"Pirate Bay-beslutet öppnar för medhjälpsåtal mot andra aktörer, såsom telebolagen"
Idag kom det väntade beskedet att Högsta domstolen inte beviljar något prövnings... »
Fängelse för Pirate Bay-grundare, ansvar för teleoperatörer?
Idag kom det väntade beskedet att Högsta domstolen inte beviljar något prövningstillstånd för grundarna till The Pirate Bay. De straff som Hovrätten dömde ut får alltså laga kraft, med 4-10 månaders fängelse och totalt 46 miljoner kronor i skadestånd. I förhandsspekulationerna sa försvaret att det här fallet är principiellt viktigt, och det ligger förstås något i det eftersom The Pirate Bay är ett unikt fenomen på många sätt. Men juridiskt är det ändå tydligt att verksamheten är brottslig och eftersom båda tidigare instanser har samstämmiga domar så borde inte HD:s beslut komma som någon större överraskning.
Desto intressantare att beslutet öppnar för medhjälpsåtal mot andra aktörer, såsom telebolagen. Svenska domstolar har ju tidigare agerat mot bredbandsleverantörer, Svea hovrätt förbjöd Black internet att tillhandahålla access till The Pirate Bay i maj 2010. Innebär detta att mellanhandsansvar är på väg att införas genom straffrätten? Återstår att se, men det är helt klart en intressant utveckling. Det är inte säkert att de stora telebolagens ledning, styrelse och ägare är lika pigga på att dras in i brottmål som att t ex överklaga Ipred-förelägganden.
Konferensen Midemnet hölls i helgen i Cannes, med en panel där bland andra Robert Levine (författare till Free Ride som recenseras här intill) och U2-managern Paul McGuinness medverkade. Den senares citat apropå lobbykampanjerna mot SOPA är obetalbart: “Never underestimate the ability of a monopoly to defend itself“
Häromveckan bloggade jag om seminariet Seizing the Digital Opportunity – nu har arrangören publicerat en rapport (letar dock förgäves efter mina kritiska frågor!).
ACTA underskrivet av Sverige, trots protesterna
Stormarna duggar tätt i den digitala debatten, förra veckan var det de amerikanska lagförslagen SOPA och PIPA som ledde till protester, bland annat stängde Wikipedia och några andra nättjänster sina sajter under ett dygn. Denna vecka är det istället ACTA-debatten som vaknat till liv igen, med bland annat demonstrationer på gatorna i Warszawa. Kritiken mot ACTA är egentligen mest spekulationer kring vad som skulle kunna hända: att tullen måste beslagta mp3-spelare eller att teleoperatörer måste övervaka abonnenternas trafik. Det står i stark kontrast till vad avtalets formuleringar konkret innebär. Sveriges hållning i förhandlingarna har varit att stödja avtalet men med minsta möjliga förändringar i svensk rätt. Det är en bra och ansvarsfull hållning, rentav så att ingen protesterade när Justitiedepartementet presenterade saken på ett möte i höstas och då var ändå organisationer som IT&Telekomföretagen och Föreningen för en fri informationsinfrastruktur på plats, det vill säga knappast upphovsrättens mest hårdnackade förespråkare. I praktiken krävs bara en mindre ändring av varumärkeslagen för Sveriges del (så att inte bara den som äger varumärket kan anmäla intrång), enligt Justitiedepartementets uppgifter till Aftonbladet.
Problemet med ACTA är istället hemlighetsmakeriet kring förhandlingarna som gett upphov till alla dessa spekulationer. EU-parlamentet har inte haft insyn i överläggningarna, innehållet i avtalet var länge hemligt även för ledamöterna, delar av processen har haft obefogad tidspress med mera.Allt detta ger intryck av att avtalet innehåller saker som inte tål dagens ljus och det är förstås långt ifrån vad vi förknippar med god demokrati och fri åsiktsbildning. Delvis är detta en krock mellan det demokratiska systemets krav på transparens och tydligt ansvar å ena sidan, och diplomatins känsliga och tystlåtna arbetssätt som kräver förtroende och slutenhet. Båda är nödvändiga och i det här fallet är krocken tydlig. Debatten visar att diplomatin måste vänja sig vid krav på större transparens. Saken avslöjar också en del om EU:s struktur, maktspelet mellan kommissionen och parlamentet. I alla händelser så pekar debatten på ACTA brister. Efterdebatten får avgöra hur detta kan undvikas framöver.
