På väg hem efter föredrag på Datamuseet i Linköping i en serie som kallas Digitala revolutioner. Mitt ämne var ”Pirater, Ipred och Spotify – framtiden för innehåll på internet” och det ekar nog välbekant för de flesta Netopia-läsare. Jag har ju skrivit mycket om de här frågorna här och på annat håll, men det är sällan jag har fått chansen att hålla föredrag, så det var kul. Det blev en livlig diskussion om twitter-revolutioner, teknikdeterminism och ”anarko-kapitalism” – det senare är dagens glosa och betecknar uppfattningen att det är privata aktörer som ska ansvara för det som vi normalt förknippar med det offentliga, som t ex rättsväsende. Se föredraget på Bambuser.

Dagens märkligaste nyhet var förstås att politiska vilden William Petzäll (ex-SD) avslöjade på twitter att SD-ledningen hackat sig in i ett antal journalisters (och Rick Falkvinges!) mailkonton. Detta bekräftades också av bl a Expressen, enligt en uppgift är det Bloggtoppen som blivit hackad och lösenorden hamnat på Flashback. Men Petzäll själv är tvångsomhändertagen enligt lagen av vård av missbrukare och är inlåst på behandlingshem utan tillgång till internet, någon har hackat hans twitter för att sprida uppgifterna om mailhacken. Dubbelhack. Det här är vad amerikanska TV-nyheter kallar ”developing story”, så vi får se hur det utvecklar sig. Men det är intressant ur perspektivet om identitet på internet, sociala medier (okej, Facebook) används för att verifiera användarens identitet i kommentarsfälten på Aftonbladet. Man kan helt enkelt inte lita på att någon är den de påstår.

Lisa Ehlin skriver här intill om vår omättliga lust att samla på oss material och information. Jag känner mycket väl igen mig i det där, hemma ligger drivor av lösa hårddiskar med en massa backuper och gamla fotografier. Det är mycket enklare att köpa en ny än att sätta sig och gå igenom en massa gamla filer. I takt med att vi sparar allt mer, desto viktigare blir fungerande sökfunktioner. Jag kör t ex Outlook-mail och den inbyggda sökfunktionen är tyvärr konstruerad för att ge så många träffar som möjligt i stället för så få, vilket gör den rätt meningslös när man passerar några tiotusen mail. På samma sätt är long tail-modeller som Amazon och Appstore beroende av bra sök, rekommendationsfunktioner och olika slags filter. Här finns mycket kvar att göra, jag skulle inte bli förvånad om de stora genombrotten framöver handlar om att sortera och sålla i det enorma utbudet, på nätet eller den egna hårddisken.

Europas gröna partier har inte direkt övertygat i de digitala frågorna. Istället för att ta fasta på uthålliga lösningar som präglar politiken i miljö- och fördelningsfrågor, har man gått vilse i en fildelaropportunism för att tävla om piratväljarna. Jag har alltid tyckt att det är sorgligt, ungefär på samma sätt som vänstern i samma opportunistiska anda sviker sina kärnväljare inom kulturvärlden. Men igår kom oväntat hopp från EU-parlamentarikern Isabella Lövin (mp) som i en Brännpunkt-artikel gav sin syn att fungerande åtgärder mot intrång på nätet är en förutsättning för oberoende kulturskapare och därmed demokratin. Tyvärr bekräftar hon myten om en motsättning mellan integritet och upphovsrätt, men detta är det mest hoppfulla från den gröna rörelsen i digitala frågor på mycket länge. Låt oss hoppas att även partiledningen lyssnar. Lövins artikel är förresten replik på ett inlägg av Torbjörn Wester som uppger sig vara engagerad både i Piratpartiet och Miljöpartiet. Mycket ska man höra…

DN:s huvudnyhet på torsdagen var att Säpo vill börja spana på internet, t ex för att hitta potentiella terrorister. Det verkar mest handla om att bevaka diskussionforum och liknande och den eviga frågan är förstås ”who watches the watchmen?”. Polisens befogenheter måste alltid balanseras mot enskildas integritet och rättssäkerhet, inte minst när det gäller den hemliga polisen vars verksamhet lätt kan tangera åsiktsregistrering. IB-affären, sjukhusspionen och andra kalla kriget-skandaler är del av svensk nutidshistoria. Men när jag läser artikeln har jag ändå svårt att inte fråga mig om det stora integritetsproblemet inte snarare är den omfattande kartläggning som företag som Facebook och Google gör av våra internetvanor. I de fallen handlar det knappast om att be Justitiedepartementet om lov.

