Torsdagskrönikan: Allt fast förflyktigas

Allt fast förflyktigas. I Piraterna av Anders Rydell och Sam Sundberg, är den utvecklingen särskild tydlig när det gäller omvärldens syn på Antipiratbyråns ansvarige jurist Henrik Pontén. Han gick från brottsbekämpande hjälte på TV3 till mordhotad och undviken.

Vad hade hänt? Antipiratbyråns arbetsmetoder var desamma. Rydell och Sundberg pekar på Napster som vändningen.

Den första fildelningen formades med hemdatorn Commodore 64. Konkurrerande användargrupper fick tag på mjukvara som sedan spreds vidare. Filerna spreds ofta rent fysiskt på disketter i en hierarkisk pyramid, där grupperna fick tillgång efter sin interna status. Ju mer och bättre material som lades in, desto mer fick man ut.

BBS:erna använde i mycket samma system. De som spred kopiorna utanför pyramiden var inte väl sedda, och det var inte fritt att bara lägga upp saker. Denna slutna hantering var tillgänglig för långt färre, och många såg med misstänksamhet på den.

Skiftet till internet möjliggjordes av ny teknik och den ökade risken för tillslag, inte alltid med den äldre hackerkulturens gillande. Peer-to-peer (P2P) med fildelningsprogrammet Napster öppnade upp tekniken för vem som helst.

Internet snabbar upp processen; från filer på en privat server, via protokollet FTP ut på P2P-nätverken. P2P gör att fildelningen är mindre hårt styrd av ett toppskikt, vare sig vem eller vad som kan laddas upp. Alla i nätverket kan agera i alla roller. Användare och grupper styrs av nätverksdynamik, snarare än organisationspyramider, men etiken har sina rötter i universitetens dataklubbar där alla kände alla.

Tidigare diskussioner runt piratkopiering handlade om fysiska varor. En av de stora vändningarna i debatten var att fysisk och digital kopiering skildes åt.

Världshandeln av piratkopierade varor var enligt OECD år 2007 värd 250 miljarder dollar. Enligt World Customs Organisation omsätter piratkopior i dag mellan fem och sju procent av hela världshandeln.

För tio år sedan gjorde tullen årligen kanske ett femtiotal ingripanden mot misstänkta piratvaror, nu har antalet ingripanden tiofaldigats, med ett uppskattat försäljningsvärde på 50 miljoner kronor. Främst kommer varorna, i mindre kvantiteter, från Kina.

Ett exempel är att The Global Anti-Counterfeiting Group har uppskattat att 11 procent av alla kläder som säljs är piratkopior. De förluster modebranschen gör är mycket större än musik- och filmbranschens. Det uppvisar likheter med hur piratkopieringen sett ut digitalt. Först via mindre delande nätverk, sedan en politisering, som vid krav på att läkemedelspatent ska släppas till behövande länder.

En del kan sympatisera med utvecklingen, ”nu visas verkligen vad varorna är värda”. Fast det är en paradox i en tid som annars är så upptagen med säkerhet, med produktansvar, med att följa hela kedjan och av etisk och hållbar tillverkning.

Kopplingen mellan materien och tanken ligger hos skaparen, fast tanken på en kreatör har monterats ned. Det kommer från 60-talets franska poststrukturalism, som plockade isär romantikens bild av den ”gudomliga gnistan” i kreatören, men ersatte den med en syn på den enskilde skaparen som bara en överföringskanal utan autonomi eller ens medvetenhet om sitt verk. Kulturvetaren Roland Barthes ville istället sätta den som läser, läsandet och det ständiga tolkandet i centrum, det vill säga konsumtionen.

Juristen och aktivisten Lawrence Lessigs resonemang inriktar sig på att marknader håller nere nyttjandet av begränsade resurser. Digitala varor är idéer, och det finns ingen gräns för deras konsumtion. Då borde dagens produktion gå samma väg som tillverkarna av hästkärrorna när bilen kom.

Det argumentet vilar på teknikdeterminism. En ny teknik har inte bara ett sätt att användas på, eller distribueras. Den påverkas av omgivande kultur, samhällsekonomi och individuella val. Internet är inte ett undantag, utan en föregångare. Hur kan ett mer integrerat internet påverka resten av samhället?

Det går Lessig inte närmare in på. Han snuddar vid problemets ursprung – brist på konkurrens. Kortsynthet och riskundvikande blir vanligare i en affärsmiljö där många tillverkare upplever osäkerhet inför marknaden. Kommer man verkligen att få betalt?

Utbyten skapas i sociala relationer mellan människor. Byteskulturer och statuskulturer fungerar sämre i större ekonomiska system, där inte alla känner alla. Då behövs någon form av ekonomisk modell för att säkra tillverkning och kvalitet.