Veckan som gick bjöd också på ett nytt filmavtal, en stor händelse i svenskt kulturliv. Den största nyheten var att kravet på exklusiva biografpremiärer togs bort. Kritiken mot den s k fönsterpolitiken har varit stark, både från filmproducenter och telekomaktörerna. Med det nya avtalet blir det istället marknadens aktörer som avgör om en film ska få biopremiär eller ej. Mitt tips är att så gott som alla filmare ändå kommer att välja att gå upp exklusivt på bio efter som det uppmärksamhetsvärde som en biopremiär ger lyfter filmen i alla visningsfönster. Det betyder att den som förespråkar t ex lanseringar på VOD-tjänster måste upp till bevis om hur nätet kan ge motsvarande marknadsföringsvärden. Hittills har det mest varit floskler om tillgänglighet och virala effekter, den som vill får tro på det men från och med nästa år är det skarpt läge. Netopia ser fram emot den utvecklingen med stor spänning.
Full spinn på telekomseminariet i Riksdagen
På fredagen arrangerade branschorganisationen IT&Telekomföretagen, Moderaterna och några till ett seminarium i Riksdagens andrakammarsal med rubriken ”Seizing the digital opportunity”. Flera framstående talare, inte minst britten Ian Hargreaves som författat en rapport till brittiska regeringen om hur upphovsrättsreglerna kan ändras för att få mer ekonomisk tillväxt. Det brittiska perspektivet utgår från en ekonomi där den kreativa sektorn har en viktig roll, skillnaden är stor mot Sverige där debatten som bekant mest handlar om hur man kan få mer bredband). Hargreaves föreslår bland annat ett slags börs där man kan handla med upphovsrätter för att förenkla licensering. På en direkt fråga (från mig) svarar han att piracy är ett stort problem men det måste lösas pragmatiskt.
Annars var det återkommande budskapet att det är nya tjänster och inte sanktioner som ska lösa problemet med olaglig spridning. Det är en bra spinn för telebolagen, då behöver de inte vidta några åtgärder mot piratdistributionen – elefanten i rummet är förstås att fildelning är en killer app för bredband till hushållen. Men accepterar man telebolagens utgångspunkt så blir frågan hur man lättare ska få tillgång till innehåll till dessa tjänster och det är här det skaver. Dessa nya tjänster är nämligen inte benägna att betala det som rättighetsägarna begär (se t ex tvisten mellan Copyswede och Telia). Istället för att höja sina bud vill man försvaga upphovsmännens rättigheter och kritiserar därför sådant som skyddstider, upphovsrättsorganisationer som STIM och Copyswede, geografiskt avgränsade rättigheter, exklusiva visningsfönster osv. Det beskrivs som en avreglering, men i själva verket är det ett krav på att politiken ska styra marknadens överenskommelser (kodordet är ”market failure”). Lite märkligt med tanke på hur illa just det fungerar i telekomsektorn där nästan vartenda avtal mellan operatörer idag avgörs hos Post & Telestyrelsen. Och allt detta är ett cirkelresonemang, eftersom hela skälet till att de nya tjänsterna inte kan erbjuda upphovsmännen skälig ersättning är… just det, piratkopieringen som sätter prislappen på själva innehållet till noll. Om just dessa bolag skulle tillämpa samma metoder mot piracy som för att skydda sina egna affärsmodeller – t ex när man blockerar IP-telefoni i sina mobila nät eller diskriminerar trafik som är kostsam – så skulle hela den här orsakskedjan kunna vändas. Då vore det möjligt att ta betalt för själva innehållet, distributionstjänsterna skulle kunna öka sina intäkter och sluta bättre avtal med upphovsmännen och dessutom bidra till att finansiera nytt innehåll. Men då skulle förstås bredbandsguldgruvan sina, vem vill köpa 100 mbit/s om man inte får tanka från Pirate Bay? En omöjlig ekvation? Kanske det, men låt oss åtminstone kalla en spade för en spade. För det är inte åtgärder mot piracy ELLER bättre tjänster -utan både och!
