Netopias årskrönika 2012 – ett steg framåt och ett åt sidan

2012 var året då de digitala frågorna blev en del av den breda samhällsdebatten. Telias affärer i forna sovjetrepubliker granskades. Vi fick en debatt om blockering av IP-telefoni. EU fick sin egen FRA-debatt med ACTA-avtalet. Många etablerade medier införde regler för kommentarsfälten. Ericsson fick kritik för försäljning av övervakningsutrustning till Assad-regimen i Syrien. Samhällsdebatten började 2012 spegla mångfalden i de digitala frågorna och det var på tiden.

Marknaden för kultur på nätet har gjort stora framsteg under 2012. Spotify har gett musikbranschen nya intäkter och nytt hopp. Under hösten har den svenska publiken upplevt en explosion av nya filmtjänster. E-böckerna väntar fortfarande på det stora genombrottet men utbudet ökar och nya tjänster tillkommer. Dataspelen har framgångar med spel för mobiler och sociala medier, men barnsjukdomar som de omtalade smurfbären ökar risken för detaljreglering.  Och 2012 var året då det äntligen skedde framsteg kring mellanhänders ansvar och rättighetsskydd. Dels fortsatte svenska åklagare och polis sitt ihärdiga arbete med att lagföra de nätverk som sprider upphovsrättsskyddat material i stor skala. Det amerikanska justitiedepartementet agerade mot Megaupload och grundaren Kim Dotcom greps. Google började sortera bort intrångsgörande hemsidor i sina sökresultat. Svenska telebolag minskade bandbredden för fildelning till förmån för lagliga videotjänster. Och på morgonen idag den 21 december meddelade Högsta domstolen att ljudboksförlagen får rätt mot teleoperatören Ephone i det första Ipred-ärendet. Långt från en hållbar lösning för fungerande marknader för digitalt innehåll,men stora steg i rätt riktning.

Kvalitetsjournalistikens framtid har debatterats flitigt under hösten och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth övervägde att skynda på presstödsutredningen. Diskussionen fördes mot en fond av stora nedskärningar på flera redaktioner och ord som ”tidningsdöd” kom allt tätare, i takt med att annonsintäkterna flyttar till andra kanaler – som dock ofta är beroende av det material som de etablerade medierna producerar. Den här saken dryftades på ett seminarium (video här) som jag ledde i Almedalen, men där var budskapet från de församlade mediecheferna och journalistrepresentanterna att minskade intäkter hanteras genom ökad produktivitet och att ägarkoncentrationen är en fördel. På bara några månader har diskussionen svängt 180 grader. På kontinenten diskuteras lagar som tvingar den som länkar till nyheter att dela med sig av annonsintäkter.

För egen del har jag ägnat stora delar av året åt arbetet med antologin Myten om internet (Volante, 2012), som redaktör tillsammans med Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga biblioteket. I tio kapitel dissekerar lika många skribenter falska föreställningar om internets öppenhet, nätjättarnas idealism, twitter-revolutioner, yttrandefrihet, integritet och att koden skulle vara fri från värderingar. Snickars och jag skrev på Brännpunkt om förvirringen kring begreppet öppenhet. Öppenhet i teknisk mening – okrypterade databaser, att olika mjukvaror fungerar tillsammmans osv – har bara namnet gemensamt med ett öppet samhälle – fria val, yttrandefrihet, transparenta institutioner. Ändå används argumentet att tekniken kan leda till demokrati, till exempel i den arabiska våren. I själva verket är internet och sociala medier lika ofta ett verktyg i regimens händer, vilket Mariam Kirollos (människorättsaktivist i Kairo) beskriver i sitt kapitel i Myten om internet.

