Bokrecension: Nothing to Hide

”Ett välformulerat problem är till hälften löst” enligt filosofen John Dewey. Juristen Daniel J. Solove rätar i Deweys anda ut integritetens frågetecken i sin nya bok Nothing to Hide.

Daniel Solove har gjort sig ett namn med integritetsfrågorna, då han som professor vid George Washington University även anstränger sig för att skriva för lekmän. Stilistiskt är Nothing to Hide en rak och engagerande argumentation, som hade stärkt sin sak på att ha med ha med fler praktiska exempel.

Författaren diskuterar aspekter hos USA:s konstitution och rättsväsende. Konstitutionen är ett relativt levande dokument i rättssystemet. En amerikansk lag kan koppla sin intention till konstitutionen. I en svensk lag måste intentionen tolkas från lagstiftarens förarbeten, och referenser till grundlagen sker sällan.

Den skillnaden minskar det praktiska värdet av boken något för en svensk publik, där den främsta nyttan kommer från Soloves principdiskussion.

Terrordådet mot World Trade Center år 2001 skakade om många lagstiftare, men Solove påpekar att trenden mot mer övervakning redan fanns tidigare. Det var många gamla förslag som dammades av efter 911 och röstades igenom. Just vid exceptionella händelser måste lagstiftaren hålla huvudet kallt, för risken är att dåliga lösningar blir permanenta.

När integritet kommer på tal förs den ofta fram som något som man har eller inte har. Integritetsuppfattningen antas vara samma för alla, och inte skilja sig åt mellan personens olika roller i livet. Antingen är det personliga helt skyddat från oönskad insyn, eller så är vi helt öppna. Argumentet om att ”den som har rent mjöl i påsen har inget att frukta” visar sig ha mycket gemensamt med kraven på fullständig anonymitet.

Slogans i debatten presenterar integriteten felaktigt som en fråga om ”allt eller inget”. Solove anser att integritet därför väger lättare när den vägs mot säkerhet i samhällets vågskål. När sedan nya lagar och regleringar införs är det slående hur lite ansträngning som ägnas åt översikt av systemen och att formulera tydliga lagar.

För att beskriva problemet använder många George Orwells klassiska dystopi 1984, men många uppgifter som samlas i databaser är inte särskilt känsliga. Övervakning är inte det stora problemet. Många kopplar kontrollernas besvärlighet och grad av påträngande till trygghet. Känns det riktigt blottande, så måste det väl vara riktigt tryggt.

Om en individs rättighet står mot det allmänna bästa så vinner det allmänna bästa. Integritetsskyddet behöver inte vara säkerhetens motsats, då skyddet av individen har en samhällsnytta. Genom att även skydda skurkarnas rättigheter blir samhället som helhet bättre.

Många ser integritet som anonymitet, vilket kopplar begreppet till något som sker i lönndom. Uppfattningen är att först som den osynlige mannen kan man vara fri, men finns du på nätet lämnar du spår. Den andra sidan av myntet är att det vi gör sällan är dolt idag. Solove beskriver hur det tolkats till att de regler som annars styr hur information får samlas in och användas inte beaktas på samma sätt om det sker på internet. Då urholkar tekniken våra förväntningar på integriteten.

Det är Processen av Franz Kafka som Solove lyfter fram som litterär liknelse. Huvudpersonen Josef K får aldrig veta vad som startade processen, vem som driver den, vem som kan överklaga och vad kommer den utmynna i? Processen använder informationen för att fatta beslut, utan att ge människor rätt att påverka hur informationen används. Det saknas förutsägbarhet och uppsyn av övervakarna. Integritet handlar inte främst om datainsamling, utan lagring, analys och bruk av data.

Rättssäkerhet kräver öppenhet, att myndigheter är tillräkneliga för sina handlingar och belönas för gott integritetsskydd, att översynen är tydligt definierad och att ingrepp måste motiveras. Effektiviteten i åtgärden måste lyftas upp, annars finns risken att den blir vagt hållen, och missar sina mål.

De första lagarna om dataregister kom till när bara myndigheter och storföretag kunde samla in information. Den svenska personnumren startade vid den tiden. Då förväxlades målet, integritetsskydd för alla, med medlet att hejda insamlandet och bruket av uppgifter om enskilda. Nu har alla möjligheten att samla och behandla stora mängder data hemma med persondatorn. Mycket riktigt så har förväxlingen av anonymitet och integritet lett till att personnumren numer används som identifiering i många sammanhang.

Bred datainsamling är inte så effektiv som många tror. Det sker lätt snedvridningar och att mönster hittas där det inte finns några. När företag använder bred datainsamling så är kostnaden av ett misstag, att man hittar någon som passar profilen men inte är en potentiell kund, inte så hög. När rättsväsendet gör misstag är kostnaden mycket högre. Därför måste det finnas ett specifikt brott och en specifik information att undersöka.

Nothing to Hide ger en tankeställare. Kan vår debatts sökande efter anonymitet på nätet ha varit det främsta hindret mot en fungerande integritet?