PIPA, SOPA och Wikipedias black-out
De senaste dagarna har dominerats av debatten kring de amerikanska lagförslagen PIPA och SOPA, som syftar till att begränsa piratkopieringen på nätet. De brukar presenteras som ”kontroversiella” eller ”kritiserade” och visst har kritiken varit omfattande, både från Silicon Valley och jurister. De sägs hota att förstöra internet. I en tidigare version av lagförslagen fanns förslag om att domstol skulle kunna besluta att ändra i DNS-systemet, så att olagliga sajter skulle ”försvinna” från internet genom att deras adresser inte är tillgängliga, men den delen är borta ur de förslag som diskuteras idag. Istället är det förslagen om att länkar till sajter som innehåller olagligt material ska kunna bestraffas. Kritikerna menar att det kan betyda slutet för webbtjänster som bygger på att användarna publicerar eget innehåll, att det skulle kräva att alla länkar förhandsgranskas. Jag gissar att förslagen kring länkar är ett resultat av diskussionen kring s k cyberlockers. Piratspridningen lämnar allt mer de traditionella fildelningsnätverken och flyttar till tjänster som Megaupload och Rapidshare där användare kan spara vilket material som helst och sen sprida en länk via mail, webbsidor eller t ex chattar. Det är rimligen det problemet som PIPA/SOPA vill komma åt, inte något annat. Sen kan förstås alla lagar vantolkas, men alla åtgärder ska beslutas av domstol och i SOPA finns även sanktioner mot den som missbrukar lagen. En del av straffen är märkliga i svenska ögon, som att man kan få fem års fängelse för en olaglig länk. Det verkar onödigt strängt, men det amerikanska rättsystemets påföljder skiljer sig från våra: många delstater har dödsstraff och regler som three strikes med livstids fängelse för den som begår upprepade brott.
Annars är huvudpoängen i förslagen att ge ansvar åt mellanhänderna att agera mot olaglig spridning, såsom betaltjänster, telebolag, internetplattformar, sökmotorer, annonstjänster mm. Att just det är centralt för vilka åtgärder Netopia vill se har knappast undgått någon läsare!
Jag diskuterade allt det här med Jan Ainali från svenska Wikimedia i TV4 Nyhetsmorgon igår. Titta gärna här: http://www.tv4.se/1.2503478/2012/01/18/engelska_wikipedia_stanger_ner_i_protest
Där tyckte jag bland annat att de som kritiserar SOPA/PIPA bör komma med egna förslag på åtgärder som skulle vara bättre. Men sen dess har jag upptäckt att Google faktiskt gjort just det! De förespråkar något som kallas Open Act som syftar till att både skydda upphovsrätten OCH hålla nätet ”öppet”. Välkommet, även om ordet ”öppet” kan betyda väldigt olika saker. Inte heller kan man jämställa uppphovsrätten med rätten till ett ”öppet” internet, den förra är ju en del av FN:s deklaration om mänskliga rättigheter medan den senare är något som Google hittat på mer eller mindre på egen hand. Ändå, bra för diskussionen och Netopia får säkert anledning att återkomma till Open Act.
Mer media: P3 Nyheter gjorde också ett inslag med en kommentar från yours truly.
