wikileaks hade hållit på sådan information om den inte involverade sajtens redaktör?

Jag har ingen aning om Assange är skyldig eller inte till sexualbrott. Men eftersom vi kan utesluta att Sverige är en radikal feministversion av Saudiarabien så har, så vitt jag kan se, Assanges vägran att åka till landet för att svara på frågor angående anklagelserna inte något att göra med att värna om yttrandefriheten. Tvärtom så har hans agerande – och hans vägran att skilja sexanklagelserna från de amerikanska politikernas verbala attacker – resulterat i ett fokuserande på hans privatliv och, tragiskt nog, slutet på ett viktigt samarbete för yttrandefrihet.

*Fotnot: ADL, Anti-Defamation League, är en organisation mot anti-semitism.

Allt fast förflyktigas. I Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg, är den utvecklingen särskild tydlig när det gäller omvärldens syn på Antipiratbyråns ansvarige jurist Henrik Pontén. Han gick från brottsbekämpande hjälte på TV3 till mordhotad och undviken.

Vad hade hänt? Antipiratbyråns arbetsmetoder var desamma. Rydell och Sundberg pekar på Napster som vändningen.

Den första fildelningen formades med hemdatorn Commodore 64. Konkurrerande användargrupper fick tag på mjukvara som sedan spreds vidare. Filerna spreds ofta rent fysiskt på disketter i en hierarkisk pyramid, där grupperna fick tillgång efter sin interna status. Ju mer och bättre material som lades in, desto mer fick man ut.

BBS:erna använde i mycket samma system. De som spred kopiorna utanför pyramiden var inte väl sedda, och det var inte fritt att bara lägga upp saker. Denna slutna hantering var tillgänglig för långt färre, och många såg med misstänksamhet på den.

Skiftet till internet möjliggjordes av ny teknik och den ökade risken för tillslag, inte alltid med den äldre hackerkulturens gillande. Peer-to-peer (P2P) med fildelningsprogrammet Napster öppnade upp tekniken för vem som helst.

Internet snabbar upp processen; från filer på en privat server, via protokollet FTP ut på P2P-nätverken. P2P gör att fildelningen är mindre hårt styrd av ett toppskikt, vare sig vem eller vad som kan laddas upp. Alla i nätverket kan agera i alla roller. Användare och grupper styrs av nätverksdynamik, snarare än organisationspyramider, men etiken har sina rötter i universitetens dataklubbar där alla kände alla.

Tidigare diskussioner runt piratkopiering handlade om fysiska varor. En av de stora vändningarna i debatten var att fysisk och digital kopiering skildes åt.

Världshandeln av piratkopierade varor var enligt OECD år 2007 värd 250 miljarder dollar. Enligt World Customs Organisation omsätter piratkopior i dag mellan fem och sju procent av hela världshandeln.

För tio år sedan gjorde tullen årligen kanske ett femtiotal ingripanden mot misstänkta piratvaror, nu har antalet ingripanden tiofaldigats, med ett uppskattat försäljningsvärde på 50 miljoner kronor. Främst kommer varorna, i mindre kvantiteter, från Kina.

Ett exempel är att The Global Anti-Counterfeiting Group har uppskattat att 11 procent av alla kläder som säljs är piratkopior. De förluster modebranschen gör är mycket större än musik- och filmbranschens. Det uppvisar likheter med hur piratkopieringen sett ut digitalt. Först via mindre delande nätverk, sedan en politisering, som vid krav på att läkemedelspatent ska släppas till behövande länder.

En del kan sympatisera med utvecklingen, ”nu visas verkligen vad varorna är värda”. Fast det är en paradox i en tid som annars är så upptagen med säkerhet, med produktansvar, med att följa hela kedjan och av etisk och hållbar tillverkning.

Kopplingen mellan materien och tanken ligger hos skaparen, fast tanken på en kreatör har monterats ned. Det kommer från 60-talets franska poststrukturalism, som plockade isär romantikens bild av den ”gudomliga gnistan” i kreatören, men ersatte den med en syn på den enskilde skaparen som bara en överföringskanal utan autonomi eller ens medvetenhet om sitt verk. Kulturvetaren Roland Barthes ville istället sätta den som läser, läsandet och det ständiga tolkandet i centrum, det vill säga konsumtionen.

Juristen och aktivisten Lawrence Lessigs resonemang inriktar sig på att marknader håller nere nyttjandet av begränsade resurser. Digitala varor är idéer, och det finns ingen gräns för deras konsumtion. Då borde dagens produktion gå samma väg som tillverkarna av hästkärrorna när bilen kom.

Det argumentet vilar på teknikdeterminism. En ny teknik har inte bara ett sätt att användas på, eller distribueras. Den påverkas av omgivande kultur, samhällsekonomi och individuella val. Internet är inte ett undantag, utan en föregångare. Hur kan ett mer integrerat internet påverka resten av samhället?

Det går Lessig inte närmare in på. Han snuddar vid problemets ursprung – brist på konkurrens. Kortsynthet och riskundvikande blir vanligare i en affärsmiljö där många tillverkare upplever osäkerhet inför marknaden. Kommer man verkligen att få betalt?

Utbyten skapas i sociala relationer mellan människor. Byteskulturer och statuskulturer fungerar sämre i större ekonomiska system, där inte alla känner alla. Då behövs någon form av ekonomisk modell för att säkra tillverkning och kvalitet.

Allt fast förflyktigas, så även gränsen mellan atomer och bitar. Fysiska föremål kan nu skannas in för att skapa upp en CAD (datorassisterad design) och sedan återskapas varsomhelst genom att använda en 3D-skrivare. Är detta en demokratisering av tillverkningen i klass med tryckpressen? Har ditt kylskåp gått sönder? Ladda ned CAD-filen, tillsätt plast och skriv ut. Vitvarubutiken hamnar i samma sits som bokhandeln efter Amazon. Fast vad händer om du skriver ut en patenterad kyl? När tekniken blir vanligare kommer konflikt att uppstå kring intellektuell äganderätt.

Just nu är 3D-skrivaren någonstans där IT befann sig i början av 70-talet. Det har börjat uppstå mer seriösa hobbygrupper som provar sig fram, men det är för dyrt och svårt att använda tekniken. Den är en bra bit från att få sin Napster, och det finns ingen citaträtt eller återgivningsrätt för fysiska föremål.

Det finns skäl att se hoppfullt på tankens och materiens möte. Mejkarna (som de kallar sig) har en chans att från första början skapa synergier med kreatörer, uppfinnare och företag och undvika de bittra konflikterna runt intellektuell egendom. Då undviker industrin också att i ett tidigt skede missa tillfällen att kommersialisera tekniken och dra nytta av decentraliserad tillverkning.