Trogna Netopia-läsare noterar att sajten har ändrat utseende ett par gånger i höst. Netopia håller på att ömsa skinn och jag experimenterar med några olika lösningar. Det är dags för Netopia att ta nästa steg och jag har några stora saker att berätta. Snart, snart, men inte riktigt ännu. Håll till godo med Lisa Ehlins gästkrönika så länge!

Nya tjänster, bättre affärsmodeller är det bekväma svaret på vad man ska göra åt piratkopieringen på internet. Det är ett bra svar, för det är en morot och inte någon piska. Väldigt diplomatiskt, ingen gör något fel, det blir snart bättre. Men stämmer det? Vid en närmare granskning verkar det svårt att hitta på de nya affärsmodeller som ska tränga undan piraterna. Spotify är det självklara exemplet och slutsatsen borde vara att alla innehållsleverantörer borde kunna göra om det reptricket. Men inte ens Spotify är befriat från pirater, det finns t ex tekniker som dämpar volymen under reklamen och sajter med gratis premium-abonnemang. Med tanke på att Spotify är det lyckade exemplet av de hundratals musiktjänster som lanserats (jo, Itunes också, även streaming håller på att ta över), borde man tala om det som ett undantag, inte en regel som med lätthet kan överföras till andra sorters innehåll. Musik är enkelt att sprida digitalt, låtar är inte beroende av översättning och popmusiken har länge varit global. Dessutom är filerna små.

Appar borde vara ett annat exempel på en perfekt digital affärsmodell, vad kan vara lättare än att klicka på ikon i sin telefon och få rätt fil installerad på rätt ställe, omedelbart och från en pålitlig källa, med ett smidigt betalningssystem och till lågt pris? Det går nästan inte att föreställa sig en bättre affärsmodell. Förutom priset då, men vem ska gå igenom allt besvär för att spara sju kronor? Det handlar om att jailbreaka sin telefon, leta upp rätt app på någon av piratsajt, troligen tvingas sideloada den via en dator, lyfta över till telefonen och be en bön att det funkar (och att det inte kommer med t ex virus eller spionprogram som kapar telefonabonnemanget). Allt för att spara sju kronor? Jo, den som hämtar väldigt många appar. Hundratals. Eller alla. Enligt uppgift finns det torrenter där ute med alla appar till Iphone. Då handlar det inte längre om sju kronor utan tusentals. Den största piratappsajten för Iphone är förresten avstängd för ”underhåll” just nu, ironiskt nog pga hackerangrepp (men jag gissar att det ligger något slags juridisk åtgärd bakom – dock ren spekulation från min sida).

Inom dataspelsvärlden pågår ett stort skifte från fysisk distribution av spel i box till digitala tjänster, som Steam eller att man köper spelet direkt av utvecklaren och spelar på en server. Borde även det vara genuint digitala tjänster och därmed befriade från piracy. Men ack. Här finns en uppsjö av bekymmer med falska eller hackade användarkonton, piratservrar, diverse kommersiella sajter som säljer falska användaruppgifter (som funkar ett tag, inte alls eller jättebra) och så vidare. Fantasin sätter bokstavligen gränsen.

Vart vill jag komma med det här? Två saker: bättre tjänster löser inte problemet med piracy, snarare är det ett slags kapprustning – ny tjänst, ny piracy. Och så stämmer det illa att prata om upphovsrätt, ovanstående exempel har nästan ingenting med immaterialrätt att göra. Det här är dataintrång. Pirateri är inte en upphovsrättsfråga, det är en marknadsfråga.

