Torsdagskrönikan: Det har blivit enklare att dela med sig lite till

Vad är det bästa att göra om man behöver hjälp? Två saker: Först ska man be om den. Sedan ska man ta emot den när man får den, utan att krusa och krumbukta. Bara säga tack.

Man kan sedan överväga ett tredje steg: ”pay it forward”. För visst är det bra att återgälda en tjänst till någon. Men det kan vara väl så bra att i stället rikta omsorgen vidare till någon annan, som kanske behöver den ännu bättre.

Jag har försökt tillämpa de principerna i ett intressant privat projekt den senaste veckan. Och det har överträffat alla förväntningar.

Så här gick det till:

Sedan några år tillbaka har min fru och jag lärt känna en enormt begåvad men vansinnigt underprivilegierad student, en kvinna i 25-årsåldern. Gradvis har vi förstått vilken orimlig börda livet har lagt på henne. Jag ska inte trötta läsarna med detaljer om hennes liv – ta bara mitt ord för att hon redan har gått igenom fler svårigheter än vad de flesta människor i Sverige behöver göra under en livstid.

Ändå är hon makalöst obruten. Så skarp, så rolig, så snäll, så generös, så energisk, så beslutsam. En självklar ljuspunkt och inspirationskälla för alla som kommer i hennes väg.

Vi har hjälpt henne på det sätt som vänner kan. Framför allt har vi delat med oss av vårt nätverk – den som är i 25-årsåldern och huvudsakligen umgås med studenter, och dessutom som vår vän står utan föräldrar, saknar ofta ett sådant. En vän som är läkare, som snabbt kan ringa in ett recept utan att man behöver sätta sig en halv dag på vårdcentralen. En vän med en urvuxen barncykel, som bara blir glad över att den kommer till användning för en unge till.

Nu, i maj månad, när läget av olika skäl är ännu mer bistert för vår vän, ville jag undersöka vad nätverkstanken kan göra om man flyttar den från den fysiska närmiljön in i den digitala revolutionen.

Jag fick en uppmaning på Twitter när jag frågade: ”Det finns en ganska nystartad crowdfunding-sajt som heter Funded By Me. Lägg upp ett projekt där.” Kanske kan vi samla in 5 000 kronor till henne, om vi förklarar vilket läge hon är i?

Det var i fredags. När jag skriver det här står räknaren på 10 200 kronor. De totalt 63 donatorerna har skänkt mellan hundra och tusen kronor var, de är i några fall vänner och bekanta till mig, men en klar majoritet av dem är fullständiga främlingar.

Jag är tagen och rörd av detta. Hon som får pengarna är chockat lättad, gråter lite, skakar på huvudet, kan inte tro det. Tittar på namnlistan. Okända personer som hjälper henne – för att det behövs.

Men inte bara därför. De hjälper också för att de kan. För att det är lätt. För att deras gåva går till ett konkret mål, utan mellanhänder.

Min vän fick de här pengarna eftersom hennes historia berör. Den är personlig, konkret och nära. Hon fick pengarna eftersom någon annan frågade efter dem i hennes ställe, och utan hennes vetskap. Hon fick dem därför att jag hade ett digitalt nätverk att disponera. Hon fick dem eftersom givarna vet att det inte finns några mellanhänder – varje hundralapp hamnar direkt hos henne.

Den här processen, gåvans psykologi om man vill kalla den så, diskuteras bland annat i Marcel Mauss lilla klassiker Gåvan från 1972. Jag rekommenderar den för var och en som vill fundera över alternativa finansieringar av allt från dataspel och musikinspelningar till välgörenhet och bistånd, och förstå mer om vilka mekanismer som styr människors betalningsvilja.

Finns det någon baksida av mitt försök? En person låter mig via Twitter förstå att jag på det här viset bidrar till att undergräva vår skattemoral.

Det är argumentation på nivån ”det är inte bra om skolbarn besöker gamla människor och hjälper dem med enklare sysslor, för det hotar jobben i omsorgen”. Jag har alltid tyckt att det är en bisarr hantering av solidaritetsbegreppet.

Jag säger heller inte att jag vill betala mindre skatt, eller att den som donerar ska göra det. Jag säger inte att en välgörenhetsekonomi eller en gåvoekonomi kan ersätta en mer systematiserad modell. Jag säger bara: har man det riktigt bra kan man förmodligen dela med sig lite till. Och det har just blivit ännu lättare att göra det.

