Torsdagskrönikan: Är internet Pandoras ask eller Prometheus eld?

”En nation som inte vågar låta sitt folk döma om sanning och osanning på en öppen marknad är en nation som är rädd för sitt folk.” John F Kennedy

Är internet Pandoras öppnade ask som sprider olycka och elände över världen eller är det den upplysande eld som Prometeus stal från gudarna och gav till människorna?

Både och, rimligen. Allt finns på nätet: Nyheter och sakliga analyser. Fakta, statistik och avhandlingar. Men också konspirationsteorier, ryktesspridning och lögner.

Att ställa traditionella medier mot internet kan kännas lite överspelat, det viktigaste innehållet i traditionella medierna ligger ju oftast ute på nätet.

Men det finns skillnader.

För det första. På nätet finns ju så mycket mer. Den mängd information som ligger ute på nätet har inneburit en revolution för forskare, journalister och vanliga mediekonsumenter.

För det andra. På nätet finns inte alltid, som i traditionella medier, en ansvarig utgivare som kan ställas till svars. Visserligen finns BBS-lagen som ska förhindra uppvigling, hets mot folkgrupp, barnporr och olaga våldsskildringar, men det kan ändå inte jämföras med den förhandsgranskning av materialet som, i bästa fall, sker på mer etablerade nyhetsredaktioner.

För det tredje. Traditionella medier håller sig oftast till en just traditionell tolkning av skeendet. På nätet finns både den officiella bilden och en mängd alternativa tolkningar och fakta. Det kan självfallet leda till mytbildning och ryktesspridning, men det kan också, i bästa fall, ge en sannare bild av skeendet och därmed stärka demokratin.

De etablerade medierna varnar ibland för olika webbsidor med obekräftad ryktesspridning och så kallat konspiratoriskt innehåll.

Ett exempel. TV4:s ofta välgjorda program Kalla Fakta gjorde för en tid sedan ett par program kring attackerna mot World Trade Center. Det handlade just om konspirationsteorier, och alla vet att det myllrar av konspirationsteorier kring 9/11-katastrofen. Det var också programmens upplägg. Man var indignerad över att en så stor del av den unga generationen på fullt allvar tror att 9/11 var en konspiration med delar av USA:s regering inblandad.

Visst, det är ju konspiratoriskt så det förslår. Men i stället för att göra program där man noggrant undersöker fakta och teorier till exempel kring hur byggnaderna rasade så gick allt ut på att visa vilka unga virrhjärnor och stollar som fanns i den så kallade sanningsrörelsen.

Programmen hade formen av undersökande journalistik men var i realiteten ett försök att slå fast att den officiella bilden av det inträffade var riktig och att andra tolkningar – på olika hemsidor – är konspirationsteorier, punkt slut.

Det finns en illa dold panik hos vissa medier, man ondgör sig över spridandet av icke sanktionerade tankar på nätet. ”Vi kan inte kontrollera det här, det bara väller ut påståenden och myter på nätet, vad ska vi göra?”

Ja, till att börja med så kan ju de etablerade medierna starta undersökande journalistik på allvar. Journalistik där man exempelvis vågar göra en analys av underliggande maktstrukturer och den korporativa tendensen i samhället. Med korporatism menar jag att eliter inom näringsliv, finansvärld, politik och medier är gifta med varandra och delar världsbild med varandra. Och, inte minst, man utgör det priviligierade skiktet i samhället, med löner och sociala förmåner som vanliga arbetande eller arbetslösa inte kommer i närheten av.

Problemet är att många etablerade medier snarare är talesmän för nämnda grupp och därför inte med automatik drivs av en stark vilja att visa fram denna korporativa tendens. Man sågar inte den gren man sitter på.

Låt mig ta ett exempel på detta. Den ekonomiska politik som fördes i Sverige från mitten av 70-talet och ett par decennier framåt skapade jättelika klyftor och ledde till ett tudelat Sverige, med miljardärer och uteliggare sida vid sida.

Exportföretag och banker svämmade över av finansiella tillgångar, samtidigt som småföretag och vanligt folk inte ökade sin standard alls. Denna politik kulminerade i början av 90-talet och så fick vi massarbetslöshet i Sverige, den fulla sysselsättningens hemland.