Överkurs – strid om huruvida app-piracy alls existerar:

Teknikbloggen Gizmodo argumenterar övertygande om att det är en myt http://gizmodo.com/5477732/the-myth-of-iphone-app-piracy

… men en färskare undersökning tyder på att det är ett stort problem, åtminstone på Android http://www.eweek.com/c/a/Security/Android-App-Piracy-Hurting-Developers-Consumers-Survey-535495/ 

… och många Iphone-användare vittnar om omfattande piratutbud http://geeknizer.com/iphone-app-piracy/

Med hjälp av talanalys och -syntes kan Android nu använda Google Translate för att översätta tal i mobiltelefoner. Väldigt snarlikt Babel-fisken i Liftarens guide-serien. Tekniken, som är i alfa, innebär att man talar in i telefonens mick, som tolkas till text (som användaren kan korrigera), texten körs i Google translate, och spelas upp med talsyntes på ett annat språk! Två personer som inte delar något språk kan tala med varandra. Tanken svindlar! Det blir säkert några barnsjukdomar och hela processen innebär såklart fördröjning i dialogen jämfört med vanligt tal. Men ändå, det är inte så lite bibliskt. Det gammaltestamentliga straffet för människans fåfänga att utmana Gud med ett högt torn var ju att människorna skulle tala olika språk. Nej, inte ens religiösa personer brukar tolka det där bokstavligt, men symboliken är övertydlig – det ligger väldigt nära till hands att se Googles ansträngningar att samla all planetens information på ett ställe och göra den sökbar som ett nytt Babels torn. Det är också en hyllning till rationalismen, det är ju Googles ledstjärna: med korrekta fakta är allt möjligt. Man kan förutsäga valresultat och epidemier redan idag. Ena grundaren Sergey Brin hoppas kunna bidra till att hitta en bot mot Parkinson (som han bär på genetisk risk för). Okej, nu undrar ni när jag ska börja klaga på Google någon gång. Visst kan man
ha invändningar mot att en enskild aktör får så här mycket makt och jag tror inte heller på ”don’t be evil”. Men det är ju omöjligt att tycka att det är dåligt att människor får möjlighet att kommunicera enklare, så jag kommer inte att hacka på Google idag. Däremot tänkte jag spinna vidare på det lite metafysiska temat, rationalism är nämligen lätt att sympatisera med men det är inte tillräckligt som mänsklig drivkraft eller samhällsprincip. Rationalismen resulterade i tvångssteriliseringar och lobotomi som den sociala ingenjörskonstens baksida i vår egen nutidshistoria. I rationalismens namn har diktatorer härskat, människor förföljts och mördats, och naturen skövlats. Man kan lugnt säga att rationalismen är farlig, den måste ha en motpol. Förnuft och känsla. Vad betyder det för Google? Inget, det är upp till oss andra att se till att det inte enbart rationalismen som styr världen.

Ett mänskligt och närliggande exempel på överdriven rationalism är en krönika som Nicklas Lundblad (policy-chef på Google) skrev i Computer Sweden för några veckor sedan, med rubriken ”Är du rädd för kunskap?”. Det är en bra text som handlar om våndan inför möjligheten att ta reda på om man har ökad risk för några genetiska sjukdomar. Lundblad argumenterar för att man ska göra testet, då kan man göra ändringar i sin livsstil och få ett bättre liv än om man levat i okunnighet. Ja, han raljerar faktiskt över att någon skulle kunna välja annorlunda. En sant rationalistisk hållning. Men det finns en dimension till, tänk om själva kunskapen förändrar vår livskvalitet? Tänk om oron gör oss olyckliga? Rationalisten invänder att man kan oroa sig lika mycket om man INTE gör testet och det kanske är sant för somliga. Men de flesta kommer
att grubbla och oroa sig, ja det är nästan oron inför oron som utgör själva våndan (påminner om en Heidegger-kurs jag tog för några decennier sen!). Tänk om man får reda på att man riskerar att få en svår sjukdom, men inga livsstilsförändringar kan påverka risken. I det fallet blir själva kunskapen ett ok, bättre att inte veta. Ett muntrare exempel är frågan om föräldrar som väntar barn ska ta reda på barnets kön. Rationalisten hävdar förstås att det är praktiskt, men kan inreda barnkammaren i rätt färg och köpa kläder. Men den som avstår kanske tycker att osäkerheten är ett spänningsmoment och ser fram emot överraskningen. Det är inte samma sak som att vara rädd för kunskap, det är att vara människa. Information fungerar bra för maskiner, men vi har fler bottnar.

