Advokat Peter Danowsky har lagt fram talan i EU-domstolen i målet mellan Ljudboksförlagen och teleoperatören Perfect Communications angående Datalagringsdirektivet och dess förhållande till Ipred. I sin talan, som ombud för Ljudboksförlagen, understryker han att de båda direktiven inte står i motsatsställning till varandra. Den här artikeln är en förkortad version av det anförande Peter Danowsky höll i EU-domstolen den 30 juni i år.

”Frågan i målet är om Datalagringsdirektivet hindrar en tillämpning av bestämmelserna om informationsföreläggande i enlighet med Ipred-direktivet.

Uppenbarligen har avsikten med Datalagringsdirektivet inte varit att urholka det upphovsrättsliga skyddet. Datalagringsdirektivets avsikt är att förstärka samhällets skydd mot vissa angrepp, inte att reducera skyddet i några hänseenden. Datalagringsdirektivet syftar till bättre möjligheter för brottsbekämpning genom att ta tillvara information tillgänglig hos internetleverantörer. Ipred-direktivet erbjuder en möjlighet att ta tillvara information hos internetleverantörer i syfte att säkerställa skyddet för upphovsrätt. De båda direktiven står inte i motsatsställning till varandra. Datalagringsdirektivet släcker inte ut Ipred-direktivets regel om möjligheten till informationsföreläggande.

Att gemenskapslagstiftaren, genom införandet av Datalagringsdirektivet, i princip fråntagit en rättighetshavare möjligheten att med rättsliga medel beivra intrång som begås via internet, är inte en korrekt slutsats. Den slutsatsen skulle inte stämma överens med vad EU-rätten hävdat i andra sammanhang, nämligen att det ska vara möjligt att på civilrättslig väg ingripa mot intrång i upphovsrätten, även – och kanske särskilt – när sådana angrepp sker med hjälp av internet. Perfect Communications uppfattning bygger, som EU-kommissionen framhållit, på en missuppfattning.

Det förtjänar att nämnas att den ställda frågan om Datalagringsdirektivet som ett bekymmer inte uppkommit i Finland, Danmark, Tyskland, Storbritannien eller i Norge som infört motsvarande lagstiftning.

EU:s institutioner har i flera sammanhang slagit fast att effektiva medel för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter är avgörande för att främja innovation och kreativitet och därmed tillväxt. Det har också slagits fast att immateriella rättigheter är en grundläggande tillgång för EU:s ekonomi.

Det här målet rör en kärna i det upphovsrättsliga skyddet, nämligen den praktiska och effektiva möjligheten för en rättighetshavare att själv värna sina rättigheter.

För en levande upphovsrätt måste rättighetshavare i EU-regler och i nationella regler erbjudas möjligheten att beivra intrång. Den möjligheten förutsätter rimliga möjligheter att identifiera en intrångsgörare. Om inte den möjligheten finns brister rättssystemet i effektivitet; skyddet för rättighetsinnehavare blir illusoriskt. Mot den bakgrunden är det angeläget att domstolen besvarar de ställda frågorna så att den av Ljudboksförlagen begärda informationen lagligen ska lämnas ut. Med ett sådant beslut tar domstolen ställning för ett ändamålsenligt upphovsrättsligt skydd, i enlighet med den syn på värdet av upphovsrätt, som EU:s institutioner givit uttryck för.

I direktivet Ipred-direktivet står i skäl 1: Immaterialrättsligt skydd är i detta sammanhang en grundläggande förutsättning för en framgångsrik inre marknad. Immaterialrättsligt skydd är viktigt inte bara för att främja innovation och kreativitet utan också för att öka sysselsättningen och förbättra konkurrenskraften.

I skäl 3 anges: Om det saknas effektiva medel för att skydda immateriella rättigheter minskar intresset för innovation och nyskapande och investeringsviljan dämpas. Det är därför nödvändigt att se till att den materiella delen av immaterialrätten, som idag till stor del utgör en del av gemenskapens regelverk, tillämpas effektivt i gemenskapen. De medel som finns för att säkerställa skyddet för immateriella rättigheter är därför av avgörande betydelse för en framgångsrik inre marknad.

Direktivet syftar till att uppnå en hög, likvärdig och enhetlig skyddsnivå för immateriella rättigheter på den inre marknaden och det konstateras i skäl 9 att: Ökad användning av Internet gör det möjligt att sprida piratkopior över hela världen på ett ögonblick. En effektiv tillämpning av de materiella reglerna om immateriella rättigheter bör säkerställas genom särskilda insatser på gemenskapsnivå. En tillnärmning av medlemsstaternas lagstiftning på detta område är således en avgörande förutsättning för att den inre marknaden skall kunna fungera väl.

