Yttrandefrihet är ett ofta använt uttryck i nätdebatten, men få kan använda det argumentet med samma pondus som PEN-klubben som i decennier stött dissidenter i diktaturer och i ord och handling slagits för verklig yttrandefrihet och skydd för oppositionella. Idag skriver svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo på DN Kultur om hur bland annat svenska teknik- och telebolag hjälper diktaturer som Syrien och Vitryssland att förfölja regimkritiker. Ska du bara läsa en debattartikel i mellandagarna, läs den här.

Intensiv debatt senaste veckorna om den nya lagen SOPA (Stop online piracy act) som det amerikanska representanthuset förväntas besluta om inom kort, och dess motsvarighet i senaten PIPA (Protect IP Act). Senaste budet är att beslutet är uppskjutet till efter helgerna. Bortsett från den för svenska öron ofrivilliga komiken i dessa förkortningar, så har dessa förslag anklagats för att förstöra internet, kränka mänskliga rättigheter och vara onda i största allmänhet. Men vi har hört allt förut, exakt den ramsan framfördes som kritik mot ACTA när debatten var som mest intensiv under förra året. Det var hemliga överläggningar och staten ville övervaka internet och tullen skulle ta mp3-spelare i beslag och …ja, ni känner igen hur det lät. Vad blev resultatet? Förstördes internet? Nja, de konkreta effekterna blev väldigt blygsamma. Tidigare i höstas deltog jag i en hearing på Justitiedepartementet om ACTA och eventuella konsekvenser för svensk lag. Sveriges linje har varit att stödja ACTA i den utsträckning det inte kräver förändringar i svensk lag och som förhandlingarna utvecklats så skulle det europeiska förslaget bara kräva en enda konkret förändring: att man inför brottet grovt varumärkesintrång (idag finns bara en nivå av varumärkesintrång). Det är väldigt långt från domedagstalen om att internet inte kommer att bli sig likt. Faktum är att inte ens de organisationer som brukar invända mot förslag som stärker upphovsrätten på internet, t ex IT&Telekomföretagen och Föreningen för en fri informationsinfrastruktur (en av grundarna är Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström som varit bland de mest högljudda ACTA-kritikerna), hade några invändningar mot att Sverige stödde det europeiska förslaget. Mot den bakgrunden är det väldigt svårt att ta de överdrivna farhågorna om slutet för internet som vi känner det på allvar. Hur var det nu med Peter och vargen?

Vad tycker Netopia om själva förslagen då? Det är olyckligt att teknikföretag och telebolag ständigt motarbetar initiativ för att skydda rättigheter för innehåll på internet. Det vore mycket bättre om de som kontrollerar tekniken också bidrar till lösningarna. För det stämmer ju att det analoga samhällets lagar och myndigheter ofta kommer till korta på nätet. Det finns geografiska begränsningar, blir lätt trubbigt, kanske inte löser det avsedda problemet, oklarheter kring rättssäkerhet, nya problem uppstår och så vidare. På det sättet är det väldigt bra att SOPA/PIPA ställer krav på Internets mellanhänder. Om det kan leda till verkningsfulla åtgärder från dessa mellanhänder så kanske de delar av förslagen som riktar sig mot enskilda personer inte behöver förverkligas. Kanske för mycket att hoppas på, men det är ju tillåtet att ha önskningar så här i juletid.

Jag passar med detta på att önska god jul och tacka alla medverkande skribenter, intervjupersoner, kommentarsskrivare, sympatisörer, läsare, evenemangsbesökare och alla andra som på ett eller annat sätt brytt sig om Netopia för ett roligt och innehållsrikt 2011.