I dagarna har en gymnasieskola i Göteborg stängt i det som kallats Instagram-upplopp. Någon har spridit rykten om unga flickor i sociala medier och svaret blev en arg mobb. Ryktesspridning är förstås inget som kommit med internet, men känslan av osynlighet och multiplikationseffekter i form av ögonblicklig massdistribution ger större proportioner. Efterdebatten har mest handlat om samhällsansvar och vikten av att inte dela med sig av känslig personinformation. Men den centrala frågan är vad mellanhänderna har för skyldigheter. Ska Instagram agera när kränkande material publiceras? Ska telebolagen profitera på fildelning, men blockera trafik som hotar de egna
intäkterna? Ska teknikföretag exportera utrustning som kan användas av diktatorer för att övervaka dissidenter? Låt 2013 bli året när vi får en konstruktiv diskussion om hur samhällets regler kan översättas till den digitala arenan. Vi kan börja med att definiera mellanhändernas skyldigheter.

Med detta önskar Netopia en fröjdefull jul och ett gott nytt år!

Detta är Netopias nyhetsbrev den 21 december, nu även tillgängligt på bloggen.

6

Kommentarer

  1. Läs också Jan Helins senaste söndgskrönika:
    http://bloggar.aftonbladet.se/janhelin/2012/12/sondagskolumn-38-om-goteborg-och-facebook-som-oansvarig-utgivare/

    Läser Aftonbladets chefredaktör Netopia tro?

    • Jotack. Twitter, Facebook och instagram ska hållas ansvariga för vad deras användare publicerar via tjänsten. Låt oss fundera på vad detta skulle innebära i praktiken. Till att börja med skulle det innebära att alla inlägg skulle behöva förhandsmodereras. Om de sociala nätverken vad ansvariga för allt som publicerades skulle de inte kunna släppa igenom något utan att förhandsgranska det.

      Och vad innebär det rent praktiskt? På Twitter postas 400 miljoner tweetar per dag. Antag att en person kan godkänna ett tweet i minuten. Det skulle innebära 6 666 666 mantimmars arbete per dag för att moderera alla Tweets. Med en arbetsdag på 8 timmar skulle Twitter behöva anställa 833 333 personer för att sköta modereringen.

      Att likna Instagram vid en tidning med en ansvarig utgivare är helt fel liknelse. En bättre liknelse är en publik anslagstavla där allmänheten kan sätta upp notiser. Att den som äger anslagstavlan skulle vara juridiskt ansvarig för innehållet i dylika notiser är förstås befängt.

      Däremot skulle jag gärna se det motsatta, att Facebook, Instagram, etc. inte tilläts censurera bort några inlägg överhuvudtaget. Det godtycke som finns nu (exempelvis när något som liknar ett bröst finns med på en bild) är oacceptabelt. Precis som Telia inte har rätt att censurera vissa samtal eller Posten inte har rätt att vägra dela ut post till vissa adresser borde meddelanden på Facebook, Twitter, etc. skyddas av liknande lagar.

  2. ”Ska telebolagen profitera på fildelning, men blockera trafik som hotar de egna
    intäkterna.”

    Nej, vi behöver tydliga regler om nätneutralitet som förhindrar Teleoperatörerna att blockera eller filtrera någonting överhuvudtaget. Att blockera och filtrera är inte deras uppgift, lika lite som det är Postens uppgift att leta igenom brev och kasta en del av dem.

    Teleoperatörerna ska leverera bandbredd, inte övervaka eller censurera sina kunders kommunikation.

  3. Intressant krönika men den riktigt osar av upphovsrättspropaganda:) Viktigt att också minnas av 2012 är att flertalet av ovanstående artiklar som det länkas till ovan fick rejält med mothugg i kommentarsfälten. Den som varit aktiv i nätdebatten under året är detta ingen nyhet men kan vara värt att påtala för den som är oinsatt.

    ”Spotify har gett musikbranschen nya intäkter och nytt hopp.”

    Visst behövs det nya, fler och bättre digitala tjänster men artisterna har ju ännu sämre villkor nu än vid skivförsäljning. Skivbolagen roffar åt sig merparten av intäkterna från Spotify och ger pirateriet skulden för artisternas uteblivna intäkter.

