Wikileaks undergång och Facebooks tvetydiga öppenhet

Wikileaks gav ett löfte om en mer transparent värld som skulle låt folket granska makten. Ett år efter grundaren Assanges ”sexskandal” i Sverige är det mer än tydligt att visionen var naiv, visionären egoist och resultatet en katatstrof. Den förmenta öppenheten skapade större slutenhet och folket fick mindre information, inte mer. Därtill drabbades enskilda individer hårt, till exempel västsympatisörer i Afghanistan vars namn blev kända för talibanerna. Den dogmatiska, radikala informationsfriheten som styrde Wikileaks visade sig ha ett skyhögt pris. Amerikanske författaren Tom Watson sammanfattar historien på sin blogg. (Kudos Martin Gelin)

Facebook och Google utreds av Konsumentverket efter ett reportage i SVT Rapport om att det är svårt för konsumenter att komma i kontakt med bolagen i Sverige. Det kan röra sig om brott mot e-handelslagen, som kräver att företag som är verksamma i Sverige uppger namn, adress och e-postadress men Rapport har inte lyckats e-postadresser till vare sig Google eller Facebook. Det ironiska i att dessa bolag predikar öppenhet undgår inte reportern. Jag skulle vilja lägga till att just E-handelslagen ofta används som skäl till att inte medverka till utredningar om t ex upphovsrättsintrång av bl a telebolag. Detta är alltså bara ytterligare ett exempel på hur rättssamhällets bestämmelser
betraktas som gummiparagrafer som man kan välja att följa när det passar ens egna intressen. Knappast det bästa för det digitala samhällets framtid.

I förra veckan skrev jag om de stora dagstidningarnas ansträngningar att få bukt med näthat i sina kommentarsfält på webben. Ett exempel är Aftonbladet som kräver inloggning via exempelvis Facebook. Nätaktivisten och piratbyrå-grundaren Marcin de Kaminski varnar i en debattartikel för att den lösningen ger Facebook ännu mer makt över våra liv, utöver att se våra relationer kan de kartlägga våra åsikter. Det är inte så ofta de Kaminski och jag håller med varandra: till exempel skrev han på twitter  häromdagen att jag stalkar honom och de andra piratbyrågrundarna Rasmus Fleischer och Christopher Kullenberg, men det behöver han faktiskt inte oroa sig för. Jag kan lova att jag inte tänker hoppa fram ur någon buske när de Kaminski är på väg för att hämta på dagis… Hur som helst så har han en viktig poäng i det problematiska med att använda ett utländskt privat bolag som identitetskort, inte minst mot bakgrund av nyss nämnda SVT-avslöjande. Jag tycker dock inte slutsatsen bör vara osynlighet,
utan fler alternativ att verifiera vem som står bakom kommentarerna. Aftonbladets chefredaktör Jan Helin gav sitt perspektiv och slog ett slag för den gammaldags insändarsidan. Netopia konstaterar att mångfald av röster, åsikter, tekniker och forum är att föredra.

Upphovsrättens skyddstider är ett kärt ämne i nätdebatten. Nu har de fått ny aktualitet i o m att EU tar upp frågan. Idag är skyddstiden för musik femtio år, vilket innebär att rocken och den tidiga popen, t ex Beatles tidiga alster, nu eller inom kort är tillgängliga för vem som helst att ge ut. Gustav Gellerbrant säger till Dagens Nyheter att det är dumt att förlänga skyddstiderna för att det skulle kunna riskera att undergräva förtroendet för upphovsrätten. Kanske det, eller så är det tvärtom: att upphovsmännens rättigheter blir lättare att förstå om de inte är villkorade. Eviga skyddstider, vem vågar driva den frågan?

Som den uppmärksamme Netopia-läsaren noterat finns det ingen torsdagskrönika denna vecka. Netopia kommer att förändras lite under hösten och ta ett nytt steg. Jag berättar mer om det inom kort. Håll till godo med bloggen så länge!

12

Kommentarer

  1. So much hate, lately. Börjar Netopia närma sig debattens mittpunkt i sin argumentationsteknik eller läser jag helt uppåt väggarna?

  2. Per: Återigen off topic, men flera av mina kommentarer till postningen ”Ny C-ledare och ny it minister” (vågar inte länka, för då blockas den här kommentaren med) inväntar fortfarande moderering, de äldsta sen 31:e augusti!

  3. Eviga skyddstider… Per, hur i själva… nej, jag kan inte förstå mig på dig.
    50 år är tillräckligt långt, eller ska vi köra Mickey Mouse act här i Europa också? De förlängde skyddstiden så pass att vi kommer vara halvvägs till 2100 innan 1900-talets verk börjar släppas.

    Förlängningarna som redan har skett av upphovsrättent har redan undergrävt förtroendet. Kan du vänligen förklara HUR upphovsrätten kommer upphovsmännen till gagn, när de tvingas sälja rättigheterna till företag som kanske inte ens vill ge ut materialet? Hur mycket tjänar en upphovsman, om musiken, romanen, filmen, illustrationen inte ges ut utan enbart ligger i arkivet?

    Här är ett förslag – om ingen vill ge ut någonting, då ska det släppas fritt. Upphovsmän har ändock rättigheter, även om verken i sig släpps fria.

    Begränsningarna i upphovsrätten sattes upp just för att förhindra att material försvann i historiens mörka hörn, och att det till gagn och glädje för mänskligheten skulle överleva. Tänk dig själv om Shakespeare hade behållt upphovsrätten över sina verk, och hans efterlevande bestämde att ingen skulle få trycka dem, eller agera ut dem.

    Nej, nuvarande upphovsrätt med 50 år är mer än nog. För annars kommer ni väl driva på frågan igen om 20 år med en förlängning till 150 år.

  4. Scary Devil Monastery

    ”Eviga skyddstider, vem vågar driva den frågan?”

    Den som är benägen att gå ut ur politiken raskt omyndigförklarad av folket.

    Ärligt talat, Per, siktade du på att få netopia representerad på ”The Art of Trolling” med den kommentaren? B)

  5. Musikförläggarna lyfter fram Per
    smff.se/?id=3776

  6. Ärligt talat, Per, vad är det som händer? Jag har inlägg från augusti som ännu inte släppts igenom modereringen!

  7. [...] Netopia skriver gillande om förlängningen och skulle gärna se att någon tar på sig att driva frågan om ”eviga skyddstider”. [...]

  8. Per, skulle du även vilja ha eviga patent? Enligt ditt sätt att resonera borde ju det göra patentsystemet mer lättförståeligt.

  9. Jag är beredd att driva frågan om evig upphovsrätt. På två enkla villkor:

    1) Den skall vara knuten direkt till upphovsmannen, och inte kunna överlåtas. Skall det tjänas pengar så är det upphovsmannen personligen som skall få intäkterna och sedan fördela dem till de han/hon anser är förtjänta.

    2) När upphovsmannen dör skall verket också dö. Vidare framförande, derivat baserade på verket, inspelningar av andra artister etc skall omedelbart förbjudas.

    De här enkla reglerna skulle ge upphovsmännen all makt över sina verk, till döddagar. Det skulle upprätta deras respekt på allvar, och göra det enkelt att bestraffa de som försöker snylta på deras möda.
    För det ÄR väl artisterna du månar om, Per? Det kan inte vara andra ekonomiska intressen som egentligen är dina uppdragsgivare?

Kommentera artikeln