Som presidentkandidat lovade Barack Obama att använda teknologi för att göra regeringens arbete mer öppet och tillgängligt för medborgarna. Efter två och ett halvt år som president lämnar han dock väldigt mycket kvar att önska.
Våren 2009 – optimismens korta vår i USA – satt jag på en av Tim O’Reillys fullsmockade teknikkonferenser i Washington DC och lyssnade på gospeln om öppenhet och transparens i regeringen. O’Reilly, en av vår tids stora tekniska visionärer, som bland annat är känd för att ha myntat begreppet ”web 2.0″, bjöd upp en efter en av Obama-administrationens nytillsatta teknikrådgivare för att utlova en helt ny tidsera – då medborgarnas insyn i statlig verksamhet skulle nå nya nivåer. Äntligen var det slut på Dick Cheney-epokens mörker och hemlighetsmakeri. Varde ljus!
Barack Obama hade nyligen vunnit presidentvalet delvis tack vare en kampanj som bättre tog tillvara på nya kommunikationsmetoder och han hade precis tillsatt en populär teknikguru, Vivek Kundra, som Vita Husets första Chief Information Officer någonsin. Andra populära figurer från den lilla sfär av Washington DC-elit där teknik möter politik hade också fått toppjobb i administrationen – som Aneesh Chopra och Beth Noveck (författare till den idealistiska boken Wiki government) – gästade O’Reillys konferens och möttes av stående ovationer.
Till och med Lawrence Lessig, som hade gett sitt offentliga stöd till Obama redan i demokraternas primärval, tillät sig själv ett sällsynt ögonblick av renodlad hoppfullhet, när han fick höra om de nya rekryteringarna. Efteråt drack alla cocktails tillsammans, som en stor, lycklig familj, övertygade om att tekniken skulle frälsa världen.
När Obama två år senare mottog ett prestigefullt pris för sitt arbete med transparens, från fem organisationer som kämpar för detta, kunde det ha varit bekräftelsen på att all denna hoppfullhet var befogad. Men det var det inte riktigt, snarare tvärtom. Som en nästan övertydlig illustration av hur dålig Obama varit på att uppfylla sina löften om transparens och öppenhet mottog han priset i en hemlig ceremoni på Ovala rummet – händelsen fanns inte ens dokumenterad på Vita Husets offentliga schema.
Ellen Miller, som driver Sunlight Foundation, Washingtons ledande lobbygrupp för transparens och öppenhet, var en av de som var mest optimistiska till Obama när han tillträdde som president, men när han fick sitt transparenspris vägrade hon delta i ceremonin och kritiserade i stället Obama för att ha svikit sina löften.
Obama har genomfört tre stora tekniska transparensinitiativ som får beröm av Miller och Washingtons transparensförespråkare: USAspending.gov, data.gov och recovery.gov, samtliga sajter som tillgängliggör data för medborgarna om hur staten spenderar pengar. Man har även skapat sajten IT Dashboard, som specifikt kartlägger federala IT-investeteringar.
Redan som senator pratade Obama, tillsammans med republikanen Tom Coburn, om att Vita Huset behövde sådana transparenstjänster, vilka skulle fungera som ”Google for the government”. Men utförandet lämnar en hel del kvar att önska. Enligt Miller är sajterna utformade mer för att ”se bra ut”, än för att faktiskt vara användbara.
Till slut skapade Sunlight Foundation en egen liknande tjänst, ClearSpending.com, där man faktakollar Vita Husets uppgifter om sina utgifter med verkligheten – för närvarande finns en differens på drygt en biljon (tusen miljarder) dollar.
Bortom teknikens sfär har Obama visat andra oroväckande tendenser på att upprepa Bush och Cheneys förakt för att informera medborgare om sin verksamhet, samt att aggressivt angripa läckor och whistleblowers (vilket förstås förtjänar en separat krönika i sig).
I stället är det två andra demokrater som tagit täten för öppenhet och nya sätt att använda teknik för att stärka den demokratiska processen. Dels senatorn Al Franken, en före detta komiker och radioprogramledare som lite oväntat bestämt sig för att bli en av USA:s mest passionerade röster för nätneutralitet och fri internettrafik.
Men framför allt Kirsten Gillibrand, senator från New York, som utgör ett slags skolboksexempel på hur en modern politiker bör använda ny teknik. Ellen Miller på Sunlight Foundation kallar Gillibrand ”Washingtons sanna revolutionär”.
Gillibrand publicerar sin kalender, med samtliga möten, på sin hemsida. Hon håller öppna stabsmöten på sin Facebook-sida och har gjort en sökbar databas för delstaten New Yorks samtliga ”öronmärkningar” (de specialprojekt, som finansieras av öronmärkta statliga pengar, som kongressen ofta arbetar för att få hem till sina delstater). Hennes målsättning är att hon, genom att vara ett föregående exempel, ska pressa andra representanter i kongressen att göra likadant.
Inom New York och Washingtons politisk-tekniska diskussion har man länge pratat om idealet ”offentlig = online”. Gillibrand är en av de få som faktiskt lever upp till detta motto – hon försöker minimera tiden det tar att göra varje offentligt dokument tillgänligt på nätet.
Obama? Han har en bra bit kvar.