9

Kommentarer

  1. De flesta förväntar sig att kunna vara anonyma så länge de inte misstänks för något grovt brott (dvs. när det allmnännas bästa ställs mot den enskildes). Vi går på café eller ett politiskt möte utan att behöva ge oss tillkänna. Vi skickar brev utan att behöva visa legitimation. Vi röstar i hemlighet utan att behöva berätta för någon hur vår röst föll.

    Situationen behöver vara exakt densamma på Internet. Så länge man inte misstänks för ett grovt brott måste man kunna vara anonym. Vi behöver inte ”söka anonymitet på nätet”, den finns där redan så länge inte kryptering förbjuds eller nätet omformas tekniskt i grunden). Det vi däremot behöver göra är att vara otroligt försiktiga med att införa övervakning och spårning av alla som vistas på nätet, oavsett om de är misstänkta för något brott eller inte.

    Många förespråkar ett totalt avskaffande av anonymiteten på nätet. Det är lika befängt som att förespråka ett totalt avskaffande av anonymiteten utanför nätet. Föreställ dig att staten alltid visste exakt var du befann dig. Att du inte gå anonym på café. Att du inte kunde skicka ett brev anonymt.

    Vem vill leva i ett sådant samhälle? Waldemar Ingdahl och Per Strömbäck?

  2. Per Strömbäck

    Martin – det behövs mer nyanserade begrepp än så. Motsvarigheten till att vara anonym på nätet är snarare att gå på kafé maskerad, och det uppfattar vi som väldigt konstigt. Vi visar vårt ansikte och det är en del av att vi beter oss civiliserat mot varandra. (Gör nu inte detta till en diskussion om burka-förbud!)

    • ”Motsvarigheten till att vara anonym på nätet är snarare att gå på kafé maskerad, och det uppfattar vi som väldigt konstigt”

      Det var kanske det dummaste du har skrivit hittills.

    • Scary Devil Monastery

      ”Motsvarigheten till att vara anonym på nätet är snarare att gå på kafé maskerad, och det uppfattar vi som väldigt konstigt.”

      Nej, Per, där har du direkta sakfel i din jämförelse. Den person som vandrar in på ett kafé visar sitt ansikte men det skulle ses som väldigt udda om han dök upp med en skylt på bröstkorgen som i stor skrift förkunnar var han bor, hans personnummer, och hans telefonnummer.

      På samma sätt som jag är klart och tydligt ”identifierbar” genom mitt udda nickname samt i hur jag uttrycker mig själv och mina åsikter.

      Tvingades jag ange vem jag egentligen är och vart jag loggar in ifrån så blir det – för att dra din jämförelse – som att kafékunden tvingas lämna sina personuppgifter vid dörren bara för att kunna komma in. Eller tvingas ange för myndighet när han lämnar sitt hem och vart han sedermera rört sig utan att ens vara misstänkt för brott.

      Att uppvisa sitt ansikte är inte att identifiera sig själv för andra än de som redan på förhand känner personen. Har han/hon bytt frisyr, rakat sig, klätt sig annorlunda, lagt sig till med glasögon och/eller färgat håret är han/hon klart mindre igenkännbar för främlingar.

      Ser du skillnaden nu? Den är rätt stor.

      Motsvarigheten till att vara anonym på nätet är att kafébesökaren inte för alla närvarande eller kaféts ägare överräcker sit hemadress och registreras.

  3. Kära läsare, här finns en viktig poäng. Den gäller internets frihet. Du är inte så anonym som du tror, du lämnar digitala fotspår.

    Du kanske har fått intrycket att internet är som ett rum där du har stängt dörren. En bättre liknelse är att du befinner dig ute på ett torg. Det behövs inte att någon frågar om dina papper, något ’papiren bitte’, för du går redan med dina personuppgifter väl synliga.

    Driftspersonalen hos din arbetsgivare kan se att du går in och kommenterar på Netopia, och kan från tidsstämplarna se vad du skriver här. Du kanske är anonym för Netopias läsare, men du är inte anonym mot din arbetsgivare.

    Netopias driftspersonal kan också se ditt IP-nummer. Fast det är ju frivilligt att surfa in på Netopia och också gratis.

    Gratisnätet etablerade affärsmodellen med annonser som intäktskälla. Användarens personliga uppgifter och digitala fotspår är en tillgång som Facebook, Google och andra företag erbjuder sin riktiga kund, annonsören. Bristen på anonymitet är en viktig del av hur dagens internet fungerar, där du både aktivt och passivt lämnar ut uppgifter om dig själv. Den andra sidan av myntet är att vi som användare inte får kontrollen inbyggd i systemet.

    Krönikan skrevs före den stora kalabaliken när media stängde av kommentarsfunktionen. Ingen stor överraskning, frågan var när det skulle ske. Tidningarna hade inte tagit frågan på allvar när de bestämde sig för ett system för läsarkommentarer, som såg ungefär likadant ut överallt. Öppnar du ett forum behöver du nog moderera det ibland, annars får det karaktären av diskussionsforum i Flashbackstil.