Sommaren 2009 kom en man från ingenstans och berättade för världen att han tänkte köpa The Pirate Bay och göra tjänsten laglig. Det var ett drag som nog ingen hade förutsett. Hans Pandeya heter han och genom det börsnoterade bolaget Global Gaming Factory X hade han en plattform för att göra stora affärer. De som varit i kontakt med Pandeya tidigare anade oråd (elaka tungor kallade honom ”Hasse Piraya”) och det var många som hånskrattade när affären gick om intet. Pandeya själv fick ekonomiska bekymmer, kronofogden tog hans bil, båt och motorcykel. Och i förra veckan kom beskedet att Ekobrottsmyndigheten delgivit misstanke om grovt svindleri, pga vilseledande pressmeddelanden och annat som syftat till att manipulera GGFX:s aktiekurs. Rättsprocessen får visa om brott har begåtts, men jag kommer inte undan känslan att eftermälet är orättvist hårt mot Pandeya. Trots alla brister så finns det två saker som var riktigt bra i hela soppan. Det första var att han avslöjade de krassa ekonomiska motiven bakom de falska idealisterna i The Pirate Bay. Svekdebatten som följde blev början på piratrörelsens fall. Det andra var att Hans Pandeyas vision om hur The Pirate Bay fortfarande är den mest konstruktiva idén om hur man ska kunna förena gratis med intäkter för upphovsmännen. Det här har fått alldeles för lite uppmärksamhet (och den uppmärksamme Netopia-läsaren får ursäkta att jag skrivit om saken tidigare). Tanken var att fildelarna skulle dela med sig av outnyttjad datorkapacitet (minne, processorkraft) till molntjänster som alltså skulle betala för sig. På så sätt skulle man få intäkter, utan att användarna behöver betala. Det låter kanske flummigt, men utöver TPB skulle Pandeya förvärva ett svenskt teknikföretag kallat Peerialism som utvecklat en teknik för just detta. Win-win, kallas det visst och det kanske var lite för bra för att vara sant. Visst förstår jag också att frågorna om de ideella rättigheterna också skulle behöva lösas i Pandeyas vision. Och visst är det inte alls säkert att det hade funkat för annat än musik. Men det är ändå synd att den här idén aldrig fick en riktig chans. Rättvisan måste ha sin gång, men Pandeyas idé förtjänade ett bättre öde.

SVT:s viktigaste samhällsprogram är nog Agenda. De senaste veckorna har man mest ägnat sig åt turerna kring Håkan Juholt, men på söndagen tog de oväntat upp en digital fråga – nämligen vad som hänt (eller inte hänt) med Ipred och piratkopieringen på nätet. Till skillnad från när frågan var som störst våren 2009 (tänk Ipred, The Pirate Bay-rättegången och Piratpartiet i EU-valet) så var inte medievinkeln särskilt piratvänlig. Problemet som det beskrevs i inslaget var att Ipred inte fungerar som det var tänkt och att piratdistributionen på nätet fortsätter i oförminskad omfattning. Jag fick vara med och vittna om hur Sverige framstår från omvärlden (ord som ”piratparadis” och ”skurkstat” kom till användning). Den som undrar vart Rick Falkvinge tagit vägen fick också svaret, när TV-teamet följde hur han som ”evangelist” talade på ett piratpartimöte i Tyskland. Och så granskades de specialiståklagare som utreder upphovsrättsbrott och tittarna fick möta en fildelare som dömts till böter (denne levde upp till nidbilden av datanörden i sitt kala rum med tredubbla dataskärmar).

Därefter debatt mellan Folkpartiets Johan Pehrsson (rättspolitisk talesperson) och Piratpartiets ledare Anna Troberg. En ovanlig utgångspunkt för såna här debatter – att reglerna är otillräckliga – gav fördel Pehrsson och han tog en ganska lätt seger, tror jag att de flesta håller med om. Anna Troberg gjorde några påståenden som jag tycker är värda att uppmärksamma. För det första att innehållsbranscherna framhåller Kina och Iran som föredömen kring att övervaka nätet. Något dylikt kan jag inte minnas att jag hört eller läst någon representant för innehållssektorn påstå, tvärtom är det där ju en nidbild som piratrörelsen använder för att kritisera förslag om att skydda upphovsrätten. Det är stor skillnad, ingen inom kultursektorn ser dessa diktaturer som förebilder. Det är också stor skillnad på att säga ”om vi gör som ni vill så blir det som i Kina” och ”ni säger att ni vill ha det som i Kina”. Det är inte till fördel för Piratpartiets trovärdighet. För det andra det trötta resonemanget om att olaglig fildelning leder till att fler köper film, musik och spel. Det är ju helt enkelt inte sant, fildelningen ökar, den lagliga försäljningen minskar. Anna Troberg slår knut på sig själv för att tro på det här sambandet, men alla förstår att det inte är sant. Det är däremot sant att undersökningar tyder på att de som piratkopierar mycket också är stora lagliga konsumenter. Men av det går det förstås inte att dra slutsatsen att fildelningen leder till laglig försäljning, det visar bara att den som är intresserad av kultur ofta tar del av den både via lagliga och olagliga kanaler. Ett klassiskt tankefel, ungefär som att många sjuka äter medicin men slutsatsen är inte att man blir sjuk av medicin. Jag hade exakt den diskussionen med Anna Troberg efter ett seminarium i riksdagen i december 2008. Att hon envisas med dessa argument tre år senare måste tolkas som att piratrörelsen har soppatorsk på idéer. Slutligen, att envisas med att säga att kulturen inte tar skada av piratkopieringen är inte längre fruktbart. Det vore nog bättre om Piratpartiet sa nåt i stil med ”visst kan man tänka sig att vissa former av kultur tar skada, men att många fler får tillgång till bredband och att den tekniska utvecklingen fortsätter är värt det priset” – se där lite
gratis rådgivning från yours truly. Jag har ofta debatterat med Anna Troberg. Jag tycker att hon är en vass debattör och att Piratpartiet ofta haft argument som har varit svåra att bemöta. De kan bättre, helt enkelt!

