I Terminator 2 får vi veta bakgrunden till Arnolds mördarrobot och maskinernas krig mot människan. Det är det stora försvarsdatasystemet Skynet som vaknar till medvetande. ”Self-aware” är det engelska uttrycket, det är svårt att översätta men idén är att bli medveten om sin existens som subjekt. Skynet inser att människan är ett hot mot sin egen överlevnad och sätter igång att utrota alla. Det är förresten ett vanligt tema inom sci-fi-litteraturen, huvudroboten i Isaac Asimovs Jag, robot för ett liknande resonemang. Idén att en dator ska bli medveten om sitt varande bygger ofta på att uppnå en kritisk massa av kretsar. Den amerikanske futuristen Ray Kurzweil är en av Netopias favoritdårar, hans idé är att när datorn får lika många kretsar som den mänskliga hjärnan ska vi kunna flytta över vårt medvetande till maskinen och leva för evigt. Singulariteten kallar han den tidpunkten och det kommer att ske år 2045 (Kurzweil själv har fullt sjå att hålla sin köttsliga skepnad vid liv till dess!). Det här resonemanget fick en insändarskribent i Wired att utbrista ”Ray Kurzweil tror att en dator med tillräckligt många kretsar kan bli en hjärna. Tror han också att en stickningsmaskin som gör riktigt många vantar kommer att förvandlas till hans mormor?”

Jag stötte första gången på idén om att en kritisk massa av kretsar skänker medvetande i en novell av Arthur C Clarke, det var nog tjugo år sen jag läste den och har inte lyckats hitta den sen dess (om någon läsare vet vilken jag menar så blir jag väldigt glad för tips!), men i det fallet var det själva telefonnätet som när det kopplades samman över hela jorden nådde ”self-awareness”.

Det är dock tveksamt om någon av oss kommer att få veta hur det går med Kurzweils singularitet, enligt Terminator 2 vaknade Skynet igår (den 19 april 2011) och sätter igång att förgöra mänskligheten redan imorgon. Så ladda plasmageväret, skaffa rejält med färskvattendunkar till din bunker och träna din vakthund att avslöja mördarrobotar med människohud.

Tack vare digital teknik kan alla publicera sig när som helst och distribution av innehåll är banalt. Det är de flesta överens om. Många är de som har sett möjligheten att spara pengar genom att ”kapa mellanled” och gå direkt till publiken. På så sätt öppnades marknaden för dataspelsutvecklare att via Appstore, Steam eller t ex Xbox Live Arcade m fl digitala distributionstjänster att hoppa över förlagsledet, som traditionellt stått för distributionen av boxarna och tagit en rejäl slant för besväret. I det paketet ingick förstås även marknadsföring, utvecklingsbudget och en massa annat, men vem skulle inte vilja öka sin andel av kakan tre-fyra gånger om?

Game Connection är en sorts speed-dating för spelutvecklare, idén är att man hyr ett bås på deras evenemang och presenterar sitt spel för tänkbara förläggare. Varje halvtimme kommer det in en ny potentiell uppdragsgivare. Det är en effektiv och väletablerad marknadsplats, eller speed-dating, som i många år varit en viktig arena för spelutvecklare och –förläggare. På en dataspelskonferens tidigare i år sprang jag på grundaren Pierre Carde och frågade förstås hur trenden med att utvecklarna publicerar själva har påverkat Game Connection (man kunde ju gissa att det går trögt!). Svaret förvånade mig: nej, det går bättre än någonsin. Trenden håller på att vända. Många spelutvecklare testade att publicera själva, men det var för mycket krångel med kundsupport, avtal med digitala återförsäljare, marknadsföring, finansiering, juridik och administration. Även om man fick större del av kakan, var intäkterna mycket mindre. Så nu återvänder många utvecklare till förlagen och intresset är större än någonsin med alla nya distributionsvägar och format. Utvecklarna koncentrerar sig på det de är bäst på – att göra dataspel – och förlagen på det som de kan bäst – att sälja spelen. Att flytta boxar var visst inte förlagens viktigaste bidrag till spelvärlden, trots allt. Det behövs mellanhänder även i den digitala eran, men de gör lite andra saker.

Häromveckan skrev jag om Harvard-professorn Viktor Mayer-Schönberger, jag vill gärna återkomma till honom. Han är auktoritet inom områden som statlig reglering och integritet på internet, men hans mest radikala tankar kommer till uttryck i boken Delete. Han menar att Internets tendens att spara all information är en svaghet, att glömska är en viktig funktion hos människan. På nätet finns fullt med gamla uppgifter, insomnade bloggar och webbsidor, foton som olyckligtvis ligger kvar på Fejan (och som sprider sig till andra ställen). Det mänskliga medvetandet glömmer bort gamla saker, ersätter med nytt, anpassar sig till nya situationer. Vi förändras och utvecklas. Men på nätet blir det mesta kvar om man inte aktivt tar bort det. Häromveckan hittade min nyhetsbevakningstjänst ett lagförslag från kulturdepartementet och skickade med i dagsuppdateringen. Men när jag kollade upp det var det underskrivet av Bengt Göransson – kulturminister 1982-1989. ”Nyheten” var mer än tjugo år gammal! Mayer-Schönberger vill att tekniken utvecklas och förmågan att glömma implementeras. Det är bara att instämma. En liknande tanke nämnde Staffan Truvé för mig häromveckan. Staffan driver en massa olika forskningsprojekt inom IT-området och har bland annat varit chef för SICS (Swedish Institute for Computer Science) i Kista. Han föreslog en teknik för vita lögner. Trenden med platser i sociala medier gör det svårare att tänja på sanningen. ”Jag fastnade i bilkön” duger inte om den man kom försent till kan se att man egentligen var på after work. ”Jag kände mig lite krasslig” funkar bara om inte värden upptäcker att du egentligen var på en roligare fest. För att tekniken ska stå till människans tjänst måste den anpassas till våra svagheter. Glömska, lättja, ljug – det som vi trodde var karaktärssvagheter, visar sig vara tekniska nödvändigheter. Typ ”rapporten blev inte klar för hårddisken kraschade” – men på systemnivå!