Torsdagskrönikan: Twitter och yttrandefriheten – en komplicerad relation

Vet du vem Ryan Giggs är? Hade frågan ställts för några veckor sedan hade det bara varit fotbollsintresserade som kunnat besvarat den (han spelar för Manchester United). Men ”tack vare” att hans advokater – i ett desperat försök att hålla Giggs påstådda affär med före detta Big Brother-deltagaren Imogen Thomas hemlig – hotat med att stämma dem som skrivit om det på Twitter (däribland stjärnor som Boy George) så har han blivit förstasidesstoff hos de flesta tidningar. Han har till och med blivit kändis i Silicon Valley.

När Giggs fick reda på att en engelsk tidning tänkte skriva om den påstådda affären instruerade han sina advokater att gå till domstol för att få en “super-injunction”. En injunction i ett sådant här fall är en förhållningsorder om sekretess, som förbjuder media att rapportera om en händelse och/eller namnge vissa personer involverade i en händelse. I de flesta fall används dessa förhållningsordningar för att skydda barn. En super-injunction är en relativt ny företeelse och förbjuder inte bara rapportering – den förbjuder även media att ens nämna att förhållningsordern existerar.

Den första super-injunction i Storbritannien som hamnade i nyheterna var en som förbjöd the Guardian, en brittisk dagstidning jag själv skriver för, och BBC att rapportera innehållet i oljefirman Trafiguras interna rapport angående deras påstådda dumpning av giftigt avfall i Afrika.

I både Giggs- och Trafigura-fallen spelade Twitter och Storbritanniens parlamentariska privilegier en avgörande roll i avslöjandet av historierna. Medan media följde förhållningsordningarna så fortsatte folk att prata fritt på Twitter, vilket ledde till att två riksdagsledamöter till slut tog upp ämnena i parlamentets offentliga debatt.

Rätten till privatliv och rätten till yttrandefrihet är båda skyddade i Englands människorättslag (1998). Vilken rätt som väger tyngst för en förhållningsorder avgörs i varje enskilt fall av en domare som avgör om det är i allmänhetens intresse att få ta del av informationen. Medan en nyhet om ett företag som påstås dumpa giftigt avfall av många kan anses vara i allmänhetens intresse, så kan det diskuteras om en nyhet om en fotbollsspelares otrohet är det.

Vad som gör balansen mellan privatliv och yttrandefrihet mer komplicerad är att dessa rättigheter ofta verkar vara baserade på den enskildes bankkonto. Att få en förhållningsorder kan kosta hundratusentals kronor i advokatkostnader. Även om Giggs var skyddad så fanns ingen förhållningsorder gällande Imogen Thomas, vilket resulterade i att hon hamnade på löpsedlarna, men hon kunde inte försvara sig eftersom hon var förbjuden att på något sätt identifiera Giggs.

Å ena sidan, skulle någon av alla dem som namngav Giggs på Twitter ha råd att försvara sig i domstol mot en fotbollsspelande mångmiljonär? Å andra sidan, eftersom nyheter och skvaller kan sprida sig som en löpeld på Twitter, skulle ens en mångmiljonär ha råd att stämma och sätta munkavel på tusentals Twitter-användare?

Förra veckan rapporterades det att Twitter tvingats överlämna ett engelskt kommunalråds personliga detaljer till en domstol i Kalifornien efter det att kommunen South Tyneside anklagat honom för förtal på Twitter. Kommunalrådet berättade för the Guardian att han fick reda på detta först när Twitter kontaktat honom, och att han bara getts 14 dagar att förbereda ett försvar, flyga till Californien och anställa en advokat – och förväntades betala för allt detta ur egen ficka.

Medan majoriteten av etablerade medier har advokater som blir kontaktade så fort en förhållningsorder om sekretess har utfärdats så är det helt omöjligt för allmänheten att kunna hålla reda på vad som är lagligt och inte, och vad man kan skriva om på Twitter (speciellt om det är fråga om en super-injunction, då media förbjuds att nämna att den ens existerar).

Dessutom är Twitter universellt, något som inte hindrat en brittisk finansman från att försöka skicka sin svägerska till fängelse. Han anklagar henne för att genom ett utländskt Twitter konto ha avslöjat att han har en förhållningsorder som förbjuder henne från att säga att han har en förhållningsorder. Detta kan göra det lagligt möjligt att en kvinna som inte kan namnges kan åka i fängelse på grund av hennes anonyma svågers förhållningsorder och en rättegång som hålls i hemlighet.

Det ligger en viss ironi i att om Giggs inte försökt tysta Twitter och i stället kallat det för grundlöst skvaller så hade allmänhetens intresse säkerligen strax svalnat, och tweets om honom hade ersatts av skvaller om andra kändisar. Hade han inte ens krävt en förhållningsorder så hade hans påstådda otrohet rapporterats lokalt i några dagar och säkerligen försvunnit ur media rätt fort, och nyheten ersatts av nästa skvaller historia om någon annan kändis. Så ser allmänhetens koncentrationsförmåga ut i dagens läge. I stället har hans agerande utlöst ännu en stor debatt om hur – och om – Twitter och nätet i stort kan, eller ska, regleras för att skydda folks privatliv.

2

Kommentarer

  1. När ska folk förstå hur Streisandeffekten fungerar på Internet? När ska folk förstå att Internet är allergiskt mot alla former av censur? Information IS free!

Kommentera artikeln