Annie Lööf presenteras som ny centerledare. Netopia noterar att IT- och regionminister Anna-Karin Hatt därmed ser ut att förlora (även om det väl formellt ska beslutas av stämman i slutet av september). Vad innebär det för IT-minister posten? Den här typen av öppna interna valkampanjer är rätt nytt, men Miljöpartiet hade ju en liknande process nyligen. Det slutade med att förloraren Mikaela Valtersson lämnade politiken. Betyder det att Anna-Karin Hatt lämnar IT-ministerposten? Dessutom måste den nya partiledaren rimligen ta en ministerpost. Kommer ens den märkliga IT- och regionministerposten finnas kvar? Och vad innebär det för IT-politiken och den digitala
agendan om den ministerposten skulle försvinna? Frågorna hopar sig. När Hatt tillträdde fanns förhoppningar om att hon skulle kunna föra en framåtsyftande IT-politik bortom infrastrukturperspektivet, men det blev snart tydligt att politiken kom ännu djupare in i teleaktörernas intressen (eller om det är tvärtom). Så det är lätt att tänka att det bara kan bli bättre, men det tänkte jag å andra sidan förra gången också…

Femtonåringen som åtalats för fildelning friades igår av Göteborgs tingsrätt. Åklagare Ingblad säger att domen kommer att överklagas, men som jag sa i P1-morgon igår så är åtalet ett bra exempel på det onödiga i att såna här ärenden hanteras av polis och åklagare (som många Ipred-kritiker förespråkat). Hade Ipred-lagen funnits på plats så hade konsekvensen snarare varit ett varningsbrev och kanske ett allvarligt samtal mellan rektor och föräldrar. Allra bäst hade förstås varit om mellanhänderna tagit sitt ansvar och tillämpat samma sorts tekniska system som de använder för att spärra t ex IP-telefoni. I det senare fallet är det förstås deras egna intäkter som hotas, men snart borde
tiden vara mogen för en diskussion om att använda tekniken för samhällets intressen.

Intensiv mediadag igår, jag var med på SVT Rapport (5:15 min) också och kommenterade SIDA:s utspel om nätaktivism i demokratiarbete. Jag hade en Morozov-inspirerad kommentar om att det finns en övertro på att internet i sig leder till demokrati, det finns många exempel på hur regimer använder digitala medier för övervakning och repression, se t ex på Kinas mjuka desinformationspolitik eller hur revolten i Iran 2009 fick till konsekvens att regimen spårade upp dissidenter via sociala medier. Här gäller det för västvärlden att hålla tungan rätt i mun. Evgeny Morozov hade förstås också passat på att påpeka skillnaden mellan det klassiska exemplet Radio Free Europe och dagens Twitter, Facebook, Google etc. De senare är privata företag och om de pressas är risken att de värnar om sina intäkter snarare än det fria ordet. Ett exempel på det är Googles agerande i Kina (där man först sade sig försvara yttrandefrihet, men sedan gav efter för regimen och censurerade sökresultaten), ett närmare är Telias affärer med regimen i Vitryssland (ofta kallad ”Europas sista diktatur”). Kanske Sida skulle bjuda in Morozov till sin konferens?

En femtonåring åtalas för brott mot upphovsrättslagen efter att han tillgängliggjort 24 filmer i bittorrent-nätverk. Värt att notera att det är skolans rektor som gjort polisanmälan, dvs inte t ex Antipiratbyrån. Händelsen har gett nytt bränsle åt den insomnade fildelningsdebatten och alla, inklusive undertecknad, beklagar att femtonåringen hamnat i den här situationen. Det är värt att notera att brottsofferperspektivet saknas helt, det är brottslingen det är synd om. Som sagt, jag är delaktig i det – tidigt i morse debatterade jag saken med moderate riksdagsledamoten Karl Sigfrid i P1 Morgon och mitt budskap var att det är onödigt att den här femtonåringen hamnar i en rättsprocess, om vårt system var bättre ordnat skulle han fått ett varningsbrev eller helt enkelt inte kunnat sprida filmerna pga tekniska åtgärder.

Piratpartiet vädrar morgonluft, detta är ju deras stora profilfråga och att debatten ebbat ut är en del av förklaringen till att partiet försvunnit ur det offentliga samtalet. På DN Debatt idag skriver partiledaren Anna Troberg och Gustav Nipe (ordförande i ungdomsförbundet) att upphovsrätten är – surprise, surprise – föråldrad. Två miljoner svenska ”kulturdelar”, menar piraterna och lanserar därmed dagens ord. En miljon sa reportern i P1:s inslag. Oavsett vilken siffra man väljer så kan man inte anta att alla dessa ser det
som en politisk handling, dvs bara för att de gör det betyder det inte att de tycker att det ska vara tillåtet. Att köra för fort är inte samma sak som att vara emot fartgränser. Men den verkliga frågan är vad upphovsrätten har för syfte och hur det ska uppfyllas om dagens regler inte duger. Den frågan berör inte piraterna. Karl Sigfrid svarar att branschen själv får fixa bättre tjänster och det är förstås praktiskt att peka ut någon annan som får lösa problemet. Riktigt så enkelt är det inte i verkligheten, det finns gott om lagliga alternativ men som Netopias undersökningar visar så är även de drabbade av piratintrång. Bättre lagliga tjänster kräver en fungerande marknad där lagar upprätthålls av samhället. I det perspektivet är det piratdistributionen som står i vägen för den digitala utvecklingen.