I stället för att kritiskt granska vad som ledde fram till detta så ställde sig såväl Dagens Nyheter som Sveriges Television bakom den officiella bilden att det var höga löneökningar och en svällande offentlig sektor som ledde till Sveriges kris.

I dag vet vi att det var den omvända Robin Hood-politiken – som fördes av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – som ledde till krisen.

Om detta har jag skrivit en statlig utredning, Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150). Och, ja, den ligger ute på nätet. På en sida som myllrar av konspirationsteorier: www.regeringen.se

3

Kommentarer

  1. Torsten, en mkt bra text med mycke att ta fasta på, jag fastnar för ditt resonemang runt den korporativa tendenserna i dagens media samhälle.

    Skapandet av ”musiksverige och kulturskaparna” är just tendenser på korporativistiska ideér, man sover med ”fienden”. På Netopia har vi diskuterat och argumenterat runt upphovsrättsfrågor på internet, där de s.k. ”närliggande rättigheterna” har visat sig obstruera utveckling och skapande av de nya tjänsterna på internet.
    Rasmus Fleischer har skrivit mer insiktsfullt(copyriot.se/2008/10/28/ifpi-drommer-pa-75-arsdagen-om-en-ny-korporativism/ ) den texten kompleterar din text, båda visar vad som händer när man inte bestämt sig för vilken färg på mössan, röd eller blå, man använder när man argumenterar, sådant devalverar värdet på argumenten.

  2. ..jag fortsätter här hos Torsten;
    va.se/nyheter/2011/04/15/janerik-larsson-fegar-ur/.
    Den är den här typen av företag som driver STIM, Kulturskaparna samt Musiksverige, politisk lobbyism, vad har det med konst att göra?
    Trevlig helg

  3. Scary Devil Monastery

    Internet är ett synnerligen effektivt masskommunikationsmedium vilket innebär att vi nu står på barrikaderna än en gång och kämpar för grundläggande yttrandefrihet. I det läget är det vanligtvis många som betraktar internet för ett enda stort elände.

    Det är så lätt att göra det. Jag exemplifierar;

    Två personer sitter i ett rum och diskuterar enskilt. Finns det någon egentlig hejd på vad de bör eller inte bör få säga till varandra, givet att vilken som helst av dem kan resa sig och gå om diskussionen blir för denne oacceptabel?

    Principiellt kommer varje person att svara nej.
    Men det finns inte en enda person i världen som inte har ett eller flera ämnen som han/hon anser att dessa två personer inte borde få tala om.
    Och så snart den eller de detaljerna börjar diskutera kommer ryggmärgsreflexen fram med munkavlen.

    Det är därför det är så lätt att få vanligt folk att anse att censur är en bra sak. Dra fram ett hederligt gammalt argumentativt slagträ som exempelvis pedofili, terrorism eller förintelseförnekelse så finner du redan där att hälften av dem du talar med – oavsett hur dedikerade till mänskliga värderingar de är i övrigt – prompt kommer att anse att sådant inte bör diskuteras. Varpå man redan har grundat tanken om att censur i vissa tillfällen kan och bör få finnas, baserat egentligen på individuell moralsättning. Samma gäller i Litauen och många gamla öststater homosexualitet, i katolska länder abortfrågor och sexualundervisning, och i USA exempelvis viss typ av vetenskap.

    Det man alltid missar är att om person A kan säga att något inte borde få talas om grundat på en personlig uppfattning så måste man även lyssna på vad person B inte vill ha sagt. Resultatet när det gäller internet är att som globalt fenomen blir det en polsk riksdag där det som får finna eller inte skall avgöras av huruvida någon finner ämnet anstötligt eller ej.

    Prometheus eld tänder hos en person stor inspiration och hos en annan bränner den ned hans verklighetsbild. Hela debatten om ”bra” eller ”dåligt” blir helt enkelt irrelevant eftersom den bedömningen är helt och hållet subjektiv, grundad i ett lands kultur, ”standardmoral”, lokal lagstiftning som tolkad av individer med var sin helt egna tolkning.

Kommentera artikeln