Gästkrönika: Samlande och sparande i digital tappning

Tidigare i år skrev journalisten och bloggaren Oliver Burkeman en artikel i The Guardian om Web 3.0 där han kort fastslog att fler och fler gränser mellan offline och online suddas ut och att Internet snart inte längre kommer finnas. En intressant aspekt av detta, låt oss då kalla det en inverterad reality check, hände nyligen när jag av en händelse läste ett blogginlägg om ”The Act of Deletion”. Avsändaren Shauser har läst den digitala media-teoretikern Matthew Kirschenbaums bok Extreme Inscription: Towards a Grammatology of the Hard Drive, vari Kirschenbaum bland annat tar upp hur hårddisken har gjort samlandet, arkiverande och inte minst sparandet av information billigt och lättillgängligt. Shauser skriver:

He discusses how storage has become increasingly cheaper and we are practically at the point where we don’t really need to delete anything any more. There is no practical reason for doing so. He uses the Google mail example where users are encouraged to archive their e-mails rather than delete them. I don’t think I have heard storage ever framed this way, at least, I always think of the increase in storage as being able to hold more of the stuff I want to keep.

I den digitala världen är möjligheterna oändliga. Här skapar vi inte bara dokument som är ”born digital” (som kanske den här krönikan är ett exempel på). Vi digitaliserar också existerande material i en rasande fart (som kanske Google books är ett exempel på). Det digitala arkivet växer, dels för att det måste. Ju mer vi finns online desto mer måste alla aspekter av vårt liv också finnas tillgängligt online. Men också för att vi kan. Utrymmet verkar ju så oändligt. Allt upplevs finnas ett knapptryck bort.

Desto intressantare blir det oändliga arkivet i förhållande till vårt vardagsliv. Precis som Shauser skriver, så uppmuntras vi att spara och dela upp våra mail i mappar, snarare än att kasta dem. Detta står i bjärt kontrast till vårt offline-liv. I kassar på golvet hopar sig tidningar, förpackningar och flaskor som förhoppningsvis så småningom letar sig ned till en insamlingsstation. Jag ser TV-program på TV-program om ”hoarders” och smutsiga hem, där en misslyckad människa är någon som inte kan göra sig av med något, och dessutom hela tiden samlar på sig nytt. ”Rat Man Glen” som samlar på råttor, den åldrande Bruce Bjortvedt med hundratals skateboards, japanska masker och älg-figurer, eller Vula, som har så många katter att de vanvårdas av ren kvantitet. I den fysiska verkligheten förväntas jag hålla mitt hem rent och konstant kasta, rensa, ta bort. Men i min dator, där frodas högarna ifred. Jag har fler bokmärken än jag kan räkna till, och det är nästintill fysiskt omöjligt att trycka ”delete” på ett fotografi. ”Jag kanske vill behålla det för framtiden”. Detta behöver inte vara ett problem. Men ju mer datorn blir en del av våra liv, och våra vanor, desto mer kanske vi behöver kanske fundera över de beteenden vi skapar.

Så hittar jag en artikel från 2010 om ”The Web 2.0 Sickness: Symptoms of a Digital Hoarder” och följer punkterna som tillsammans utgör ett tecken på ens eventuella samlingsproblem. Allt stämde in på mig. Här jämförs mitt beteende inte bara med hoarders, utan även med en osund kost: ”The secret to a healthy computer is cutting the fat — fat being an overabundance of emails, files, movies, downloads, and games that rarely (or worse, never) get deleted”. (Här vet nog inte artikelförfattaren att även en formaterad hårddisks format kallas the File Allocation Table. Eller FAT).

Den moraliska aspekten, huruvida det är ”fult” att samla och spara (förutom att man alltså blir en digital tjockis) är kanske en egen debatt. Är det ett problem om det digitala utrymmet är näst intill oändligt? Kan vi ens likställa de mappar och arkiv vi har IRL med dem vi har URL? Visserligen utgör en stor del av mitt jobb att leta artiklar och uppslag som jag givetvis måste spara någonstans. Men har samlandet egentligen någon annan funktion för mig? Hur känslomässigt bunden kan man egentligen bli till information?

Om inte annat ser jag redan nu framför mig framtidens TV, streamad i en Play-kanal nära dig; ”Digital Hoarders”, med mig över Skype, en programmerare och en fräck hipster-web designer som tvingar mig att blottlägga hela min dators innanmäte på prime time. Och när det inte finns en enda ikon kvar på mitt skrivbord ersätter de min bakgrundsbild med en närbild på en orkidé. Nej, då ställer jag mig hellre bakom Carlo Zannis konstprojekt ”You are your C”. Tanken är att man genom innehållet i sin hårddisk kan göra ”electronic soul searching”. Om allt sparas, berättar det också en stor del av din historia. I sin extrem är vi kanske summan av vår hårddisk. Ju mer komplext förhållandet mellan liv, skärm och data är, desto viktigare kanske det blir att hålla kvar vid det mänskliga i det.

Lisa Ehlin
Modevetare och frilansskribent

1

Kommentarer

  1. Scary Devil Monastery

    ”He uses the Google mail example where users are encouraged to archive their e-mails rather than delete them. I don’t think I have heard storage ever framed this way, at least, I always think of the increase in storage as being able to hold more of the stuff I want to keep.”

    Detta kan vara en följd av att Google konstaterat samma sak – ”storage is cheap” – men det är en del foliehatteri inbegripet i debatten där man konstaterar att e-mail som lagrats i över 180 dagar i USA blir fritt att gå igenom för myndigheter även utan att rättfärdigande eller fullmakt måste lämnas in.

    Alternativt att Google ToS faktiskt fungerar litet grann som Facebooks. Information är pengar och Googles affärsmodell förlitar sig på det att deras användare även är deras handelsvara.

    Vad angår resten – det är egentligen mer frågan om hur man sparar än VAR man sparar. Det du har liggande på skrivbordet läser datorn in i arbetsminnet varje gång den startar – så det är inte udda när startupen tar en halv evighet för vissa personer som lägger två terabyte värt av dokument på sin desktop.

    Ju mer data du har på din hårddisk desto längre tar en defragmentering – något du bör göra någon gång i månaden, minst. Att inte göra en registerrensning då och då eller en diskrensning drar även det ned prestandan.

    Det är, imho, HELT OK att samla på vad som helst och hur mycket som helst. Men arkivera det så att du själv hittar det och spara det på ett sådant sätt så att du inte försämrar din dators prestanda.

    Häri ligger hela skillnaden – två terabyte data inlagda på en separat hårddisk snyggt insorterade är som att ha ett hemmabibliotek eller ett välsorterat arkivskåp. Slarvigt förvarad information är att jämföra med som att ge sin dator bukfetma och celluliter. Förutom att man i efterhand löper risken att man inte längre vet vad man har sparat eller var.

    ”Nej, då ställer jag mig hellre bakom Carlo Zannis konstprojekt ”You are your C”. Tanken är att man genom innehållet i sin hårddisk kan göra ”electronic soul searching”.

    Aj då. På min dator är C-partitionen reserverad enbart för systemfiler.
    vad säger det då om mig?

Kommentera artikeln