Fotnot:
Direktlänk till Andreas Ekströms projekt.

7

Kommentarer

  1. Och vad vill Andreas säga med sin tårdrypande berättelse?

    a) Vilka helgon han och hans fru är?

    b) Vilket fantastiskt nätverk de förfogar över?

    c) Hur givmilda människor kan vara?

    d) Att vi gärna skall skicka gåvor till någon – kanske en lidande artist?

    e) Att ”gratis folket” äntligen borde komma till skott och betala för sig?

    Hela artikeln verkar vara malplacerad här – Är det verkligen någon – utanför Andreas nätverk – som bryr sig? – Jag gör det inte

    • Scary Devil Monastery

      Skärpning, Donsan.

      Ekström har lagt ned mycket tid på att undersöka internetfenomen på djupet, debatterar hederligt, och av ”Google-koden” att döma är han van att betrakta ”givna” fenomen kritiskt. Man kan säga vad man vill om hans ryggradsreflexer som uppstår när han skådar ”nätanarki” men han slåss i de fallen som regel med ett rätt stort mått av intellektuell integritet.

      Vilket gör honom till vad man kallar för en ”undersökande journalist” vilket i våra dagar egentligen betyder att vi borde behandla honom med samma varsamhet som alla övriga hotade arter.

      Skämt åsido så sätter han fingret på något vi pirater har tagit för givet under längre tid – nämligen att otroligt många människor är villiga att erbjuda hjälp till sina nästa så länge det finns bra och enkla sätt att göra det.

      Jag är faktiskt inte förvånad över att han fått hjälp till sin vän – när man kan rikta sig till miljoner människor på enkla sätt så räcker det med att mindre än 1% beslutar sig för att skicka en krona var för att en lösning som han beskrivit ovan kommer att uppstå.

      Detta är storheten – den ena sidan av det mynt man kallar masskommunikation. Att man kan nå stora delar av världen och få folk att stiga fram som man annars aldrig hade kunnat tala om sin situation för i en livstid av dörrknackande.

      Nu måste det sägas att Ekström också satt fingret på en annan punkt. Makten som ligger i hans trademark. Folk är villiga att hjälpa i stället för att betrakta och förkasta en vädjan som anonymt tiggeri just för att denna vädjan marknadsförts av en person som har ett offentligt förtroendekapital.

  2. Yes!
    Det är mycket enkelt att ge och lite till i den digitala världen. Vi har mer än en handfull erfarenheter av detta.
    När man startat server och hårdvara gett upp, då är donatorerna där på fåtal timmar och ser till att man får råd med en tillfällig ersättning.
    När man behövt material till en uppsats eller något mindre arbete, då är anonymous där för att bidra med allt de kan och inte kan, referenser eller ej.
    När vänner inte hör av sig och man undrar om de lever, då är mer eller mindre anonyma hjälpsamma personer där för att jaga reda på vem man nu saknat.
    Senast i raden hade en obekant kommit tillbaka till en gammal mailadress enkom för att berätta att en låt man sökt har hittats, det ett år efter att förfrågan postats på ett mindre forum, som i nuläget varit borta sedan länge. Personen hade helt enkelt sparat mailadressen och minndes förfrågan, och svarade för att den kunde.
    Små, enkla exempel.

    Skattefrågan, i sin rätta mening vår förmåga att betala för en CD-skiva, är ju lite krystad dock.

  3. Donsan, jag bryr mig definitivt. För mig illustrerar detta varför jag älskar Internet. Internet ger människor möjlighet att praktisera generositet och bidra till varandra på ett fantastiskt och aldrig tidigare skådat sätt. Jag kan inte räkna antalet gånger jag fått fantastisk hjälp av fullständigt främmande människor som inte förväntat sig någonting alls i gengäld.

    Artikeln är också en fantastiskt skön kontrast mot det vanliga gnället här på Netopia om att ett fritt Internet bara handlar om att det inte finns några värderingar och att alla bara vill ha saker gratis.

  4. […] (Den som vill läsa mer om bakgrunden och mina tankar kring det här försöket som sådant kan lämpligen klicka här.) […]

  5. […] Andreas Ekström ville hjelpe en bekjent som var i en vanskelig livssituasjon. Han ville samle inn 5 000 kroner, men fikk inn nesten 12 000 fra totalt ukjente mennesker. Her finner du en artikkel om saken. […]

Kommentera kommentaren