”En nation som inte vågar låta sitt folk döma om sanning och osanning på en öppen marknad är en nation som är rädd för sitt folk.” John F Kennedy

Är internet Pandoras öppnade ask som sprider olycka och elände över världen eller är det den upplysande eld som Prometeus stal från gudarna och gav till människorna?

Både och, rimligen. Allt finns på nätet: Nyheter och sakliga analyser. Fakta, statistik och avhandlingar. Men också konspirationsteorier, ryktesspridning och lögner.

Att ställa traditionella medier mot internet kan kännas lite överspelat, det viktigaste innehållet i traditionella medierna ligger ju oftast ute på nätet.

Men det finns skillnader.

För det första. På nätet finns ju så mycket mer. Den mängd information som ligger ute på nätet har inneburit en revolution för forskare, journalister och vanliga mediekonsumenter.

För det andra. På nätet finns inte alltid, som i traditionella medier, en ansvarig utgivare som kan ställas till svars. Visserligen finns BBS-lagen som ska förhindra uppvigling, hets mot folkgrupp, barnporr och olaga våldsskildringar, men det kan ändå inte jämföras med den förhandsgranskning av materialet som, i bästa fall, sker på mer etablerade nyhetsredaktioner.

För det tredje. Traditionella medier håller sig oftast till en just traditionell tolkning av skeendet. På nätet finns både den officiella bilden och en mängd alternativa tolkningar och fakta. Det kan självfallet leda till mytbildning och ryktesspridning, men det kan också, i bästa fall, ge en sannare bild av skeendet och därmed stärka demokratin.

De etablerade medierna varnar ibland för olika webbsidor med obekräftad ryktesspridning och så kallat konspiratoriskt innehåll.

Ett exempel. TV4:s ofta välgjorda program Kalla Fakta gjorde för en tid sedan ett par program kring attackerna mot World Trade Center. Det handlade just om konspirationsteorier, och alla vet att det myllrar av konspirationsteorier kring 9/11-katastrofen. Det var också programmens upplägg. Man var indignerad över att en så stor del av den unga generationen på fullt allvar tror att 9/11 var en konspiration med delar av USA:s regering inblandad.

Visst, det är ju konspiratoriskt så det förslår. Men i stället för att göra program där man noggrant undersöker fakta och teorier till exempel kring hur byggnaderna rasade så gick allt ut på att visa vilka unga virrhjärnor och stollar som fanns i den så kallade sanningsrörelsen.

Programmen hade formen av undersökande journalistik men var i realiteten ett försök att slå fast att den officiella bilden av det inträffade var riktig och att andra tolkningar – på olika hemsidor – är konspirationsteorier, punkt slut.

Det finns en illa dold panik hos vissa medier, man ondgör sig över spridandet av icke sanktionerade tankar på nätet. ”Vi kan inte kontrollera det här, det bara väller ut påståenden och myter på nätet, vad ska vi göra?”

Ja, till att börja med så kan ju de etablerade medierna starta undersökande journalistik på allvar. Journalistik där man exempelvis vågar göra en analys av underliggande maktstrukturer och den korporativa tendensen i samhället. Med korporatism menar jag att eliter inom näringsliv, finansvärld, politik och medier är gifta med varandra och delar världsbild med varandra. Och, inte minst, man utgör det priviligierade skiktet i samhället, med löner och sociala förmåner som vanliga arbetande eller arbetslösa inte kommer i närheten av.

Problemet är att många etablerade medier snarare är talesmän för nämnda grupp och därför inte med automatik drivs av en stark vilja att visa fram denna korporativa tendens. Man sågar inte den gren man sitter på.

Låt mig ta ett exempel på detta. Den ekonomiska politik som fördes i Sverige från mitten av 70-talet och ett par decennier framåt skapade jättelika klyftor och ledde till ett tudelat Sverige, med miljardärer och uteliggare sida vid sida.

Exportföretag och banker svämmade över av finansiella tillgångar, samtidigt som småföretag och vanligt folk inte ökade sin standard alls. Denna politik kulminerade i början av 90-talet och så fick vi massarbetslöshet i Sverige, den fulla sysselsättningens hemland.

I stället för att kritiskt granska vad som ledde fram till detta så ställde sig såväl Dagens Nyheter som Sveriges Television bakom den officiella bilden att det var höga löneökningar och en svällande offentlig sektor som ledde till Sveriges kris.

I dag vet vi att det var den omvända Robin Hood-politiken – som fördes av både socialdemokratiska och borgerliga regeringar – som ledde till krisen.

Om detta har jag skrivit en statlig utredning, Vad hände med Sveriges ekonomi efter 1970? (SOU 1999:150). Och, ja, den ligger ute på nätet. På en sida som myllrar av konspirationsteorier: www.regeringen.se

För flera av oss på vänsterkanten uppstod ett intressant problem med Facebooks intåg i Sverige. I den första trevande registreringen på det nya forumet, det som skulle komma att bli nästan synonymt med social media, fanns inget naturligt val för oss under ”political views”. Det som skulle motsvara den parlamentariska vänstern i Sverige fanns inte som alternativ, utan vi blev förpassade till antingen ”liberal” eller ”other”. Som metafor för frånvaron av vänsterpolitik i det nätpolitiska samtalet är detta talande.

I de flesta fall är det en fördel att vara insatt i ämnet man ska uttala sig om. Att läsa på, gräva, utforska innan man formulerar sin åsikt. När det kommer till en blick på det vi kallar diskurs, så är det inte nödvändigtvis på det viset. Bilden av hur ett samhälleligt landskap ser ut kan vara nyttigt att se utifrån en synvinkel som inte är specialintressets. När det kommer till nätpolitik har jag i hög grad tillhört denna kategori: Vi som gillar internet men inte egentligen är intresserade av vem som styr det, så länge det fungerar och ger mig vad jag vill ha.

För mig ställde det till slut till problem. Jag fick inte ihop min självbild – hur kan den maktanalys som genomsyrar mitt liv i övrigt vara så frånvarande när jag tittar på internet? Sen plötsligt gick det upp för mig; ett politiskt intresse i nätpolitiska frågor gör att jag är hänvisad till ”liberal” eller ”other” och konsekvensen blir att jag väljer ingenting – jag hamnar i den passiva positionen av ointresse.

Den här trubbiga binäriteten är förstås en direkt reflektion av det amerikanska politiska systemet. Där kan du vara konservativ eller liberal, medan all annan typ av vänster i det mediala klimatet är förpassat till grumliga fraktioner och militanta aktioner. I Sverige dominerar samma dikotomi samtalet om internet i sådan förkrossande utsträckning, att det är lätt att få intrycket att den skulle vara naturgiven. Så är det inte.

Att vara tvungen att välja mellan en position som kantas av ord som frihet och globalitet, eller en som betraktar tekniken som något obegriplig och bitvis farligt, är orättvist. Internet är inte en ingrediens i vårt samhälle utan en spegelbild av det. Samma koppling mellan frihet och trygghet finns där, som när Håkan Juholt citerar Tage Erlander i sitt linjetal.

Och vi som tror att ”individens frihet” inte sällan är ett kodnamn för en obarmhärtig socialdarwinism kommer inte hitta hem bland de frihetliga i nätpolitiken heller. Problemet uppstår när jag vänder mig till dem som protesterar och bara ser mörkblå konservatism. Då väljer jag hellre ”other”, och hoppas att någon ska komma och erbjuda mig ett progressivt alternativ.