Torsdagskrönikan: Hur vi förlorade oss själva

The greatest way to live with honor in this world is to be what we tweet to be.” Orden är Socrates. Inte den antika versionen, utan hans digitala alter ego.

Han är inte ensam om att ha ett sådant. Benjamin Franklin klagar över alla dåliga biografier som skrivs om honom. Notorious B.I.G klagar över att snön blöter ner hans nya sneakers. Jesus är arg på Red Bull, som han tycker skor sig på hans varumärke. Cleopatra ska träffa sin PT vid Nilen. Eva Braun förfäras över bidöden och Sigmund Freud har invändningar mot Chris Anderssons teorier.

Men det är inte bara riktiga dödingar som twittrar, det finns gott om även fiktiva kändisar därute. President Bartlet från tv-serien Vita Huset har 12 000 följare, Jack Bauer har nästan 10 000 medan den intellektuella knarklangaren Stringer Bell från The Wire bara lyckats samla 64 stycken.

Gränsen mellan fiktion och verklighet har på få ställen suddats ut så mycket som i dagens sociala medier. Märkligast blir det i fall när Kanye West (den riktiga) tackar Julius Caesar för inspirationen till sin frisyr. Caesar svarar dock, med romerskt arrogans, att den klär honom själv betydligt bättre.

De flesta av de fiktiva twitterpersonligheterna drivs av glada entusiaster som mer eller mindre seriöst dyker ner i karaktärernas världsbild och språkbild – och förlänger dem. President Bartlets framgång bygger på att han twittrar oftare än Barack Obama – och är betydligt vassare i sina kommentarer.

Fenomenet ger upphov till en rad intressanta frågor. Är det i själva verket här vi finner framtidens berättelser, som dramatiserade karaktärsskildringar utspelade genom en profil i ett socialt medium? Sociala medier erbjuder fler byggnadsstenar och dimensioner för att bygga en karaktär än till exempel en film. I en social profil kan text, bild och film kombineras till ett drama som kan pågå i realtid i månader – eller år.

Henry Jenkins förutspår en sådan utveckling i sin allt mer betydelsefulla bok Konvergenskulturen: där gamla och nya medier kolliderar. Konvergenskulturen är den medskapande transmediala kulturen som flyter mellan medier. Formatet är inte längre lika betydelsefull, det är att skapa berättelser som kan bli allt från böcker till Happy meals. Och, än viktigare, berättelser som fansen inte vill ska ta slut, och därför fortsätter fantisera vidare kring i fanlitteratur och twitterkonton.

Men samtidigt som dessa ambitiösa fanfantasier frodas tycks en annan lek med identiteter paradoxalt nog gå mot sin död. För medan vi är fullt upptagna med att utforska Anakin Skywalkers mörka själ, president Bartlets ironi eller Edward Cullens ambivalenta förhållande till blodkroppar tycks vi helt ha glömt att utforska en annan persona, vår egen.

Internet gav oss möjligheten att leka med vår persona, och experimentera med identiteter på ett sätt som inte varit möjligt tidigare, från chatter till avatarer. Både av rädsla och nyfikenhet tog vi mer eller mindre fantasifulla pseudonymer. På internet kunde vi plötsligt vara någon annan, några andra, någonting annat. Vi kunde förverkliga fantasier, sätta oss själva i nya sammanhang och utveckla delar av vår personlighet som vår vardag inte tillät.

På senare år har dock internet snabbt ”vuxit upp”, och blivit både mindre anonymt och mindre utforskande. Vi har i allt högre grad tvingats att fusioneras med vårt fysiska ”jag” även på nätet. För Facebook, som kanske har bidragit mest till utvecklingen, har detta varit en uttalad strategi – att vi bara ska ha en identitet på nätet.

Fördelarna är att vi slipper mycket av det anonyma näthatet, och att det underlättar olika slags betallösningar. Men jag kan ändå inte låta bli att känna att förlusten är så mycket större. Vi förlorat något vi kunde bli, ett sökande efter oss själva. För denna korta historia i vår digitala värld öppnades en dörr, där vi på ett unikt sätt kunde utforska olika delar av vår identitet. Den förlusten kan inte ens president Bartlet råda bot på.

2

Kommentarer

  1. Ingen fara. Ambitiösa anonyma och obekväma okända består. Det förhåller sig inte på ett sådant sätt att vi förlorar något sökande efter våran identitet enkom genom att vi förankrar vår första personlighet genom facebooks, det handlar snarare om att vi breddar vår repertoar. Med andra ord så får vi fler personar att identifiera oss med genom nätet, varav en eller flera av dem har med vår person afk att göra.
    Men om världen går hän åt det hållet att vi blir tvingade att hålla oss till enkom en person över nätet, genom lag eller tradition, exempelvis genom att knyta ett fast IP till person eller genom passivt utnyttjande av flera loggar för att knyta person till plats och därmed genom rättsväsendet göra klart vem som är vem.. Om det sker, då förlorar vi i sanning vår potential.

    Glad påsk.

  2. Det finns många (däribland Netopias redaktör Per Strömbäck) som vill förbjuda möjligheten att vara anonyma på nätet, det ultimata ”papieren bitte”. Inom ramen för FN pågår ett projekt som syftar till att det inte ska gå att vara anonym på nätet inför statens vakande ögon.

    Man kan bara hoppas att detta aldrig blir verklighet. 1984 var som sagt inte tänkt att vara en instruktionsmanual.

Kommentera artikeln