Med några dagars perspektiv på Bokmässan funderar jag på om alla e-boksdebatterna verkligen har rätt utgångspunkt. Är det boken som ska digitaliseras? Är inte boken med sidor, rygg och pärmar i grunden ett leveransformat, skapat efter en tidigare eras tekniska förutsättningar? Mellan pärmarna kan ju både berättelser, poesi, fakta, debattinlägg och en massa annat finnas, vad är det som säger att det är boken som är det bästa formatet för allt detta? Andra medier har ju förändrats när de släppt sin fysiska form och tagit det digitala språnget. Allt fast förflyktigas, spelen på Facebook är helt annorlunda än de spel som säljs i box. Musiken är inte längre album utan låtar och även de upplöses i remixer. Inom TV pratar man om linjärt och icke-linjärt tittande. Och så vidare. Varför skulle boken vara annorlunda? Jag har sett det här en gång förut, multimediaboomen på nittiotalet. Då tog bland annat uppslagsverk ett första digitalt steg till interaktiv cd-rom och innehållet förändrades radikalt, interaktivitet, rörlig bild, ljud, nya sätt att söka mm. Men de uppslagsverken levde inte länge för sen kom webben som hade alla dessa fördelar och mycket mer: att uppdatera löpande, att alla kan bidra med kunskap, externa källor mm. Uppslagsverket förvandlades när det lämnade sin fysiska form. Varför skulle inte boken göra det den här gången? Istället för att tala om digitala böcker borde vi tala om digitala texter, digitala ord och digitala berättelser. Då inser man plötsligt att mycket av detta redan finns på nätet, i bloggar, sociala nätverk, hemsidor osv. Det liknar inte böcker. Men det är text, ord och berättelser. Vad är bokens innersta väsen? Fångar e-boken det?

Jag får intrycket av att Rasmus Fleischer är inne på liknande tankegångar i nya ”Boken och biblioteket”, som är en bok med pärmar, rygg och sidor. (Eller två faktiskt, i samma fodral.) Köpte på Bokmässan men har inte hunnit läsa. Men med tanke på ovanstående så tyder det på att den tryckta boken har en sorts panache som ingen blogg eller e-bok kan ersätta, i alla fall inte ännu. Lite som att biopremiären fortfarande är viktig, även om de flesta ser filmer på TV i alla fall. Hype, kanske det kallas.

Förläggareföreningens och Netopias seminarium ”Vad fattas e-boken” på Bokmässan blev mycket lyckat, fullsatt och folk som stod upp och lyssnade. Läs Svensk Bokhandels referat.

Idag presenterades regeringens nya ministrar efter Centerpartiets ledarskifte. Annie Lööf blir näringsminister, Lena Ek miljöminister och Anna-Karin Hatt får utvidgat förtroende med energifrågorna. Jag har träffat alla tre vid olika tillfällen och det kommer väl inte som någon chock för Netopias läsare att jag inte gillar hur Anna-Karin Hatt har drivit IT-frågorna. Nu är det faktiskt mer illa än någonsin, den digitala agendan är klar och ett stort antal organisationer har bjudits in att skriva under som ”signätarer”,
dvs anmäla sig att bidra till att genomföra den. Bara en hake, själva texten är hemlig. Tala om att köpa grisen i säcken! Ett politiskt självmål av Hatt, hoppas hon lärt sig en massa och gör ett bättre jobb med energifrågorna. Digitaliseringen och energin är ju två av de största samtidsfrågorna. Lena Ek är tillbaka i Sverige efter några år i EU-parlamentet, hon förlorade ju kampen om partiledarposten mot Maud Olofsson förra gången. Jag har bara diskuterat digitala frågor med henne och vet inte så mycket om hennes miljöengagemang, så jag lämnar det därhän. Annie Lööf som näringsminister har allt att bevisa (hon tar även över regionfrågorna från Hatt, busy, busy). Efter snytingarna i Aktuellt i samband med nominereingen har hon tonat ner fildelningsretoriken, men flera representanter för den kreativa sektorn uttryckte oro för hennes politik i Dagens Industri häromveckan. Törs vi hoppas på en näringspolitik för den kreativa sektorn? Eller kommer Lööf att fastna i samma snäva infrastrukturperspektiv som präglat Hatts IT-politik?

Netopia-bekanta Helienne Lindvall rapporterar om den svenska kommentarsfältsdebatten i The Australian. Undertecknad kommenterar.

Streaming ökar, fildelning minskar och fler betalar för musik på nätet enligt en ny rapport från Musiksverige.