UPPDATERING:
Vilket sammanträffande! Amerikanska myndigheter stänger Megaupload bara timmar efter att jag publicerat det här inlägget och flera webbsajter har hackats av Anonymous-nätverket som hämnd, däribland amerikanska Justitiedepartementet och ett antal skivbolag. Utredarna hävdar att Megaupload tjänat minst 175 miljoner dollar på olovlig spridning av upphovsrättsskyddat material. Läs mer, t ex här: http://www.washingtonpost.com/business/economy/federal-indictment-claims-popular-web-site-shared-pirated-material/2012/01/19/gIQA4rDwBQ_story.html
Videovåldsliket går igen
För den som är det minsta intresserad av mediehistoria är 2 december 1980 ett viktigt datum. Då sändes den ökända debatten om Motorsågsmassakern och det blev startskottet för moralpaniken kring videovåldet. Studio S hette programmet och det finns rentav utgivet på DVD (såklart tillsammans med filmen Motorsågsmassakern!). Idag finns en skammens rodnad kring det där Studio S, bland annat har det kommit fram att de skolbarn som vittnade om obehagliga våldsscener i själva verket var mutade. Och även om både försäljningen av videospelare och filmer sköt i höjden så blev det en mångårig debatt om underhållningsvåldets faror. Det politiska svaret kom till sist i form av Våldskildringsrådet som inrättades 1990 som en statlig kommitté i Kulturdepartementet, med uppdrag att granska underhållningsvåld. Sedan dess har Våldskildringsrådet bytt namn till Medierådet och slagits samman med Biografbyrån (som tillkom under liknande former 1911) i samband med att den statliga filmcensuren avvecklades 2010. Den nya myndigheten heter Statens medieråd.
Mot den bakgrunden är det lite ironiskt att det är Statens medieråd som står för den liberala linjen i dagens version av videovåldsdebatten – den om våldsamma dataspel. Före jul presenterade Statens medieråd en forskningsöversikt i frågan om våldsamma dataspel och verklig aggressivitet, där man konstaterade att det iofs finns ett samband mellan aggressivitet och våldsspelande men inget stöd för att spelen är orsaken (jämför diskussionen om ”cum hoc, ergo propter hoc” i frågan om piratkopiering leder till ökad laglig konsumtion). Detta stämmer väl överens med tidigare forsningsöversikter från bland annat Folkhälsoinstitutet. Medierådsrapporten kritiserar framförallt metoden i många av dessa experiment, där man i labbmiljö till exempel visar bilder på olika föremål och de försökspersoner som snabbare hittar vapen bland dessa anses ha ökad aggressivitet. Det är helt enkelt svårt att se hur steget från det experimentet till aggressiva handlingar i verkligheten skulle se ut. I likhet med tidigare moralpaniker om t ex serietidningar så är det representanter för läkarkåren som är mest upprörda och mycket riktigt gick tre välkända hjärnforskare ut på DN Debatt i torsdags och sågade rapporten i ett mycket högljutt tonläge. Nyheten fick stort utrymme under torsdagen och Statens medieråd replikerade. Igår morse mötte jag Sveriges mest legendariske barnläkare Hugo Lagercrantz i SVT:s morgonprogram och debatterade saken, det blev livligt men den gode professorn hade minst sagt svårt att hålla sig till ämnet. DN:s ledare konstaterade syrligt att fiktivt våld gör forskare aggressiva och Netopias Waldemar Ingdahl fördjupade frågorna om hur hjärnexperimenten vantolkas.
Det är lätt att skaka på huvudet åt de här sakerna, men de kan få allvarliga konsekvenser. Utomlands finns stora inskränkningar i spelutvecklares yttrandefrihet, i Tyskland får t ex blod i spel inte vara rött (istället gör man det oftast grönt!). Och det är bara fem år sen som en svensk speldistributör stod inför rätta, åtalad av Justitiekanslern för spridning av olaga våldsskildring – ett brott med fängelse i straffskalan. Om den rättegången har jag skrivit här.
Verkligheten överträffar dikten: piratkopiering erkänt som religion
De här skämten skriver sig själva! Piraterna har ofta kallats dogmatiska och fundamentalistiska, det nya året inleds med att piratkyrkan ”Det missionerande kopimistsamfundet” officiellt erkänns som religiöst trossamfund i Sverige. Är de två miljoner svenskar som uppges ägna sig åt fildelning informerade om att de alltså deltar i en religiös ritual?
