Varför ringer vi aldrig längre? Recension av boken Alone Together

I sin bok Alone Together skissar psykologen och professorn vid MIT Sherry Turkle upp en värld där robotar blir mänskligare, och där mänskligt beteende alltmer anpassas till maskiner och teknik.

Att ständigt vara uppkopplad ger oss en illusion av att få uppmärksamhet. Men är det verkligen vi som får uppmärksamheten? Vi vet att ett textmeddelande saknar nyanser, oavsett hur många smileys vi skickar med. Vi vet att en Facebookprofil bara visar en liten redigerad del av en person. Men de är tillräckligt verkliga och får duga. Hellre ett behändigt substitut än en krånglig verklighet. Att ringa och prata med någon kräver alltför mycket av både tid, engagemang och uppmärksamhet. Samtidigt gör det oss sårbara, då vi inte kan redigera samtalet i förväg.

Det är den verklighet Sherry Turkle utgår ifrån när hon ställer sig frågan om varför vi förväntar oss allt mer av teknik och allt mindre av varandra. I sin bok, Alone Together, delar hon upp svaren i två avdelningar, även om de i allt väsentligt hänger samman. Den första delen avhandlar den sociala robotens utveckling under de senaste femton åren. Den andra hur våra sociala umgängesformer förändrats, med eller mot vår vilja, av allt snabbare kommunikationsteknologier.

Alone Together är en mycket välskriven och intressant bok, och Sherry Turkles argumentation är lätt att ta till sig. Problemet är bara att man som läsare undrar om det inte finns alternativa tolkningar till den pessimism hon ger uttryck för. Finns det verkligen inga fall där de nya kommunikationsbeteendena har hjälpt människor ut ur sin ensamhet, frigjort tid, eller på andra sätt berikat våra liv, snarare än gjort oss alla till teknikens slavar?

Sherry Turkle har ägnat en stor del av sin forskning åt att studera hur barn uppfattar teknik. Det började med enkla leksaksrobotar som Tamagotchi och Furby i slutet av 90-talet och fram till dagens mer avancerade modeller. Barnen som ingått i hennes studier vet att det rör sig om robotar, men de behandlar ändå robotdockorna som om de vore levande, och de tillskriver dem egenskaper och känslor som de skulle ha haft om de vore levande. Andra experiment visar att även vuxna har svårt att behandla robotarna som döda ting.

En central utgångspunkt i Turkles båda resonemang, är att vi numera nöjer oss med substitut. I vissa fall föredrar vi till och med substitut framför den äkta varan. Barn säger sig föredra robotbarnvakter, då de inte skulle vara elaka, göra fel eller negligera dem. Vuxna kan se fördelar med en robotpartner, en icke dömande, ofelbar partner ägnar dem hela sin uppmärksamhet. Det öppnar upp för en ganska science fictionbetonad värld, och i det ansluter hon sig till en lång tradition av profetior om en värld befolkad av människoliknande robotar. Resonemanget är skickligt framställt, om än något långdraget, och det kan vara lätt att ryckas med. Samtidigt känns den framtid hon beskriver i bästa fall som mycket avlägsen.

Kampen om uppmärksamhet leder oss in på Sherry Turkles andra poäng. Människor blir mer lika robotar i takt med att vi anpassar oss till dagens snabba kommunikationsteknologi. I det enorma flödet av sms, e-mail och uppdateringar i sociala medier, är uppmärksamhet en bristvara. För att hinna med, förkortas meddelandenas längd. Vi ökar kraven på snabbhet, men minskar förväntningarna på fördjupad och nyanserad kontakt. Vi reducerar oss själva till avatarer, ibland fullt medvetet, som i Second life, eller Sims, där alternativa liv kan levas. Men det sker också mindre medvetet genom att profiler i sociala medier skruvas och anpassas tills de stämmer med den bild vi vill ge av oss själva. Här har Sherry Turkle en poäng: Livet som avatar är mer händelserikt och kan i vissa fall konkurrera ut det verkliga livet, där mängden kommunikation som vi tar del av är så stor att ingen längre ägnar något sitt fulla intresse, menar Turkle.

Hon visar oss en dyster bild, där barn blir hämtade efter skolan av föräldrar som inte tittar upp från sin Blackberry för att säga hej. Det uppkopplade livet prioriteras framför det biologiska, ju fler öppna kanaler desto bättre. Människor beskriver fysiskt obehag av att vara utan mobiltelefon, eller att på andra sätt vara nedkopplad. En kvinna berättar att varje gång hennes Blackberry plingar får hon ett litet rus, och hoppas att det nya meddelandet på något sätt ska förbättra hennes liv. Multitasking ger enligt Sherry Turkle en dopaminkick, och får oss att känna det som om vi var effektiva, trots att studier visar på motsatsen.

I Sherry Turkles reducerade värld, har vi varken tid, ork eller mod till mer än en onyanserad snabbversion av livet. Det gör oss mer lika robotar. Ironiskt, eller naturligt nog, är det också till just robotarna vi kommer att vända oss för att få våra mänskliga behov tillgodosedda.

Faktaruta:

  • Alone Together är en fortsättning på Sherry Turkles tidigare böcker The Second Self – Computers and the Human Spirit, 1984 (svensk översättning Ditt andra jag, 1987) och Life on the Screen – Identity in the Age of the Internet, 1995 (svensk översättning Leva.online, 1997). I Alone Together fortsätter hon att diskutera hur människor interagerar med varandra och med den nya teknologin.
  • Sherry Turkle är psykolog och professor i sociala studier av vetenskap och teknik vid MIT i USA. Hon har en doktorsexamen i psykologi och sociologi från Harvarduniversitetet.
1

Kommentarer

  1. […] Netopia-bloggen finns en av många recensioner av den här […]

Kommentera artikeln