Klara besked om yttrandefrihet och anonymitet av professorn

Varje kultursida med självaktning har en artikelserie om näthat och kommentarsfält just nu. Bäst är Svenska Dagbladets, läs Mårten Schultz debattare som publicerades där i helgen. Schultz är professor i civilrätt i Uppsala och känd för att vara landets yngsta. I den här texten gör han upp med ett antal myter om brott och rätt på nätet och avfärdar
anonymitetsparadigmet, förhoppningsvis en gång för alla. Källskyddet, påpekar Schultz, tillkommer den som är källa till ett medium med ansvarig utgivare, inte informationsgivare i största allmänhet (som man kan få intryck av i debatten, inte minst i Netopias kommentarsfält).  Syftet med anonymiteten är inte i första hand att skydda källan utan att möjliggöra den oberoende pressens granskning av makten. Det finns ingen generell rätt att vara anonym, förklarar professorn, vare sig i Europakonventionen eller svensk grundlag. Rättsväsendets svårigheter i de digitala miljöerna drabbar brottsoffren snarare än staten. Schultz kritiserar den ”informationsabsolutism” som hävdar att varje inskränkning är ett hot mot friheten på nätet och menar att yttrandefriheten aldrig är absolut utan ska vägas mot andra intressen. Den ger inget skydd för den som hotar, anstiftar till misshandel eller mord osv. Faktum är att Schultz text är nödvändig läsning för den som är intresserad av digital kommunikation och samspelet mellan yttrandefrihet, integritet och rättssäkerhet. Läs och begrunda.

6

Kommentarer

  1. För det första: Visa mig den debattör som hävdar att polisen inte ska ha fastställa identiteten hos den som begår ett grovt brott på nätet. Väger inte den enskildes rätt till anonymitet tyngre än det allmännas bästa i dessa fall.

    Problemet med Mårten Schultz argumentation är att han fastnar i fel liknelse och således hamnar i fel slutsatser. Schultz verkar anse att all aktivitet på Internet är att jämföra med att publicera nyheter. Han pratar om anonymitet i relation till källskydd och yttrandefrihet.

    Men Internet är så mycket mer. Internet är en mötesplats. Det vi ska jämföra med då är vår rätt att vara anonyma när vi går på politiska möten eller träffas på caféer. I världen utanför Internet är det självklart att vi har rätt att vara anonyma då. Så länge vi inte misstänks för något grovt brott. Allt annat vore ett ”Paieren Bitte”-samhälle!

    Det samma gäller privat kommunikation. Självklart har vi rätt att posta brev anonymt. Vi behöver inte legitimera oss när vi går till Posten. Själva tanken är helt befängd.

    Med dessa liknelser blir det mycket tydligare vad det är för typ av anonymitet vi talar om och hur fundamental den är. Om vi bryter denna anonymitet öppnar vi för åsiktsregistrering och en mängd andra otroligt obehagliga saker. Om vi bryter denna anonymitet så tar vi ifrån människor en grundläggande rättighet och vi ger staten en otroligt obehaglig makt att övervaka sin medborgare.

    Per, vill du verkligen leva i ett samhälle där staten har full kontroll på allt du gör? Där det är omöjligt att vara anonym inför makten, eller för den delen inför övriga medborgare.

    Att inte kunna vara anonym på nätet innebär att man inte anonymt kan söka information om politiska partier. För att inte tala om skaffa sig en uppfattning om ämnen som obekväma ämnen som högerextremism eller bondagesex. Om du inte kan vara anonym på nätet så kommer det plötsligt vara känt att du är intresserad av högerextremism eller bondagesex. Gissa om det leder till självcensur!

    Om man inte har rätt att vara anonym på nätet så har man inte heller rätt att kommunicera anonymt med sin doktor, sin psykolog, sin präst eller för den delen, sin älskarinna.

    Hur fasen kan ni hävda att det inte finns någon rätt till anonymitet på nätet? Är ni fullständigt galna?