En sak till, simultantolkningsbranschen går hårda tider till mötes om Google lyckas. Hur var det nu med hästpiskorna och isskåpen?

Idag presenterades programmet till Internetdagarna, den årliga konferens som .SE-stiftelsen arrangerar och som Netopia rapporterade från ifjol. Det är väldigt mycket ett teknikperspektiv med frågor som IPv6, toppdomäner och certifikat. Men även den som snarare är intresserad av teknikens effekter på samhället i övrigt hittar mycket matnyttigt, t ex en föreläsning om Wikileaks och pressens framtid och flera programpunkter om sociala medier, kulturens digitalisering, crowd funding mm. Undertecknad deltar i en panel med titeln internet om fem år, tillsammans med bl a Ciscos Patrik Fältström och författaren Anders R Olsson (som även skrivit för Netopia). Ser fram emot
debatten, bra utgångspunkt. Några förhandstips: webben är död, kabel-tv internet blev verklighet i form av appar och ”monetize the network” är ledstjärna för telebolagen.

I torsdags presenterades Digital agenda för Sverige med pompa och ståt på Münchenbryggeriet i Stockholm. Den inramningen är typisk för hela arbetsprocessen med agenda: ritualer och ceremonier, mycket yta, lite innehåll och till varje pris ingen debatt eller kritik. Märkligast av allt var att Näringsdepartementet bjöd in ett hundratal organisationer att bli ”signatärer” till agendan och alltså anmäla sitt intresse att genomföra den – utan att få läsa eller ha synpunkter på texten! Jo, ni läste rätt – agendans innehåll var in i det sista hemligt. Ironiskt med tanke på att det uttalade syftet med signatärskapet var att det skulle bli ”hela Sveriges digitala agenda”, inte bara regeringens. Istället skulle signatärerna ställa sig bakom den allmänna inriktningen ”att de digitala möjligheterna tas tillvara på bästa sätt för Sverige”, alltså ett fullkomligt innehållslöst påstående.

Det är märkligt att regeringen och Anna-Karin Hatt inte tagit tillfället att föra en bred debatt om de digitala frågorna, inte minst efter de senaste årens intensiva debatter om FRA, nätpirater, Wikileaks, kommentarsfält, kränkningar, cyberterrorism och mycket annat. Detta är en av våra stora samtids- och framtidsfrågor. I våra grannländer debatteras digitaliseringen friskt med aktiva regeringsrepresentanter och EU:s digitala agenda blev föremål för en dragkamp mellan kommissionären för IT- och informationssamhälle Neelie Kroes och kommissionären för inre marknaden Michel Barnier. Den senare vann och fick ansvaret för projektet. Varför behandlas de digitala frågorna som något perifert i Sverige? Vill inte Anna-Karin Hatt ha debatt? Frågorna hopar sig.

Innehållet då? Ja, själva dokumentet visade sig vara urvattnat men präglas av det snäva teknikperspektiv som styrt IT-politiken sedan Bildts dagar. Internet är en sladd, om teknikaktörerna får bestämma över den sladden kommer vi att få mångfald, tillväxt, sysselsättning och demokrati. Men digitaliseringen berör hela samhället och det finns djupa motsättningar mellan t ex telebolagens intressen och såväl andra branscher som det allmänna. Nålsticken mot kulturen är tydligast, agendans formulering om att undanröja internationella handelshinder kan läsas som inskränkningar i upphovsmännens avtalsfrihet. Det återkommande ordet ”tillgång” betyder i det här sammanhanget försämrad upphovsrätt, det vill säga sämre möjligheter för kulturproducenter att ta betalt. Det är ännu en kontrast mot den europeiska debatten, där kommissionären Barnier ständigt betonar kulturens värde och de immateriella rättigheternas betydelse för europeisk ekonomi.