    Gratisnätet har minskat betalningsviljan för det redaktionella arbetet, då blir kvaliteten på redaktionella arbetet också lägre och därför sjunker betalningsviljan ännu mer. Nu började tidningarna se att trollen hotade den riktiga kundens intressen, annonsörerna vill inte synas bland flame wars, rasistiska och sexistiska kommentarer.

    Det är därför som integritet är så mycket viktigare än anonymitet. Vi har verkligen ’Nothing to Hide’, vi behöver system som skyddar oss från vad insamlarna får göra med vår information.

    Ett förslag vore system med pseudonymer, ungefär som de författare med pseudonym vars riktiga identitet bara förlaget vet. Här finns en intressant diskussion kring identitetsutgivare och identitetsfederationer, men det får bli en annan gång.

    Vi har en fantastisk frihet på internet. Den kan vi behålla om vi visar ansvar.

    • Vi vet redan hur Internet ser ut och vilka spelregler som gäller. Allt vi reagerar på är att texten antagligen inte förmedlar tanken, alltså att det var otydligt skrivet. Eller så förmedlar texten tanken och vi håller helt enkelt inte med.

      Och det där med flashback och modererade kommentarsfält..
      Suck, flashback _är_ modererat. Det är bara andra regler som gäller än vad de sociala normerna tillåter afk. Det fungerar. Get over it or get in.

      Något jag bland många andra inta kan förstå är varför exempelvis tidningars kommentarsfält inte har ratingsystem (som på de flesta moderna forum), trackback eller historik (som på de flesta moderna forum) och identifiers/tripcodes (som på de flesta moderna boards), med mycket mera.
      Med god självsanering slipper man större delen av modereringen och den lokala kulturen kan blomstra eller förtvina beroende på intresset.

      Anonymitet är integritet. Endast när alla parter är garanterade fullständig anonymitet så kan alla parters integritet behållas. Det är lag, logiskt och fullständigt.
      Det är på det hela praktiskt omöjligt att vara fullständigt anonym, vår fysiska närvaro förhindrar detta.
      The Internet is broken and so is the world.

      redigerat:
      Wait.. det här låter bekant..

    • Scary Devil Monastery

      ”Bred datainsamling är inte så effektiv som många tror. Det sker lätt snedvridningar och att mönster hittas där det inte finns några. När företag använder bred datainsamling så är kostnaden av ett misstag, att man hittar någon som passar profilen men inte är en potentiell kund, inte så hög. När rättsväsendet gör misstag är kostnaden mycket högre. Därför måste det finnas ett specifikt brott och en specifik information att undersöka. ”

      Den här delen av Waldemars text bör läsas ett antal gånger. Problemet är att bredare informationsutbud mycket ofta ger missvisande resultat när det man egentligen är ute efter är ett mycket snävare men djupare perspektiv (inom polisarbete är det scheissegal om man har tillgång till samtliga ip-adresser som genererat träff mot polisens ”barnporrfilter” inom bredbandsbolagets DNS-register. Antalet felträffar är så stort att man lika gärna kunde ha mätt antalet prenumeranter på porrblaskor genom att notera vilka som sett att sådana tidningar står i hyllan på den lokala macken).

      Den större informationsmängden är snarare en belastning för rättssystemet än en bonus och ger upphov till kraftiga fel. När en helt oskyldig flerbarnsfamilj i göteborg vaknar av att maskerade män bryter sig in, riktar automatvapen mot deras barn och släpar bort hela familjen i omärkta bilar till klart otraditionella ”förhör” är det en av konsekvenserna av att man har gett statsmakten mer informationskällor än vad den förmår hantera.

      Det är dock här som jag tror både Waldemar och Solove missar att tydliggöra varför anonymiteten finns som ett så pass starkt krav – nämligen på grund av att statsmakten tack vare eftereffekterna av 9/11 har åsidosatt all rimlig proportionalitet i den insyn över medborgarnas högst privata kommunikation som den kräver.

      När den proportionaliteten ej efterlevs och statsmaktens krav på insyn blir i det närmaste hysterisk – effekterna av FRA och datalagringsdirektivet beskrivs inte utan anledning som Stasi 2.0 – så växer även ett starkt krav bland medborgarna att kunna skydda sig från oönskvärd insyn. Det är här vi sitter just nu.

      Anonymiteten är förvisso ingen garanti för personlig integritet – men den har i dag blivit en av de grundläggande förutsättningarna för att få behålla den integriteten. Det finns alltså ingen förväxling eftersom man i dagens läge tilltvingas den metoden om man inte vill åsiktsregistreras av okänt antal myndigheter och privata organisationer/företag som insamlar sådan information i bulk.

  4. Hello there, I came across your internet site by the use of Search engines while looking for a associated make a difference, your site got here upwards, it appears to be great. I have got book-marked to my favourites features|combined with my personal favorites.

Kommentera artikeln