Go West! Netopia byter språk och adress

Sverige var länge i världens blickfång när det gäller digitala frågor men på senare tid har de politiska debatterna flyttat till andra arenor: Strasbourg, Capitol Hill, House of Commons. Idédiskussionen har egentligen hela tiden varit intressantast på engelska, inte minst på grund av den strida strömmen böcker som amerikanska författare skrivit i ämnet. Många av dem har ni stiftat bekantskap med på Netopia: Rob Levine, Jaron Lanier, Chris Anderson, Larry Lessig, Kevin Kelly för att nämna några. På så sätt har det varit en smula frustrerande att delta i diskussionen på svenska, i de viktigaste diskussionerna förblir Netopias bidrag olästa. Men nu är det slut med det! Sedan i somras har Netopia bytt språk till engelska och adress till www.netopia.eu. Samma recept med gästskribenter, bokrecensioner, blogg och nyheter. Det kommer också att bli evenemang, framförallt i Bryssel men troligen också på andra håll. Netopia.se blir kvar som arkiv, det finns mycket som kan vara värt att återvända till. Välkomna till Netopia del 2 – new and improved!

PS Apropå internationella aktiviteter så talar jag på Truly Digital-konferensen i Helsingfors på fredag 20 september. Kom dit!

Netopias Strömbäck ger ut bok – lansering 27 augusti

Till alla er som haft Netopia-abstinens: väntan är över! Nu kommer min bok Drömmen om Alexandria – Den digitala distributionens dilemma. Det är ett slags Netopia i bokform, jag för ett resonemang om innehållets värde, fritt och gratis, tillgänglighetsmyten, glappet mellan de som skapar innehållet och de som säljer det och hur de analoga systemen finansierar de digitala. Lansering på tisdag i Stockholm, välkomna – anmäl er här.

En recension har kommit, det är Sydsvenskan som hyllar boken:

”Spelutvecklaren och digitaliseringsexperten Per Strömbäck har skrivit Drömmen om Alexandria, den digitala distributionens dilemma (Timbro), en skrift som för ett angeläget resonemang kring hur internet fungerar och borde fungera, inte minst genom att göra en distinktion mellan fri och gratis information.”

Baksidestexten:

Digitaliseringen bär på ett löfte om tillväxt, jobb och kultur till alla, men ironiskt nog är det i stora stycken den gamla analoga ekonomin som finansierar den digitala. Med
tillgänglighet och gratis som ledord har internet gjort populärkulturen ännu mer populär, men att betala kostnaden för att skapa nytt material faller fortfarande på de gamla analoga systemen i hög grad.  Tidningarnas innehåll är gratis på nätet och betalas av papperet, musikens inkomster ska komma från konserter och försäljning av t-shirts, vi betalar glatt 700 kronor för ett Xbox-spel i en ask men i telefonen ska det helst vara gratis. Nättjänsterna är dåliga på att dela med sig av intäkterna till dem som skapat innehållet.

Men den gratis råvaran är inte outsinlig. I takt med den digitala ekonomins framgång utarmas de analoga system som subventionerar de digitala. Man kan kalla det kannibalism. Så kan det inte fortsätta. Det är den digitala distributionens dilemma.

Boken finns i handeln, papper och e-bok, från och med tisdag!

If book, then

Den digitala boken diskuteras intensivt och det är bra för bokvärlden har en unik chans att lära av hur andra innehållsbranscher hanterat den digitala övergången. Nu finns ju digitala böcker, både e-böcker och ljudböcker, men de säljer inte alls i samma volymer i Sverige som på s k ”mogna marknader”. I USA lär e-boken vara det format som har störst omsättning, till och med större än inbundna böcker. Det beror åtminstone delvis på att Amazon har investerat så mycket i att bygga upp en fungerande butik och användarbas med läsplattor, även om det skett till priset av att en enda aktör fått en dominerande ställning (det liknar de nischmonopol som finns på sök, auktioner, radannonser med mera). Det är en fråga om tid innan Amazon öppnar i Sverige, se till exempel på hur en rad internationella filmtjänster öppnade i Sverige ungefär samtidigt i höstas. Den uppenbara frågan är hur den svenska bokbranschen förhåller sig till det.

