Jag borde ha misstänkt något! För det första borde jag blivit misstänksam när min barndomsvän, som jag aldrig pratar med, plötsligt började chatta med mig på Facebook. Jag borde naturligtvis ha blivit ännu mer misstänksam av att han ville chatta på engelska. Och jag var naturligtvis dum i huvudet när jag trodde på vad han sade: ”Hey, i made a photoshoped version of you, check it out : bit.ly/gQv74T” – och klickade på länken…

Det tog bara några sekunder innan mitt bortkopplade förnuft plötsligt rycktes ur sin dvala och straffade mig med genom att driva en iskil genom nervsystemet. Plötsligt hade ett par hundra av mina Facebookvänner fått samma meddelande utskickat till sig med mig som avsändare.

Jag tänker inte skylla ifrån mig – men anledningen till varför jag klickade på något på Facebook som jag aldrig skulle röra i min inkorg berodde delvis på de sociala mediernas naivitet. Sociala nätverk har hittills varit så förskonade från spam att vi nästan glömt bort att de kan existera där. Men faktum är att få forum passar bättre för spam än sociala medier.

De senaste åren har den globala kampen mot spam sett ut att nå framgång. Statistik från företaget Symantec visade nyligen att spamnivån idag är den lägsta sedan 2008. Enligt Symantec är nu 1.37 av alla mejl spam. Bara från maj till december förra året minskade antalet skickade oönskade mail till hälften. Men statistiken är missvisande, det är nämligen inte så mycket ett resultat av effektivare anti-spamteknik som att spammarna har bytt forum till sociala medier och sökmotorer.

De mätningar som görs idag handlar om gamla hederliga mejlspam. Och mycket riktigt ökar spam i sociala medier dramatiskt. Enligt It-säkerhetsföretaget Sophos årliga rapport, Security Threat Report, har ökade spammen i sociala medier med 90 procent mellan 2009 och 2010. Enligt rapporten har två tredjedelar av alla användare av sociala medier utsatts för något slags spam. Enligt rapporten stod Facebook för en stor del av ökningen sedan sajten beslutat att tillåta en tredjepart (företag) att få åtkomst till användares konton. Men Sophos menar att den mest oroande trenden är ökningen av phishings-attacker – när någon försöker komma över hela ditt konto.

Spammare följer vårt förändrade beteende på nätet, mejlkorgen på Facebook har för många blivit viktigare än den hos Googles Gmail. Trots att sajter som Facebook använder kryptering så finns det ingen helt säkert skydd mot oönskade meddelanden, eftersom de i slutändan sprids genom mänskliga faktorer (som att idioter som jag klickar på länkar). Google kämpar dessutom frenetiskt mot sökresultatspam – som riskerar att urholka hela sökmotorns trovärdighet. Söker du till exempel på Barack Obama är chansen stor att du råkar klicka på en spamsajt.

Sajter som Facebook och Linkedin är dock en större guldgruva för spammarna eftersom spamekonomin till stor del handlar om att komma över personlig information. I första hand mejladresser och telefonnummer som säljs på den svarta marknaden.

Det största problemet med spam i sociala medier är dock varken det är jävligt irriterande eller att någon säljer din mejladress till Saudiarabiska hackers – det är att spam hotar det som håller samman vårt engagemang i sociala medier: förtroende.

Det geniala med sociala gemenskaper som Facebook är att de lyckats skapa en känsla av ombonad trygghet (falsk förvisso), bortom det otrygga stökiga internet där utanför. Sajten rensar bort allt naket och stötande och strävar efter att bygga upp en ”snäll” social bubbla, digitala motsvarigheter till de övervakade och inhägnade förorter man kan finna i USA och Sydafrika.

Spam kommer förmodligen att slå mycket hårt mot dessa digitala bygemenskaper eftersom de tvingar oss att ställa den grundläggande frågan, kan jag lita på min granne?