Allt fast förflyktigas, så även gränsen mellan atomer och bitar. Fysiska föremål kan nu skannas in för att skapa upp en CAD (datorassisterad design) och sedan återskapas varsomhelst genom att använda en 3D-skrivare. Är detta en demokratisering av tillverkningen i klass med tryckpressen? Har ditt kylskåp gått sönder? Ladda ned CAD-filen, tillsätt plast och skriv ut. Vitvarubutiken hamnar i samma sits som bokhandeln efter Amazon. Fast vad händer om du skriver ut en patenterad kyl? När tekniken blir vanligare kommer konflikt att uppstå kring intellektuell äganderätt.

Just nu är 3D-skrivaren någonstans där IT befann sig i början av 70-talet. Det har börjat uppstå mer seriösa hobbygrupper som provar sig fram, men det är för dyrt och svårt att använda tekniken. Den är en bra bit från att få sin Napster, och det finns ingen citaträtt eller återgivningsrätt för fysiska föremål.

Det finns skäl att se hoppfullt på tankens och materiens möte. Mejkarna (som de kallar sig) har en chans att från första början skapa synergier med kreatörer, uppfinnare och företag och undvika de bittra konflikterna runt intellektuell egendom. Då undviker industrin också att i ett tidigt skede missa tillfällen att kommersialisera tekniken och dra nytta av decentraliserad tillverkning.

11

Kommentarer

  1. Helt fascinerande denna totala oförmåga att skilja på fysiska prylar och tankar, idéer och information. En låt kan inte ägas, vilket exempelvis en bil eller en klocka kan.

    Ännu mer fascinerande är oförmågan att skilja på kopiering som sker utan vinstintresse och mellan privatpersoner och den som sker i kommersiellt syfte. Det står mig trots allt helt fritt att göra en kopia av en Gucci-väska för privat bruk!

    Vad gäller #D-skrivarna… Om någon anser att det är mycket liv nu på grund av privatkopiering av musik, filmer och så vidare så vänta bara tills dess att människor får möjlighet att skriva ut sina egna prylar! Då kommer det massiva feltänk som immaterialrätt är att ställas i extremt tydlig dager. Skillnaden mellan äganderätt och det tidsbegränsade monopol som immaterialrätten utgör kommer att bli allt mer uppenbar.

    Jag är helt övertygad om att det är början till slutet på de skadliga idéerna om immateriellt ägande vi ser!

  2. Ja, det här är kul att sätta tänderna i. Nu kommer jag tyvärr inte ha tillgång till dator under påsken, men jag återkommer med svar

  3. Scary Devil Monastery

    Det är alltid roligt att lyckas peta bort en debatt ur de gamla intrampade spåren. Man hör hela tiden om debatten mellan IP i dess teoretiska form och hur den ser ut i samhället som om det vore ett skyttegravskrig mellan teknik och lag.

    Vilket det naturligtvis inte är. Tekniken ger fler möjligheter åt samhället i helhet och därmed förändras den struktur som marknaden måste baseras på i ett kapitalistiskt system. Innan bilen uppfanns var det en enorm efterfrågan på hästar, hästuppfödare och kompetenta kuskar. Efteråt blev dessa branscher hårt nischade och tilltalade sedermera en snäv specialistmarknad.

    Teknik avskaffar helt enkelt ofta det marknadsmässiga behovet för hela sektorer samtidigt som den öppnar marknaden för andra typer av entreprenörer och andra affärsmodeller med större effektivitet.

    Samtliga sådana paradigmskiften är rena välsignelser för nya flexibla företag – och ofta rena dödsstöten för de företag som på grund av sin storlek inte har flexibiliteten eller anpassningsförmågan som krävs för att vända affärsmodellen på en femöring. Det säger sig självt att vilken tjänstesektor som helst försöker värja sig mot nödvändigheten att skala ned sig själv från en monopolistisk gigant med fingrarna i alla kakburkar till en smalbandsleverantör av specifika tjänster till en minimal marknad.

    Det är detta synssätt vi ser i och med att immaterierättens teori äntligen börjat ställas mot verklighetens praktiska konsekvenser. För den som har kreativitet och aktivt entreprenörskap kommer framtiden fortsatt att se ljus ut. Samma kan inte sägas för de företag som för sin inkomst förlitar sig på modeller vars bäst-före-datum sedan länge passerat.

    Vi kommer inte länge till att kunna förse industrier som inte klarar av den moderna marknaden med subventionering och vi kan redan se att de politiska beslut man försöker ta för att säkra den subventioneringen blir allt mer ohanterliga och impopulära.

    Vad sedan gäller 3D-printern…
    Den är en bra bit från att få sin Napster, och det finns ingen citaträtt eller återgivningsrätt för fysiska föremål.