Ett besläktat fenomen är att publiken börjar mixtra med innehållet när något blir digitalt. Remix-kultur kan det kallas och det uppträder i smått – till exempel att pausa direktsänd TV – och i stort – till exempel att klippa om filmer. I digitala kanaler kan remixade alster potentiellt nå en global publik. Inom dataspel är detta en integrerad del av affären, kärnan i Minecraft är spelarnas eget skapande, så vitt skilda spel som Stardoll och Battlefield Heroes handlar på olika sätt om att uttrycka sig genom kläder. Intäkterna
kommer genom försäljning av digitala plagg. I filmvärlden finns rikligt med användarskapat material och det blandas friskt med upphovsrättsintrång på YouTube, skillnaden är att det är Google och inte filmbranschen som tar hand om pengarna. Hur ska bokbranschen förhålla sig till det? Läsarna har redan börjat peta i texten, kan förlagen göra pengar på det? Eller blir det någon annan aktör som fångar den möjligheten?

Och vad är egentligen en bok? Vad har diktsamlingar, kokböcker, uppslagsverk och illustrerade barnböcker gemensamt förutom pärmar, trycksvärta och blad? Kan man alls tala om böcker? Det här sitter djupt, många (jag också!) tycker verkligen om böcker men det är dags att göra upp med boken som artefakt. Jag har själv gett upphov till två böcker (antologier), en tredje kommer senare i år (den har jag skrivit själv) – varför? För att boken har pondus och exklusivitet, den ger uppmärksamhet och öppnar dörrar. Men det är inte längre självklart att den är det bästa formatet för alla dessa olika sorters innehåll. Stalltipset är att fokusera på innehållet och kommersialisera det på olika sätt, där bokformatet är ett. Se på uppslagsverkens resa från Nationalencyklopedi via nittiotalets Encarta på CD-rom (digital skepnad) till dagens Wikipedia (användargenererat, åtminstone i teorin). Innehållet är för övrigt nära knutet till distributionen, de dataspel som säljs på plastskivor i askar är helt annorlunda än de man spelar på Facebook.

Det är inom bokbranschen den mest spännande digitala utvecklingen sker just nu. Imorgon torsdag kommer den italienska showen ”If book, then” till Stockholm. Där hoppas jag få fler ledtrådar till några av de här och andra frågor. Ses där!

TPB AFK blev ett tomtebloss, ingen brandfackla

Nu har jag också sett den och jag måste säga att jag är en smula besviken. Hade laddat för en ny debatt, men den var ju mer ett tomtebloss än en brandfackla. Regissören Simon Klose har gjort ett stort nummer av att den är ett exempel på ett nytt sätt att producera film, utan traditionella mellanhänder (filmbolag). Men intäkterna från Kickstarter (drygt femtiotusen dollar) är en bråkdel av stödet från diverse filminstitutet och public service-företag: bara Svenska Filminstitutet ger två miljoner kronor, Nordisk film- och TV-fond 450 000 norska kronor och därutöver alltså norska och danska filmpolitikpengar och ett antal licensfinansierade tv-bolag. Om det är framtiden så liknar den väldigt mycket sjuttiotalets mediepolitik. Och om inte en film om The Pirate Bay kan crowd-fundas så är det svårt att se vem som ska lyckas. (Obs att Klose bad om 25 000 dollar på Kickstarter och fick mer än det dubbla, så på den punkten var det en stor framgång men det säger också något att han redan från början förväntade sig mindre än 10% av budgeten den vägen.)

Filmen då? Inte mycket nytt för oss som följde rättegångarna, men visst får tittaren lära känna de tre grundarna lite bättre (den fjärde åtalade, Carl Lundström får mycket litet utrymme i filmen). Intrycket är att Gottfrid Svartholm Warg och Fredrik Neij inte hade några storslagna politiska visioner med projektet, det var snarare Peter Sunde som tillförde den ideologiska dimensionen. Den senare är också den som klarat sig bäst genom hela historien, medan Warg och Neij flytt till Sydostasien och brottas med missbruksproblem reser Sunde runt och talar på fina konferenser om sitt nya projekt – åtminstone enligt den bild dokumentären förmedlar.