Apple är världens största bolag, Steve Jobs avgår som VD, Google ger sig in i hårdvarubranschen, Eric Schmidt sträcker ut en hand till TV-världen, HP slutar tillverka datorer. Det är inte mycket som är sig likt i Silicon Valley…

Igår sände SVT Banksys oefterhärmliga dokumentär Exit through the giftshop. SVT:s Filmblogg tipsar om nya Banksy-serien Antics Roadshow, med en länk till Youtube – men klippet är borttaget av upphovsrättsskäl. När ska TV-Sverige börja ta de här frågorna på allvar?

Varje kultursida med självaktning har en artikelserie om näthat och kommentarsfält just nu. Bäst är Svenska Dagbladets, läs Mårten Schultz debattare som publicerades där i helgen. Schultz är professor i civilrätt i Uppsala och känd för att vara landets yngsta. I den här texten gör han upp med ett antal myter om brott och rätt på nätet och avfärdar
anonymitetsparadigmet, förhoppningsvis en gång för alla. Källskyddet, påpekar Schultz, tillkommer den som är källa till ett medium med ansvarig utgivare, inte informationsgivare i största allmänhet (som man kan få intryck av i debatten, inte minst i Netopias kommentarsfält).  Syftet med anonymiteten är inte i första hand att skydda källan utan att möjliggöra den oberoende pressens granskning av makten. Det finns ingen generell rätt att vara anonym, förklarar professorn, vare sig i Europakonventionen eller svensk grundlag. Rättsväsendets svårigheter i de digitala miljöerna drabbar brottsoffren snarare än staten. Schultz kritiserar den ”informationsabsolutism” som hävdar att varje inskränkning är ett hot mot friheten på nätet och menar att yttrandefriheten aldrig är absolut utan ska vägas mot andra intressen. Den ger inget skydd för den som hotar, anstiftar till misshandel eller mord osv. Faktum är att Schultz text är nödvändig läsning för den som är intresserad av digital kommunikation och samspelet mellan yttrandefrihet, integritet och rättssäkerhet. Läs och begrunda.

Storbritannien må vara hemort för liberala anfäder som John Locke och John Stuart Mill, men idag är det sämre ställt med synen på den enskildes frihet. I spåren av IRA och senare självmordsbombarna i London 2005 är det Europas mest övervakade land, i centrala London sitter CCTV-kameror i nästan varje gathörn och jag har rentav sett kamerabilar som åker omkring som mobila övervakningsenheter. Och nu når oss nyheterna att regeringen Cameron pekar på sociala medier som viktig faktor bakom kravallerna i Nottingham för två veckor sen. Två män har redan dömts, i uppsnabbade domstolsprocesser, till fängelse för uppviglande aktiviteter på Facebook. Det är upprörande, bloggosfären rasar, människorättsorganisationer protesterar och Beijing gratulerar (vilket gav en syrlig twitter-kommentar från Carl Bildt om att sånt
beröm knappast är smickrande). Även mobiltelefoni synas av brittiska regeringen, IDG meddelade idag att inrikesdepartementet kallar till sig bl a Blackberry-tillverkaren RIM för att diskutera teknikens roll. Är det realistiskt att skylla på tekniken? Vänstern pekar snarare på sociala orättvisor som orsak till kravallerna, högern att det handlar om kriminella element som passar på att plundra. Oavsett var man står i det, är intrycket att inskränkningar i kommunikation är ett sätt för Cameron att slippa ta sig an grundproblemet. Det är lätt att tycka att en europeisk regering skulle hålla sig för god för det och värna om yttrandefriheten. Samtidigt är det bara några månader sedan man talade om ”twitter-revolution” i Nordafrika, där sociala medier framstod som om inte den viktigaste orsaken så åtminstone den utlösande faktorn. Skapar sociala medier revolter? I så fall har nog Cameron anledning att göra inskränkningar, även om vi inte gillar det. Eller så hade sker upproren oavsett Facebook och Blackberry messenger, men då ska vi nog inte tala om twitter-revolution heller. Vi måste bestämma oss om teknikens betydelse för demokratin.

Gamescom är världens största dataspelsmässa, den hålls i Köln denna vecka och över 250 000 besökare väntas. Jag var där onsdag-torsdag och tillbringade större delen av tiden i det business center där utställarna är underleverantörer till spelföretagen (och ett antal landspaviljonger). Årets utställning präglades av elektroniska betalningstjänster. De har förvisso varit på plats tidigare, men det har rört sig om ett fåtal aktörer med små bås. På den här mässan var det dussinet betalningsföretag varav de flesta jag aldrig hört talas om och de hade stora montrar med storslagna erbjudanden (”få €190 om du öppnar konto hos oss”). Det får man väl se som tecken på att de digitala marknaderna börjar bli seriöst intressanta för utomstående aktörer, inte minst finansbranschen. Och behovet av fungerande betalningar är stort: PayPal är den mest etablerade aktören men har problem med bedrägerier, kreditkortsföretagen brottas med säkerhetsproblem, mobiltelefonen innebär flera mellanhänder (och oväntade momsproblem för svenska företag) och de virtuella valutornas status är minst sagt oklar. Det lär dröja innan en (eller flera vinnare!) kan koras och det går inte att låta bli parallellen till dotcom-bubblan. Den gången var det inget fel på själva idéerna (e-handel) men värderingarna rusade. På samma sätt är det med e-betalningarna, idén är sund men risken stor att förväntningarna på bolagens intäkter blir orealistiska. Åtminstone montrarnas storlek och budskap påminner mer om nätkasinon än återhållsamma affärsbanker.

En annan överraskning var en landspaviljong från Iran av alla länder. Den regimen har inte direkt gjort sig känd för att älska ny teknik, men det finns tydligen en statligt kontrollerad liten dataspelsbransch. Kanske måste diktaturen ge Irans gamers något surrogat (så det inte spelar västerländska spel), men jag är tveksam till exportpotentialen.