Gör om, gör rätt. Ge oss en digital agenda som intresserar sig för samhället och innehållet i sladdarna.

En dagsaktuell digital fråga är den om dubbel moms på appar, här finns det skäl att tala om handelshinder. Skatteverket tolkar EU:s momsregler tvärtemot resten av Europa, så svenska apputvecklare måste betala moms två gånger: både i det EU-land där återförsäljaren finns (t ex Appstore eller Facebook) OCH i Sverige. En app som säljs för tio kronor ger därför sex kronor efter moms och återförsäljarens provision till utvecklare i andra EU-länder, men bara fyra till svenska appföretag – den svenska momsen beräknas på hela tian! Tänk om svenska lastbilar skulle kosta 50% mer än tyska. Den digitala agendan innehåller faktiskt en formulering om ”bristande harmonisering i fråga om moms”, regeringen känner till problemet. I våras gav man ett företag – Stardoll – dispens för dubbelmoms och Skatteverket utlyste ett slags amnesti i resultatlös väntan på EU-avgörande. Den löpte ut den 1 oktober och från och med datumet har vi alltså denna absurda situation med dubbelmoms. Regeringen och myndigheten är medvetna om problemet och har vidtagit åtgärder. Nu krävs en övergångsregel som omfattar alla berörda företag till dess att EU-frågorna är utklarade. Appmarknaden fanns inte alls för tre år sen, i år omsätter den över hundra miljarder kronor. Hur många såna marknader finns det där svenska företag har en tätposition? Så många att vi har råd att kasta bort just den här pga byråkrati? Tillåt mig tvivla.

Detta är Netopias nyhetsbrev fredag 7 oktober – nu även som blogg, tillgängligt att läsa igen och kommentera.

Appundret. Uttrycket myntades av moderate riksdagsledamoten Henrik von Sydow förra våren, han har en vision om att Sverige ska ha konkurrenskraftiga regler för digitala tjänsteföretag och kunna bli en ”hamn i internetekonomin”. Tyvärr tycks inte Skatteverket dela den visionen, Netopia har tidigare skrivit om app-momsen och Stardoll som fick dispens av regeringen i våras. Saken är att Skatteverket tolkar EU:s regler tvärtemot resten av medlemsstaterna och det innebär att den som säljer t ex appar eller annat digitalt innehåll via en marknadsplats som Appstore eller Facebook till konsumenter i EU får betala moms två gånger: först i det land där återförsäljaren finns och sen i Sverige. Det är EU:s momsdirektiv som säger att moms ska redovisas i det land där säljaren finns, men vem är säljare? Appstore eller utvecklaren? Det förra säger alla utom svenska Skatteverket. I hopp om en EU lösning (läs: resten av EU skulle ansluta sig till Sveriges linje) gick Skatteverket ut med en sorts amnesti men den löpte ut i lördags. Sveriges app-utvecklare rasar. Det rör sig om stora skillnader i intäkter, anta att en utvecklare vill sälja ett spel via Appstore. Då redovisar Appstore moms i Luxemburg och drar av sin provision (30%), av sju kronor som en typisk app kostar går drygt fyra kronor till utvecklaren. Men om utvecklaren finns i Sverige tillkommer svensk moms, inte på de fyra kronorna utan på alla sju! När en tysk eller finsk apputvecklare tjänar fyra kronor får en svensk alltså inte ens tre. Alla tycker det är orättvist. Gör något, Anders Borg!

I natt gick Steve Jobs bort. I livet efter detta lär han diskutera musik med Elvis och Michael Jackson, det skulle man vilja tjuvlyssna på. Vila i frid, Steve.

Spotify tar över Amerika med Facebook som språngbräda men det är inte den enda svenska musiknyheten hos transatlanterna: Musiksveriges rapport om svenskarnas ändrade musikvanor (som jag bloggade om förra veckan) uppmärksammas av Wall Street Journal, no less.

Den som vill protestera mot dubbelmomsen kan använda sociala medier:

Twitter: #dubbelmoms

Facebook: http://www.facebook.com/#!/approret

Webb: http://dubbelmomsnejtack.se/