Det är märkligt att Klose utelämnar trions försök att sälja TPB för sextio miljoner kronor till den då okände finansmannen Hans Pandeya. Detta ledde till en stor svekdebatt och var bland annat förklaringen till att stödet från tillresta supportrar uteblev i Hovrätten, en fråga som diskuteras i filmen. Försäljningsförsöket raserade en gång för alla illusionen att The Pirate Bay var en ideell verksamhet och svär förstås mot filmens verklighetsbild, men i berättelsen om TPB:s uppgång och fall så är det en nyckelhändelse – som inte nämns med ett ord.

Eftersmaken är mest futtighet och sekundärskam, det är fullt av stammande, ofrivillig komik, grå rättssalar. Dråpligast är den stackars delgivningsmannen som skäms över sitt jobb. Hollywood-versionen av den här berättelsen lär ha rappare repliker, fastare blickar och snyggare kläder. Om någon studio vill köpa rättigheterna av Simon Klose, vill  säga…

Bahnhofs blockering och Telias brott

Bahnhof gör ett inlägg i debatten om public service-mediernas finansiering och lanserar tilläggstjänsten TV Stopper som  blockerar SVT:s webbsändningar. Ja, ni läste rätt, det är samma Bahnhof som argumenterat emot all slags blockering av internettrafik, VD:n Jon Karlung har  rentav argumenterat mot barnporrfiltret (om än inte helt utan förbehåll) i SVT  Aktuellt. Jag förstår att Bahnhof anser att de sätter kunden främst. Men  betyder det att de också kommer att erbjuda blockering för andra tjänster? Förslagsvis  The Pirate Bay. I debatten är det vanligt att just kollektiva avgifter typ  public service föreslås som alternativ till en digital marknad där producenter  kan ta betalt för sitt material. Vad tycker Bahnhof i den frågan? Att ingen som  producerar innehåll ska få betalt på något sätt? Det vill jag inte tro.

Telias ledning och styrelse avgick i förra veckan i kölvattnet av muthärvan i Uzbekistan. När man skriver det så framstår det som  en helt absurd mening, men ingen kan ha missat turerna kring mobillicenserna,  diktatorn Karimovs dotter och obskyra brevlådeföretag i Gibraltar. (När kommer  filmen? Föreslår Rolf Lassgård i rollen som den luttrade utredaren.) Det är  förstås rimligt att de ansvariga tar konsekvenserna och att ägarna ställer kvar  om bolagets etik. Men det är ändå märkligt att det var just mutaffären som  fällde dem, sedan länge är det känt att Telia har nära samarbete med  säkerhetstjänsten i flera diktaturer i Östeuropa och Centralasien – däribland  Belarus och Azerbajdzjan – och aktivt medverkar till att avlyssna och övervaka  oppositionella. Är det värre att muta en diktator än att medverka till brott mot mänskliga rättigheter?

Netopias årskrönika 2012 – ett steg framåt och ett åt sidan

2012 var året då de digitala frågorna blev en del av den breda samhällsdebatten. Telias affärer i forna sovjetrepubliker granskades. Vi fick en debatt om blockering av IP-telefoni. EU fick sin egen FRA-debatt med ACTA-avtalet. Många etablerade medier införde regler för kommentarsfälten. Ericsson fick kritik för försäljning av övervakningsutrustning till Assad-regimen i Syrien. Samhällsdebatten började 2012 spegla mångfalden i de digitala frågorna och det var på tiden.