Det går fort nu. Det går fort i tanken och fort i debatten. När vi stöter på problematik, både i det lilla men även mer strukturellt, beskylls gärna Internet. Internet är det där som raserar industrier, förstör kulturen, våra hjärnor, våra känslor, kanske till och med vår humanism. Inte minst debatten kring kommentarsfälten på tidningar och bloggar ställer många grundläggande värderingar på sin spets. På ena sidan spektrumet öppnas det offentliga rummet, det flödande, kreativa samtalet, dialogen. På andra sidan hotar troll, näthat, mobbning och den skrämmande anonymiteten. Respekt för andra och yttrandefrihet kontra ”är du med i leken får du leken tåla”.

Det är ett konstant förhandlande av normer, ett problematiserande av både kollektivt och individuellt deltagande i samtalet, det samtal som vi nästan automatiskt uppgår i om vi sätter på datorn, loggar in på Facebook, twittrar, bloggar, läser, eller till och med googlar (se till exempel boken The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding From You). Hanne Kjöller på DN och Helena Trus i Aftonbladet skriver exempelvis om hur trakasserier och personangrepp online trycker bort de ”vettiga” argumenten, hur anonymitet bäddar för självcensurens död och i slutändan ett kollektivt intellektuellt förfall. Jag säger istället som bloggaren Christina Vilhelmsson: ”Näthat: vilket missvisande begrepp det är”.

Inte bara för att hat inte endast existerar online, utan för att vi sätter det övergripande och omöjliga begreppet ”Nätet” framför. Vad är inte ”nätet” idag? Frågan kring var och hur vårt sociala samtal förs online har hamnat lite i skuggan av varför vi är så hårda. Det mesta av oron och kritiken kring troll och elakheter kommer just från dagstidningar och bloggar, de platser där formen är mer monologriktad, och där ett glapp mellan producent/auktoritet och konsument av text är underförstådd redan från början. Debatten som eventuellt förs blir sällan en dialog, uttryckt i sin allra tydligaste symbolik av att kommentarerna alltid hamnar längst ned, under artikeln, alltid sekundär i betydelse.

Låt oss heller inte glömma att ett vilt och stormigt kommentarsflöde drar fler besökare, en inte helt okomplicerad effekt (ansvar måste fungera från båda håll). Anonymiteten har säkerligen en plats här också, inte minst i distanserandet till subjektet, men är också en komplex fråga i sig själv. En del av svårigheten ligger slutligen också i att det kanske inte nödvändigtvis finns mer hat idag, det är bara mer synligt via sociala medier. En stor, och kanske inte tydligt formulerad skillnad.

Som ett argument i kommentarsproblematiken vill jag komma bort från det allmänna konceptet ”nätet” och istället dekonstruera det genom att sätta kommentarsfältet i relation till Twitter. Jag tror att det som sker i det relativt slutna rummet på en dagstidning skiljer sig stort från det mer öppna samtalet som sker på Twitter, vilket bottnar i att de är delar av två olika traditioner, en skriftlig och en muntlig.

På onlinetidningen Nieman Journalism Lab skriver Megan Garber hur Twitter är en plats där våra traditionella kategorier skrift och tal flyter in i varandra. Vi pratar, fast med tecken. Skrivandet är kort, dynamiskt, efemärt, ja, nästan muntligt. Bloggaren Zeynep Tufekci spinner vidare på tanken, och hävdar att Twitter verkar svårgreppbart för att vi baserar det på ett samhälle sedan länge dominerat av en skriftlig dito. Det intellektuella och kulturella kapitalet, så grundläggande för ”debatt” i traditionell mening, blir alltså sekundärt i samtalet på Twitter, där argument och motargument sker i presens, med länkar, med ”pratigare” stavning och innovativa förkortningar. Tufekci skriver: ”Twitter is not a broadcast medium but a medium of conversation.” Vi kan inte förvänta oss att den öppna dialogen som förs där enkelt ska kunna överföras till kommentarsfälten, och vice versa är nog otänkbart. I vilket socialt sammanhang spatserar du in, proklamerar något provocerande, för att sedan sätta sig tyst i hörnet?

Därmed inte sagt att jag inte tar hot och obehagliga kommentarer på allvar, jag har fått min beskärda del. Styrkorna och svagheterna i respektive ”rum” kommer dock aldrig kunna förstås och utvecklas om de fortsätter hanteras som något annat. Min önskan är att lyckas separera äpplen från päron, slutligen skrota tanken om internet som en plats, och titta på inte bara vad och varför, utan hur.