Årets upplaga av Bok&Bibliotek har förvisso tema Tyskland, men digitaliseringen får stort utrymme. Räknar till inte mindre än tjugofem(!) seminarier med olika varianter på temat, enligt E-libs lista. Det är befriande, mitt intryck från tidigare år är att bokbranschen inte riktigt velat ta tag i de här frågorna. Netopia vill förstås inte vara sämre, i samarbete med Förläggareföreningen arrangerar vi seminariet ”Vad fattas e-boken?” med branschrepresentanter och författaren Alex Schulman. Det är en fortsättning på
seminariet i Almedalen i somras på samma tema. Debattscenen, fredag kl 16. Det kräver inget seminariekort, kom bara och lyssna och tyck!

Kungliga bibliotekets forskningschef Pelle Snickars (bekant bland annat från Netopias webb-TV i Almedalen) tar upp det här ämnet i dagens understreckare i SvD. Tänkvärda resonemang om bibliotekets nya roll, men tyvärr berör han bara kort frågan om hur nytt material ska finansieras i en skön ny värld där allt innehåll är gratis. Snickars konstaterar att obegränsad e-boksutlåning skulle förstöra förutsättningarna för den kommersiella e-boksmarknaden. För mig är det här det fundamentala problemet (kanske inte kommer som någon chock för Netopias läsare), själva kärnan i konflikten. Stewart Brands ord om ”information wants to be free, but at the same time information wants to be expensive” ekar i huvudet. Det går inte att blunda för eller slarva med den frågan. Är det värt att förverkliga drömmen om gratis innehåll genom att offra det yrkesmässiga skapandet? Not on my watch.

Akademin står höjd över de dödligas känslor och fördomar, den akademiska forskningen bär ett löfte om en oberoende sanning, trovärdig, granskad, kritiserad och välgrundad. Visst händer det att akademiska teorier kullkastas, trots att de först accepterats, men det är i sig en del av den akademiska processen. Genom den akademiska metoden (att formulera teser och pröva dem empiriskt), inställningen att välkomna kritik, principen att de med bäst kunskap ska granska nya rön, systemet med publiceringar i akademiska tidskrifter som först kräver grundlig genomgång av ämnets auktoriteter: ett snudd på vattentätt system för intellektuell stringens och pålitliga resultat. När systemet inte fungerar blir det skandaler som skakar hela forskarsamhället, se t ex på de falska uppgifter som spreds om att multivaccin kan orsaka autism i Lancet-artikel 1998. När den akademiska auktoriteten missbrukas skadas förtroendet för hela forskarvärlden, därför kräver självbevarelsedriften att fusk avslöjas och tveksamma forskningsresultat korrigeras. Allt detta gör att akademiska rön har stor betydelse även i den allmänna debatten. När en forskare har studerat en fråga och fått konkreta resultat är det svårt att bortse från dessa. Forskarna har kort sagt makt. Och med makt följer som bekant ansvar.

Igår presenterade forskargruppen Cybernormer en enkät man genomfört på The Pirate Bay, där man studerade demografi, beteenden och attityder bland fildelare. Bland resultaten märks att de flesta TPB-användare är män mellan 18-24, endast 6,2% är kvinnor, att streaming av musik tycks ha gått om olaglig fildelning, att film är det som fildelas mest (80,2%) och att en förvånansvärt hög andel fildelar e-böcker (28,2%).

Intressanta och viktiga resultat, men går det att lita på dem? Cybernormer är ett forskningsprojekt vid Rättssociologiska enheten vid Lunds universitet. Bland samarbetspartnerna märks telekomgiganten Ericsson och The Pirate Bay. Finns det någon risk att deras politiska agendor påverkar forskningen? Ericsson har starka ekonomiska skäl att vilja inskränka upphovsrätten (det är inget jag hittat på utan deras egna ord). The Pirate Bay kräver kanske ingen närmare förklaring, noterar också att Piratbyrå-grundaren Marcin de Kaminski är en av forskarna i gruppen. Hans kolleger Christopher Kullenberg och Rasmus Fleischer är för övrigt också doktorander numera, på Göteborgs universitet respektive Södertörns Högskola. Pirataktivismen klär sig i akademisk dräkt, men åsikterna är de gamla bekanta. Vad tycker företag som Ericsson om att samarbeta med The Pirate Bay, som trots allt dömts för lagbrott i två instanser? Det är en sak att vilja reformera upphovsrätten, en annan att samarbeta med brottslingar. Är det lämpligt? Kanske ursäktar sig forskarna med att domen inte vunnit laga kraft, men betyder det att de avbryter samarbetet om/när Högsta domstolen bekräftar hovsrättsdomen (eller nekar prövningstillstånd)? Jag sätter en glasspinne på att det kommer någon annan bortförklaring då.

Om Cybernormers forskning ska leva upp till de höga akademiska principerna har de mycket att förklara.