Marknaden för kultur på nätet har gjort stora framsteg under 2012. Spotify har gett musikbranschen nya intäkter och nytt hopp. Under hösten har den svenska publiken upplevt en explosion av nya filmtjänster. E-böckerna väntar fortfarande på det stora genombrottet men utbudet ökar och nya tjänster tillkommer. Dataspelen har framgångar med spel för mobiler och sociala medier, men barnsjukdomar som de omtalade smurfbären ökar risken för detaljreglering.  Och 2012 var året då det äntligen skedde framsteg kring mellanhänders ansvar och rättighetsskydd. Dels fortsatte svenska åklagare och polis sitt ihärdiga arbete med att lagföra de nätverk som sprider upphovsrättsskyddat material i stor skala. Det amerikanska justitiedepartementet agerade mot Megaupload och grundaren Kim Dotcom greps. Google började sortera bort intrångsgörande hemsidor i sina sökresultat. Svenska telebolag minskade bandbredden för fildelning till förmån för lagliga videotjänster. Och på morgonen idag den 21 december meddelade Högsta domstolen att ljudboksförlagen får rätt mot teleoperatören Ephone i det första Ipred-ärendet. Långt från en hållbar lösning för fungerande marknader för digitalt innehåll,men stora steg i rätt riktning.

Kvalitetsjournalistikens framtid har debatterats flitigt under hösten och kulturminister Lena Adelsohn Liljeroth övervägde att skynda på presstödsutredningen. Diskussionen fördes mot en fond av stora nedskärningar på flera redaktioner och ord som ”tidningsdöd” kom allt tätare, i takt med att annonsintäkterna flyttar till andra kanaler – som dock ofta är beroende av det material som de etablerade medierna producerar. Den här saken dryftades på ett seminarium (video här) som jag ledde i Almedalen, men där var budskapet från de församlade mediecheferna och journalistrepresentanterna att minskade intäkter hanteras genom ökad produktivitet och att ägarkoncentrationen är en fördel. På bara några månader har diskussionen svängt 180 grader. På kontinenten diskuteras lagar som tvingar den som länkar till nyheter att dela med sig av annonsintäkter.

För egen del har jag ägnat stora delar av året åt arbetet med antologin Myten om internet (Volante, 2012), som redaktör tillsammans med Pelle Snickars som är forskningschef på Kungliga biblioteket. I tio kapitel dissekerar lika många skribenter falska föreställningar om internets öppenhet, nätjättarnas idealism, twitter-revolutioner, yttrandefrihet, integritet och att koden skulle vara fri från värderingar. Snickars och jag skrev på Brännpunkt om förvirringen kring begreppet öppenhet. Öppenhet i teknisk mening – okrypterade databaser, att olika mjukvaror fungerar tillsammmans osv – har bara namnet gemensamt med ett öppet samhälle – fria val, yttrandefrihet, transparenta institutioner. Ändå används argumentet att tekniken kan leda till demokrati, till exempel i den arabiska våren. I själva verket är internet och sociala medier lika ofta ett verktyg i regimens händer, vilket Mariam Kirollos (människorättsaktivist i Kairo) beskriver i sitt kapitel i Myten om internet.

I dagarna har en gymnasieskola i Göteborg stängt i det som kallats Instagram-upplopp. Någon har spridit rykten om unga flickor i sociala medier och svaret blev en arg mobb. Ryktesspridning är förstås inget som kommit med internet, men känslan av osynlighet och multiplikationseffekter i form av ögonblicklig massdistribution ger större proportioner. Efterdebatten har mest handlat om samhällsansvar och vikten av att inte dela med sig av känslig personinformation. Men den centrala frågan är vad mellanhänderna har för skyldigheter. Ska Instagram agera när kränkande material publiceras? Ska telebolagen profitera på fildelning, men blockera trafik som hotar de egna
intäkterna? Ska teknikföretag exportera utrustning som kan användas av diktatorer för att övervaka dissidenter? Låt 2013 bli året när vi får en konstruktiv diskussion om hur samhällets regler kan översättas till den digitala arenan. Vi kan börja med att definiera mellanhändernas skyldigheter.

Med detta önskar Netopia en fröjdefull jul och ett gott nytt år!

Detta är Netopias nyhetsbrev den 21 december, nu även tillgängligt på bloggen.