    Ren information är och förblir oändligt mycket enklare att replikera än fysiska föremål och så kommer det för överskådlig framtid att förbli. Jag tror inte jag gissar helt fel om jag säger att ”citaträtten” för fysiska föremål kommer att ignoreras i samma omfattning som copyright i övrigt ignoreras i dag, men vi kommer inte att se varje hushåll utrustat med möjligheten att tillverka egna kylskåp i detta århundrade.

    Om inte annat så är tillverkningskostnaden inte lika lätt att undvika – el nog att driva en processor och en hårddisk är inte jämförbar med kostnaden för några kilo koppar och övriga ädelmetaller som krävs för att exempelvis fysiskt tillverka en ny dator i hemmet. För det krävs den magiska Star Trek-replikatorn och energiresurser vi inte ens drömmer om i dag..

  4. Vas är det med dessa antipirat debattörer? – Exemplet från modeindustrin är hårresande – Modeindustrin skyddas inte av upphovsrätten!! – Det står vem som helst fritt att kopiera kläder – väskor skor mm från alla kända modeskapare och sälja dem – bara man inte använder sig av det välkända märket – Det enda skydd modeindustrin har är märkesskyddet

    Johanna Blakley – Lessons from fashion’s free culture

    Johanna Blakley – Lessons from fashion’s free culture 2/2

    Lyssna och lär Mr Waldemar Ingdahl – kanske ”tankesmedjan” måste ändra sina förlegade tankebanor? – Så mycket blahablaha fån denna ”tankesmedja och så lite fakta

    Så länge Mr Waldemar Ingdahl inte kan visa upp oberoende rapporter/studier som klart och tydligt kan visa att den illegala fildelningen skadar upphovsmän eller samhället är allt han skriver och alla hans intellektuella fraser ingenting värda!!! – Det enda han håller på med är att basunera ut industrins propaganda och i huvudsak företräda den Amerikanska skiv- och filmmaffian

    När kommer Mr Waldemar Ingdahl ”tänka” på denna stora grupp av fildelande landsmän i hans tankesmedja??? – Du borde veta bättre Mr Waldemar Ingdahl!

    • Exakt! Modeindustrin är ett fantastiskt bra exempel på varför upphovsrätt inte behövs! De lever och frodas utan att ”skyddas” av immateriallrätt.

      Varumärkesskydd är för övrigt en av få immaterialrättsliga konstruktier som faktiskt behövs. En konsument måste kunna veta vad han eller hon köper.

      • Scary Devil Monastery

        ”De lever och frodas utan att ”skyddas” av immateriallrätt.”

        Mitt favoritargument brukar vara kolsyrat vatten. Loka och Ramlösa går det hyfsat bra för, trots existensen av soda streamers.

        Det viktiga är och har alltid varit namnskyddet och inget annat.

    • Donsan, kanske det inte är en tankesmedja Waldemar förestår, i de här och andra sammanhang tycks det som det mer och mer kommit att likna en PR-byrå, tråkigt nog.

      • Scary Devil Monastery

        Eudoxa innehåller ett antal mycket skarpa hjärnor, och jag tycker faktiskt inte det verkar som om Waldemar slår på stora PR-trumman för upphovsrätten direkt.

        Han har däremot säkerligen blivit ombedd att skriva om immaterierätt ur ett visst perspektiv vilket helt är vad en tankesmedja skall ägna sig åt.

        Att ”allt fast förflyktigar sig” är inte helt sant – men proportionen av ”immateria” som handelsvara har onekligen blivit större med åren. Något jag rent allmänt skulle säga är ett misstag. Den enda sektor där immateria i dag har existensberättigande enligt marknadsregler är kort och kallt uttryckt tjänstesektorn där det finns massiva pengar att tjäna (vilket företag som Google mycket praktfullt exemplifierar).

        • ..lite diskussionsunderlag, scary tycker du Waldemar bör skriva ur ett ”visst perspektiv” utan att han inte har den ”åsikten”. I så fall blir det endast Waldemars faktura som ej ”förflyktas”.

        • Scary Devil Monastery

          ”Advocatus diaboli” har alltid varit en god tankeövning. Det jag främst har att invända mot vissa av Per’s verbala trapetskonster är att argumentationen inte alltid blir hederlig.

          Waldemar gör i det läget ett bättre jobb när han lyfter reélla frågor. Min främsta invändning är att han fortfarande utgår kring konceptet ”intellektuell egendom” vilket är ett tankefenomen som helt enkelt i den verkliga världen inte fungerar praktiskt och som har samma teoretiska existensberättigande som Nietzche’s upplysta anarki eller Marx praktiska kommunism.

          ”copyright” är i samtliga praktiska aspekter att jämställa med planekonomi – ett system som kostar mer att implementera än vad det bidrar med till samhället och som måste förlita sig på ett samhälle som inte är befolkat av fria individer.

Kommentera artikeln