Uppdaterad med länkar kl 14.25

Brittiska regeringen pressar Google att filtrera eller prioritera ned sökresultat som innehåller piratkopierat material, uppger Financial Times idag. Om inte branschen själv hittar en lösning så hotar regeringen att lagstifta inom kort. Ännu ett exempel på konkreta åtgärder i vår omvärld, men den svenska regeringen fortsätter att rulla tummarna i väntan på EG-domstolens besked om Ipred. Sverige framstår allt mer som en ö av förnekelse omgiven av ett hav av länder som tar de här frågorna på allvar.

Det var när internet stängdes av som revolutionen i Egypten tog fart, menar Yale-doktoranden Navid Hassanpour i en SvD-intervju. Tvärtemot bilden av twitter-revolutionen, alltså. Han menar att avstängningen gjorde att oppositionen radikaliserades och människors beteende blev mer oförutsägbart. Twitter-favoriten Evgeny Morozov nämns i samma artikel och det är glädjande att konstatera att hans viktiga röst har nått den svenska dagspressen. Mer name-dropping, Malcolm Gladwell sågade mycket läsvärt Chris Anderson’s Free i The New Yorker häromåret och Svenskan citerar en annan Gladwell-artikel i samma tidskrift där han jämför med den amerikanska medborgarrättsrörelsen och pekar på de digitala gemenskapernas flyktighet. Den arabiska våren ger hopp om en bättre värld. Det krävs mer än bredband.

EU förlänger skyddstiden för musik till sjuttio år (från femtio). Många i nätdebatten vill korta skyddstiderna men EU:s institutioner (parlament, kommission och ministerråd) vill alltså det motsatta. Jo, jag ler lite åt detta. Visst finns det argument för att kortare skyddstider kan vara samhällsnyttiga (så att andra kan ge ut materialet). Men längre skyddstider betyder att kulturella verk blir mer värda och det är bra. Problemet är inte att kulturen värderas för lågt, utan det motsatta. Så jag ler lite nöjt åt att EU-byråkratin tagit ett litet steg för att höja kulturens ekonomiska värde. Att skyddstiderna förlängs betyder inte att det blir omöjligt att använda t ex musik i filmer under skyddstiden, bara att man får dela med sig av sina intäkter när man gör det. Och den upphovsman som vill kan förstås avsäga sig sina rättigheter. Är detta den viktigaste åtgärden för att höja kulturens värde? Självklart inte. Det finns en rad åtgärder som är viktigare, inte minst fungerande digitala marknader. Men det är alltid något.

Wikileaks gav ett löfte om en mer transparent värld som skulle låt folket granska makten. Ett år efter grundaren Assanges ”sexskandal” i Sverige är det mer än tydligt att visionen var naiv, visionären egoist och resultatet en katatstrof. Den förmenta öppenheten skapade större slutenhet och folket fick mindre information, inte mer. Därtill drabbades enskilda individer hårt, till exempel västsympatisörer i Afghanistan vars namn blev kända för talibanerna. Den dogmatiska, radikala informationsfriheten som styrde Wikileaks visade sig ha ett skyhögt pris. Amerikanske författaren Tom Watson sammanfattar historien på sin blogg. (Kudos Martin Gelin)

Facebook och Google utreds av Konsumentverket efter ett reportage i SVT Rapport om att det är svårt för konsumenter att komma i kontakt med bolagen i Sverige. Det kan röra sig om brott mot e-handelslagen, som kräver att företag som är verksamma i Sverige uppger namn, adress och e-postadress men Rapport har inte lyckats e-postadresser till vare sig Google eller Facebook. Det ironiska i att dessa bolag predikar öppenhet undgår inte reportern. Jag skulle vilja lägga till att just E-handelslagen ofta används som skäl till att inte medverka till utredningar om t ex upphovsrättsintrång av bl a telebolag. Detta är alltså bara ytterligare ett exempel på hur rättssamhällets bestämmelser
betraktas som gummiparagrafer som man kan välja att följa när det passar ens egna intressen. Knappast det bästa för det digitala samhällets framtid.