    Man får inte heller glömma att Piraterna syntes mer än någonsin (kanske med undantag av EU valet 2009) i mainstream media under 2012. Deras ideologi om en reformerad upphovsrätt delas av många. Inte minst reflekterades detta i tidningarnas kommentarsfält utan även i den övriga samhällsdebatten.

    Glädjande är också att många etablerade politiker och journalister verkar läsa piraternas debattartiklar i mainstreammedia då jag allt oftare hör piraternas retorik bland kända etablerade politiker och tidningsskribenter.

    Visst är det trevligt att samhällsdebatten nyanseras och jag tycker att fler och fler inser att vi behöver en reformerad upphovsrätt som verkligen gynnar artisten, konsumenten, och allmänheten. Då kommer det även att kunna starta fler nya digitala tjänster med bredare och billigare utbud samt att artisterna får större del av intäkterna än idag. Vi behöver inte mer lagstiftning i stil med IPRED, DLD och ACTA!

    För att citera juridikprofessorn Lawrence Lessig (Creative Commons) på Internetdagarna i Stockholm 2012:

    ”Allmänheten har inte en lobbyist på samma sätt som skivindustrin och filmindustrin”

    Jag håller med Lawrence och det är därför vi dras med nuvarande omoderna upphovsrätt som enbart gynnar mellanhänderna. Men artisterna och allmänheten har numera ett folkvalt parti istället (Piratpartiet) som företräder deras intressen på allvar. Någon lobbyist kommer allmänheten troligen aldrig att ha till förfogande utan ”tvingas” följa de normala demokratiska processerna som de flesta av oss:)

    2013 kan bli riktigt roligt om det håller i sig.

  4. 2012 var också året då Per Strömbäck intensifierade spridningen av framförallt den Amerikanska underhållningsindustrins propaganda i vårt land – I bloggen som han är ansvarig för sprids rena lögner och halvlögner om vartannat och ingenstans får man läsa någonting om dom svenska medborgarnas rättigheter – Per Strömbäck är helt enkelt en marionett för underhållningsindustrin och därför är hans åsikter inte speciellt trovärdiga – Enligt Per Strömbäck så är syftet med upphovsrätten att skydda underhållningsindustrin genom att tillhandahålla dem monopolliknande privilegier – Sanningen är att upphovsrätten i första hand har allmänhetens och samhällets bästa för ögonen och att upphovsrätten enbart är ett medel – en stimulans för kreatören – för att öka kulturproduktionen

    När kommer Per Strömbäck att skriva om den sidan av upphovsrätten? – När kommer Per Strömbäck att berätta om hur skyddstiden för upphovsrättsskyddat material idag är kreatörens livstid plus 70 år – dvs den tid det tar innan verket tillfaller allmänheten så att den kan göra med det som de behagar – Per Strömbäck låtsas om att upphovsrätten är någon slags gudomlig rätt för företag som tjänar pengar på upphovsrätten – En rätt som aldrig kan ifrågasättas – och bara måste förstärkas på bekostnad av medborgarnas grundlagsstadgade rättigheter

    Det är talande att Per Strömbäck triumferande tar det Amerikanska justitiedepartementet agerade mot Megaupload och grundaren Kim Dotcom (som är medborgare i Nya Zeeland) greps – Precis som i det svenska The Pirate Bay fallet så pekar allt på en gigantisk konspiration mellan den Amerikanska och Nyzeeländska regeringen – Lyckligtvis visade den Nyzeeländska rättvisan större mod och större integritet än den svenska motsvarigheten

    Så länge Per Strömbäck aldrig tar hänsyn till allmänheten i Sverige och bara utbasunerar (den Amerikanska) underhållningsindustrins åsikter om hur lagen bör skräddarsys för dem så att de kan skapa ännu större vinster så förtjänar Per Strömbäck ingen respekt för vad han sysslar med här på Netopia bloggen – Tack och lov är Netopia enbart en blogg i utkanten med mycket få läsare och ännu mindre anhängare av Per Strömbäck‘s extrema åsikter

Kommentera artikeln