De intrång som det är fråga om i det nu föreliggande målet är intrång begångna just i internetmiljön.

Möjligheten till informationsföreläggande infördes i den svenska lagstiftningen genom implementering av Ipred. Den integrerade del av äganderätten som immaterialrätten utgör gavs genom rätten till informationsföreläggande en praktisk och teknisk möjlighet att efter domstols beslut identifiera abonnenten bakom den IP-adress, som användes för att angripa ett eller flera skyddade verk, där utnyttjande skedde utan rättighetshavarens tillstånd.

Perfect Communication, som är svarande i målet, har särskilt framhållit frågan om integritetsskydd på internet. Förvisso är integritet en viktig angelägenhet för såväl EU som för de nationella lagstiftarna. Det är emellertid avgörande att genom den proportionalitetsbedömning som en domstol ska göra när den prövar om ett informationsföreläggande ska utfärdas, så säkerställs integritetsintresset.

Det är inte rimligt att upphovsrättsintrång i internetmiljö ska utgöra en frizon för intrångsgöraren, en zon där intrångsgöraren under säkerställd anonymitet ska kunna tillfoga rättighetshavare stora skador. Att i en strävan att balansera olika intressen mot varandra, där integritetsskyddet står mot rättighetshavarnas möjligheter att värna upphovsrätten, låta integritetsskyddet få en sådan tillämpning, att det i praktiken blir fritt fram att begå intrång i internetmiljö vore att skapa en oacceptabel obalans. Det vore att ge Datalagringsdirektivet en effekt som inte varit avsedd. Det vore att bortse från fundamenta i EU-rätten. Det vore att göra en felaktig rättstillämpning.

Det är inte en inskränkning eller ett angrepp på någons integritet, när denne någon efter en proportionell bedömning i domstol knyts till en viss IP-adress.

Det är en angelägenhet, rentav en nödvändighet, i ett samhälle som strävar efter ekonomisk effektivitet, att talan mot intrångsgörare ska kunna föras av rättighetshavare själva. Det civilrättsliga sanktionssystemet har en minst lika viktig roll som det straffrättsliga. Det är inte tillräckligt att endast polis och åklagare har möjlighet att inhämta uppgift om vem som innehar en viss IP-adress.

De straffrättsliga och civilrättsliga sanktionssystemen kompletterar varandra. Polis och åklagare ska inte alltid behöva tas i anspråk för att beivra upphovsrättsintrång som sker med hjälp av internet och där intrångsgöraren inte kan identifieras om inte uppgift om IP-adressen erhålles. Rättighetshavarna har inte sällan ekonomiska incitament att föra talan mot intrångsgörare. Rättighetshavarna kan bedöma och överblicka värdet av att föra en sådan talan. Polis och åklagare ska inte behöva tas i anspråk i alla situationer.

EU:s institutioner har inom den närliggande konkurrensrätten betonat vikten av att privata subjekt ska ha möjlighet att föra talan vid sidan av offentliga, för att sanktionssystemet ska bli effektivt. Det är en viktig princip i en rättsstat att den som fått sin rätt kränkt ska kunna vända sig direkt mot gärningsmannen med krav på ersättning.

Det är emellertid angeläget att EU-domstolen när den lämnar den svenska Högsta domstolen sitt förhandsavgörande, gör det på ett klart och tydligt sätt. På ett sätt som inte ger berörda internettjänstleverantörer anledning att fundera på möjligheter att till följd av hur de uttrycker att lagring av uppgifter skett, kan undgå att tillhandahålla de uppgifter som en domstol begär.

Om en sådan kringgåendemöjlighet skulle uppkomma, talar sannolikheten för att internettjänstleverantören i sitt affärsintresse, med samma emfas som visats i det här målet, kommer att verka för att upphovsrättsintrång i internetmiljö inte kan beivras på civilrättslig väg och måhända inte heller straffrättsligt. Det vore olyckligt och helt i strid mot den syn på upphovsrätt som EU-rätten, liksom annan internationell rätt och nationell rätt, i allmänhet uttrycker.”

Fotnot:
Ljudboksförlagen i målet är Bonnier Audio AB, Earbooks AB, Norstedts Förlagsgrupp AB, Piratförlaget Aktiebolag och Storyside AB.