I förra veckan skrev jag om de stora dagstidningarnas ansträngningar att få bukt med näthat i sina kommentarsfält på webben. Ett exempel är Aftonbladet som kräver inloggning via exempelvis Facebook. Nätaktivisten och piratbyrå-grundaren Marcin de Kaminski varnar i en debattartikel för att den lösningen ger Facebook ännu mer makt över våra liv, utöver att se våra relationer kan de kartlägga våra åsikter. Det är inte så ofta de Kaminski och jag håller med varandra: till exempel skrev han på twitter  häromdagen att jag stalkar honom och de andra piratbyrågrundarna Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg, men det behöver han faktiskt inte oroa sig för. Jag kan lova att jag inte tänker hoppa fram ur någon buske när de Kaminski är på väg för att hämta på dagis… Hur som helst så har han en viktig poäng i det problematiska med att använda ett utländskt privat bolag som identitetskort, inte minst mot bakgrund av nyss nämnda SVT-avslöjande. Jag tycker dock inte slutsatsen bör vara osynlighet,
utan fler alternativ att verifiera vem som står bakom kommentarerna. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gav sitt perspektiv och slog ett slag för den gammaldags insändarsidan. Netopia konstaterar att mångfald av röster, åsikter, tekniker och forum är att föredra.

Upphovsrättens skyddstider är ett kärt ämne i nätdebatten. Nu har de fått ny aktualitet i o m att EU tar upp frågan. Idag är skyddstiden för musik femtio år, vilket innebär att rocken och den tidiga popen, t ex Beatles tidiga alster, nu eller inom kort är tillgängliga för vem som helst att ge ut. Gustav Gellerbrant säger till Dagens Nyheter att det är dumt att förlänga skyddstiderna för att det skulle kunna riskera att undergräva förtroendet för upphovsrätten. Kanske det, eller så är det tvärtom: att upphovsmännens rättigheter blir lättare att förstå om de inte är villkorade. Eviga skyddstider, vem vågar driva den frågan?

Som den uppmärksamme Netopia-läsaren noterat finns det ingen torsdagskrönika denna vecka. Netopia kommer att förändras lite under hösten och ta ett nytt steg. Jag berättar mer om det inom kort. Håll till godo med bloggen så länge!

Flera svenska tidningar stänger eller gör om reglerna för kommentarsfält efter de senaste veckornas debatt om näthat. Dagens Nyheter stänger kommentarsfälten i väntan på en ny tekniklösning som ska stödja inloggning. Aftonbladet kräver inloggning via Facebook eller någon annan tjänst. På så sätt ska anonyma kommentarer stävjas och samtalstonen förbättras. Är det rimligt? Ja, så måste man sammanfatta debatten om näthatet. Netopia har ofta återkommit till problemen med den generella anonymiteten – eller ännu hellre osynligheten – på nätet och nu reagerar samhället. Inget system är perfekt, man kan givetvis hitta på ett Facebook-konto eller lura inloggningstjänsten på andra sätt. Men det är ett steg i positiv riktning. De flesta kommer inte att bry sig om att försöka lura systemet och kanske leder det till att trollen också lugnar sig eller ignoreras? Det är dock ingen ersättning för redaktionell närvaro, det bästa är om kommentarerna blir en dialog mellan skribenter och läsare och redaktionerna måste alltjämt vara beredda att ta bort olämpliga kommentarer. Men hur blir det med anonymiteten? Vissa ämnen behöver diskuteras, men kan vara mycket känsliga så att man inte vill avslöja sitt namn – det kan gälla kritik mot arbetsgivare eller berättelser om egna erfarenheter av våld och övergrepp. Det bästa skulle vara om man kunde vara anonym inför allmänheten men känd av redaktionen, så funkar ju ofta reportage i dessa ämnen (”Pelle heter egentligen något annat”) och även gammaldags insändarsidor. Det borde inte vara omöjligt att hitta en teknisk lösning som stödjer även detta.

Hur kommer Netopia att agera? Jag har inga planer på att förändra Netopias kommentarsregler. Det är idag efterhandsmoderering men med vissa automatiska WordPress-filter för bl a länkar som måste godkännas manuellt. Netopias kommentarskribenter bidrar ofta med intressanta tankar och upplysningar, det är värdefullt. Visst förekommer det hårda ord, men de riktas oftast mot min person och det kan jag stå ut med. Men trollbeteende och näthat håller jag ögonen på även framöver och spärrar användare eller tar bort kommentarer om det behövs. Det är ett redaktionellt ansvar.

Annie Lööf presenterades ju stort som ny C-ledare igår och intervjuades bland annat i SVT Aktuellt (c:a 18.20), där hon kom in på de digitala frågorna och talade om att hon vill tillåta nedladdning av upphovsrättsskyddat material för ”privat konsumtion”. Det är ett riktigt fattigdomsbevis för den svenska politiken och debatten att en kommande partiledare, därtill i det regerande alliansblocket, kommer undan med såna dumheter. Materialet är ju upphovsrättsskyddat just i syfte att man ska kunna ta betalt för ”privat konsumtion”. Själva ordet konsumtion implicerar en transaktion. Piratpartiet må ha tynat bort, men deras politik lockar ännu opportunister av alla politiska färger. För vad kan vara mer opportunistiskt än att offra kulturen som valfläsk?