  2. Oops. Andra meningen blev trasig, den skulle vara: ”Inte väger den enskildes rätt till anonymitet tyngre än det allmännas bästa i dessa fall.” Dvs. jag påpekar att alla är överens om att anonymitet aldrig får stå ivägen för polisens rätt att beivra grova brott.

  3. Per, i ditt Netopia, ska rättsapparaten hela tiden ha kolll på vad du gör på internet? Oavsett om du är misstänkt för brott eller inte?

  4. Om man läser även kommentarerna till artikeln så förtydligar Schultz:

    ”Allmänna integritetsskyddsregler har alla anständiga rättighetskataloger, till och med RF numer. Men det är något annat än en rätt att få vara anonym.

    Att du inte får installera en kamera i mitt sovrum har inte med min anonymitet att göra, utan med att jag har rätt till en från insyn skyddad sfär. Det samma gäller post- och telehemlighet. Integritetsskyddet går långt bortom anonymiteten. Skyddet tillkommer även den som är känd och även rörande omständigheter som kan anas.

    Däremot kan i och för sig anonymitet i praktiken skyddas genom att ett integritetsskydd görs vidsträckt. Men det är i integritetssammanhanget i allmänhet en bieffekt, eller möjligen ett medel mot målet: Skyddet för en privat sfär.

    Dessutom är det så att andra rättigheter, som tryckfriheten, ger en mer långtgående rätt till anonymitet i vissa fall än vad integritetsskyddsnormer gör. Efterforskningsförbudet gäler till exempel även där någon redan tror sig veta vem som är källan.

    Med andra ord: Anonymitetsskyddsregler är som mest instrument för att skydda eller boosta andra, primära, rättigheter.

    (Menar jag.) ”

    Artikeln handlar alltså mest om att källskyddet inte gäller ”allmänna” uttalanden på nätet. Dock är det fullständigt självklart att varje människa har rätt till en fredad sfär, där även hens kommunikation ingår.

  5. Vi måste skilja på anonymitet och anonymitet.
    Naturligtvis har den som äger och förvaltar en hemsida, antingen det är en tidning, debattsida, blogg eller vad som helst rätt att själva bestämma huruvida de vill ha någon sorts kontroll på kommenterarna (precis som du har här på Netopia, epostadress t.ex.) men därifrån till att kräva absolut id-kontroll av alla på nätet är steget stort.
    Att komma hit och kommentera är för att använda Martin´s analogi, jag följer med dig till ett café, du vet vem jag är, de andra vid bordet får veta vad jag heter eller ett ”nickname” resten vet överhuvudtaget inte vika vi är.
    Att sedan polisen skulle ha möjlighet att i efterhand ta reda på vilka som var med om något allvarligt har utspelat sig är i sig naturligt, men att de skulle upprätta loggar för vilka som är på caféet för att det är bra att ha utifall de skulle behövas är inte naturligt och totalt emot alla demokratiska principer.

    Sen måste jag kommentera detta du skriver: ”Syftet med anonymiteten är inte i första hand att skydda källan utan att möjliggöra den oberoende pressens granskning av makten”
    Det är väl både och, syftet är att skydda källan ( vilket mycket klart visar sig i och med att det är förbjudet att eftersöka källan) men naturligtvis är det också för att möjliggöra en granskning av makten (utan ett källskydd så skulle det förmodligen inte komma några källor) men i första hand gäller det att skydda källan från repressalier.

  6. Scary Devil Monastery

    Per, som både Wotan och Martin påpekar gäller Schultz uttalanden i huvudsak källskydd.

    Schultz tar själv upp och förtydligar att det är vida skilt från den från insyn skyddade sfär som går under begreppet integritetsskydd.

    Alltså är faktiskt vanlig kommunikation i stor utsträckning enligt det argument han för skyddat helt under vanlig post och telehemlighet.

    Däremot kan man inte förvänta sig att källskyddet gäller i samma utsträckning om hans teori stämmer. Något jag misstänker har mer att göra med att källskyddslagarna inte har uppdaterats på senare tid.

Kommentera kommentaren