Se inslaget i Agenda här (cirka 22:30 in i programmet) eller läs Expressens sammanfattning om du har bråttom.

Från det ena till det andra, för den som vill fördjupa sig i debatten om den amerikanska antipiratlagen SOPA och Silicon Valleys lobbyarbete rekommenderas den här krönikan i Huffington Post. Visste ni t ex att Google har dömts till en halv miljard dollar i böter för att ha bidragit till handel med olagliga läkemedel? Den som hoppas på frivilliga insatser för allmännyttiga syften från bolaget med ”don’t be evil” som slogan, får nog vara beredd att vänta länge.

Telia kompletterar sitt arbete mot barnpornografiskt innehåll med att filtrera internet, rapporterar Sweclockers. Syftet är att stoppa tillgång och försvåra för de som tjänar pengar på spridningen. Tidigare har man blockerat vissa domännamn, men nu kommer man alltså att blockera själva IP-adresserna för att göra det svårare att gå runt filtret. Invändningarna mot barnporrfiltret är i huvudsak två: funktion (över-/underfiltrering) och ändamålsglidning – dvs att filtrerat teoretiskt sett kan komma att utvidgas till att omfatta annan trafik och att all form av reglering därmed utgör ett hot mot legitimt men kontroversiellt material enligt ett slags fundamentalistisk logik. Det är det sluttande planets argument, vilket som bekant är ett argumentationsfel (det kan användas för att propagera för vad som helst). Detta sluttande plan finns överallt i den digitala debatten och används inte sällan av just teleoperatörerna, med argument i stil med ”om vi vidtar åtgärder mot olaglig fildelning kan vi inte hålla internet öppet i diktaturer och då blir det kinesisk övervakningsstat snarare än arabisk vår av alltihopa”. Det har ni hört och läst så många gånger att jag inte ens behöver länka. Men! Nu verkar det som att fler har upptäckt det som Netopia tjatat om: att telebolagen spelar dubbelt. För samtidigt som de talar vackert om demokrati och yttrandefrihet i väst, så gör de affärer med diktaturer som Vitryssland (Telia), säljer övervakningsteknik till Syrien (Ericsson) och Iran (Nokia-Siemens). Listan kan göras betydligt längre, som i den op-ed som Thor Halvorssen från Human Rights Foundation skrev i SvD häromveckan. Därtill uttrycker PEN-klubbens ordförande Ola Larsmo mycket klokt, i en intervju i DN, att även om argumentet att bra telekommunikationer hjälper demokratiprocessen så har diktaturerna hunnit ikapp och numera kan de använda tekniken för övervakning istället. Evgeny Morozov kunde knappast sagt det bättre själv!

Spekulationerna har varit många inför Spotifys aviserade nyhet på gårdagens presskonferens i New York. Wired Magazine kom kanske närmast när de spekulerade i att Spotify ska öppna för andra utvecklare att göra appar och grubblade över vad musikbranschen skulle tycka om rättighetsfrågorna om andra får tillgång till musikbiblioteket. Det var nästan rätt gissat, men tvärtom! Spotify öppnar för att tredjepartsutvecklare gör appar inom Spotify-tjänsten, precis som Facebooks appar riktar sig till FB-användarna. Det visade sig alltså att det inte var musiken som var den viktigaste råvaran, utan användarcommunityt. Hur var det nu ”if you’re not paying for a service, you’re not the consumer, you’re the product”.

Ett antal företrädare för kultursektorns organisationer kommenterar generaladvokatens Ipred-yttrande på SvD Brännpunkt och kräver att regeringen förbereder en plan B om EU-domstolen går på samma linje.