Kommentarer och tweets – att skilja äpplen från päron

Det går fort nu. Det går fort i tanken och fort i debatten. När vi stöter på problematik, både i det lilla men även mer strukturellt, beskylls gärna Internet. Internet är det där som raserar industrier, förstör kulturen, våra hjärnor, våra känslor, kanske till och med vår humanism. Inte minst debatten kring kommentarsfälten på tidningar och bloggar ställer många grundläggande värderingar på sin spets. På ena sidan spektrumet öppnas det offentliga rummet, det flödande, kreativa samtalet, dialogen. På andra sidan hotar troll, näthat, mobbning och den skrämmande anonymiteten. Respekt för andra och yttrandefrihet kontra ”är du med i leken får du leken tåla”.

Det är ett konstant förhandlande av normer, ett problematiserande av både kollektivt och individuellt deltagande i samtalet, det samtal som vi nästan automatiskt uppgår i om vi sätter på datorn, loggar in på Facebook, twittrar, bloggar, läser, eller till och med googlar (se till exempel boken The Filter Bubble: What the Internet Is Hiding From You). Hanne Kjöller på DN och Helena Trus i Aftonbladet skriver exempelvis om hur trakasserier och personangrepp online trycker bort de ”vettiga” argumenten, hur anonymitet bäddar för självcensurens död och i slutändan ett kollektivt intellektuellt förfall. Jag säger istället som bloggaren Christina Vilhelmsson: ”Näthat: vilket missvisande begrepp det är”.

Inte bara för att hat inte endast existerar online, utan för att vi sätter det övergripande och omöjliga begreppet ”Nätet” framför. Vad är inte ”nätet” idag? Frågan kring var och hur vårt sociala samtal förs online har hamnat lite i skuggan av varför vi är så hårda. Det mesta av oron och kritiken kring troll och elakheter kommer just från dagstidningar och bloggar, de platser där formen är mer monologriktad, och där ett glapp mellan producent/auktoritet och konsument av text är underförstådd redan från början. Debatten som eventuellt förs blir sällan en dialog, uttryckt i sin allra tydligaste symbolik av att kommentarerna alltid hamnar längst ned, under artikeln, alltid sekundär i betydelse.

Låt oss heller inte glömma att ett vilt och stormigt kommentarsflöde drar fler besökare, en inte helt okomplicerad effekt (ansvar måste fungera från båda håll). Anonymiteten har säkerligen en plats här också, inte minst i distanserandet till subjektet, men är också en komplex fråga i sig själv. En del av svårigheten ligger slutligen också i att det kanske inte nödvändigtvis finns mer hat idag, det är bara mer synligt via sociala medier. En stor, och kanske inte tydligt formulerad skillnad.

Som ett argument i kommentarsproblematiken vill jag komma bort från det allmänna konceptet ”nätet” och istället dekonstruera det genom att sätta kommentarsfältet i relation till Twitter. Jag tror att det som sker i det relativt slutna rummet på en dagstidning skiljer sig stort från det mer öppna samtalet som sker på Twitter, vilket bottnar i att de är delar av två olika traditioner, en skriftlig och en muntlig.

På onlinetidningen Nieman Journalism Lab skriver Megan Garber hur Twitter är en plats där våra traditionella kategorier skrift och tal flyter in i varandra. Vi pratar, fast med tecken. Skrivandet är kort, dynamiskt, efemärt, ja, nästan muntligt. Bloggaren Zeynep Tufekci spinner vidare på tanken, och hävdar att Twitter verkar svårgreppbart för att vi baserar det på ett samhälle sedan länge dominerat av en skriftlig dito. Det intellektuella och kulturella kapitalet, så grundläggande för ”debatt” i traditionell mening, blir alltså sekundärt i samtalet på Twitter, där argument och motargument sker i presens, med länkar, med ”pratigare” stavning och innovativa förkortningar. Tufekci skriver: ”Twitter is not a broadcast medium but a medium of conversation.” Vi kan inte förvänta oss att den öppna dialogen som förs där enkelt ska kunna överföras till kommentarsfälten, och vice versa är nog otänkbart. I vilket socialt sammanhang spatserar du in, proklamerar något provocerande, för att sedan sätta sig tyst i hörnet?

Därmed inte sagt att jag inte tar hot och obehagliga kommentarer på allvar, jag har fått min beskärda del. Styrkorna och svagheterna i respektive ”rum” kommer dock aldrig kunna förstås och utvecklas om de fortsätter hanteras som något annat. Min önskan är att lyckas separera äpplen från päron, slutligen skrota tanken om internet som en plats, och titta på inte bara vad och varför, utan hur.

1

Kommentarer

  1. [...] några veckor sedan skrev jag en krönika om Twitter och Internets olika rum. Kort ville jag då beskriva hur Twitter kan ses som en del i en muntlig [...]

Kommentera artikeln