Starkt om näthat

Veckans starkaste text var Aftonbladets kulturchef Åsa Linderborgs vittnesbörd om det hat som utsatts för sedan hennes redaktion inledde granskningen av främlingsfientliga sidor och forum på nätet.  Man kan tala om yttrandefrihetens pris i dubbel bemärkelse, dels det som drabbar Linderborg och hennes familj för att hon skriver om de här frågorna. Dels att haten och hoten kan fortsätta i skydd av nätets anonymitet. Den förra yttrandefriheten är fundamental i vårt samhälle, den omfattas av det pressetiska regelverket och kräver ansvariga utgivare. Den andra delen är brott mot yttrandefriheten, såsom olaga hot och förtal. Men de är i praktiken omöjliga att beivra så den förra får betala ett högt pris för den senare. Vi är många som bör tacka Åsa Linderborg för hennes mod.

Jag kan inte låta bli att se en parallell till veckans händelser kring Plusgymnasiet i Göteborg och de s k Instagram-upploppen. Samma mobbmentalitet, samma obehagliga mönster av hur osynligheten tar fram de sämsta i oss – oavsett om vi känner oss osynliga i skydd av datorn eller av en folkmassa.

Anonymitet är en central del i det pressetiska systemet, närmare bestämt källskyddet. Men utgivaren vet källans identitet. Det är en positiv definition av anonymitet. Att dölja sig bakom ett alias är motsatsen och det är ett dåligt svar på frågan hur vi bäst skyddar integriteten på internet. Förutom debatt om bättre lagar och kunskap om att inte dela personlig information och bilder, så behöver mellanhänderna ta sitt ansvar och ta bort kränkande material vid anmodan. Även vid anonyma hot-sms och chatmeddelanden behöver mellanhänder som teleoperatörer och nättjänster samarbete med polis och åklagare för att brott som hot och hets ska kunna utredas. Att vi står för våra åsikter bör vara normen, inte undantaget.

FN måste försvara medborgerliga rättigheter på internet

Computer Sweden rapporterar om ITU:s pågående konferens i Dubai. ITU är FN:s telekomorgan. Många länder uppges vilja öka ITU:s inflytande för att i nästa steg kunna införa olika slags reglering, i värsta fall inskränkningar i yttrandefriheten. Sverige och flera andra västländer driver linjen att reglementet inte ska utökas. Och visst skaver det när stater som Ryssland och några arabländer vill öka övervakningen. Samma tidnings ledare menar att ingen överstatlig förhandling kring internet ska ske, decentraliseringen ska värnas. Men konflikten står inte mellan övervakning och frihet, utan mellan demokrati och diktatur. Att demokratiska institutioner avstår från att reglera frågor kring internet, inklusive överstatliga frågor om brottsbekämpning och konkurrens, leder inte till demokrati och frihet. Tvärtom leder det till att andra aktörer bestämmer spelreglerna, utan demokratiskt inflytande, i första hand de dominerande nättjänsterna och teknikföretagen. Det har gång efter annan visat sig att dessa aktörers lojalitet med liberala  demokratiska ideal väger lätt i samröret med auktoritära regimer: Telia i fd Sovjetstaterna, Nokia-Siemens i Iran, Google i Kina, Ericsson i Syrien – listan kan göras lång. Det är en villfarelse att demokratiers abdikation från att reglera nätet befrämjar ideal som yttrande-, informations- och åsiktsfrihet. Istället bör de överstatliga funktionerna användas för att försvara demokratiska värden och fria digitala marknader. Motförslaget mot det ryska förslaget bör inte vara att avstå från reglering (det har inte hindrat någon diktatur från att förfölja sina medborgare), utan strikta krav på skydd för medborgerliga rättigheter och regler kring vilka brott som kan omfattas av ansvar för mellanhänder, där endast de som staterna är överens om ska ingå. Det blir en utmaning för FN-systemet, men det finns ingen bättre arena för att driva den frågan. Det är ingen enkel lindans, men att något är svårt är ett dåligt argument för att inte ens försöka.