Netopias favoritförfattare Jaron Lanier ägnade de inledande kapitlen av sin bok You Are Not a Gadget (Knopf 2010) åt att beskriva hur Silicon Valleys framtidsfundamentalister agerar som vore de religiösa. Det finns både en högre makt – Kevin Kellys idéer om teknikens förutbestämda utveckling – och återuppståndelse – evigt liv genom att flytta över medvetandet till datorkretsar, som Ray Kurzweil försöker förverkliga. Jaron Lanier anför detta som kritik mot teknikfundamentalismen och pekar på hur illa det rimmar med anspråk på rationalitet och vetenskaplighet. Men de organiserade piraterna omfamnar alltså detta och utropar sin egen kyrka. Fildelningen började som ett tekniskt experiment, växte till en massrörelse av folk som ville slippa betala för underhållning, formulerades som politisk ideologi, upphöjdes till moraliskt nödvändighet, beskrevs som tekniskt oundvikligt och har nu alltså även blivit en del av det andliga. Isak Gersson, kopimismens högste andlige ledare (eller ”op”), beskriver i Aftonbladet erkännandet som ett stort steg men de flesta får nog tvärtom svårare att ta piraternas argument på allvar efter detta.
Även om den här religionen nog bäst betraktas som ett skruvat skämt (gissar att det är piraternas egen uppfattning också, den heliga skriften är full av underfundig humor: Ctrl-C och Ctrl-V är t ex heliga symboler) så får man ändå säga att piraterna framgångsrikt utför en sorts undersökande journalistik och visar hur regler för organisationer får helt knasiga konsekvenser. Förutom det här religiösa samfundet så gjorde ju Ung pirat en viktig grävgärning om statligt stöd till ungdomsförbund, genom att skriva in vilket namn som helst och vilken adress som helst på deras hemsida gav man Ung pirat 400 kronor i statsstöd. Ingen medlemsavgift, ingen underskrift, inte ens att svara på bekräftelsemail behövdes. Genom att pressa systemen långt utanför deras ursprungliga syften avslöjar piraterna brister som skulle göra vilken redaktion som helst avundsjuk. Man kan säga att de hackar de offentliga systemen. Så nu kommer den som förespråkar skydd för upphovsrätt eller andra former av reglering på nätet att bli anklagad för religiös förföljelse. Återstår att se hur bra det argumentet funkar i verkligheten.
Hmm, har inte nätlingot ett ord för allt det här? Hur var det nu igen? Ah! ”Foliehatt”
Uppdatering: Flera har påpekat att staten inte ”erkänner” religioner, det som har skett är att Kopimistförbundet har registrerats hos Kammarkollegiet och därmed tilldelats ett organisationsnummer. Bland annat musikjournalisten Lars Nylin skriver om saken och jag konstaterar att även jag gick på piraternas PR-fint.
Mycket riktigt har piraterna också börjat gapa om religiös förföljelse, det tog inte många dagar.
Svenska PEN manar telekombolagen till ansvar
Yttrandefrihet är ett ofta använt uttryck i nätdebatten, men få kan använda det argumentet med samma pondus som PEN-klubben som i decennier stött dissidenter i diktaturer och i ord och handling slagits för verklig yttrandefrihet och skydd för oppositionella. Idag skriver svenska PEN:s ordförande Ola Larsmo på DN Kultur om hur bland annat svenska teknik- och telebolag hjälper diktaturer som Syrien och Vitryssland att förfölja regimkritiker. Ska du bara läsa en debattartikel i mellandagarna, läs den här.
SOPA och ACTA – när ska vi lära oss att ta domedagsprofetiorna med en nypa salt?
Intensiv debatt senaste veckorna om den nya lagen SOPA (Stop online piracy act) som det amerikanska representanthuset förväntas besluta om inom kort, och dess motsvarighet i senaten PIPA (Protect IP Act). Senaste budet är att beslutet är uppskjutet till efter helgerna. Bortsett från den för svenska öron ofrivilliga komiken i dessa förkortningar, så har dessa förslag anklagats för att förstöra internet, kränka mänskliga rättigheter och vara onda i största allmänhet. Men vi har hört allt förut, exakt den ramsan framfördes som kritik mot ACTA när debatten var som mest intensiv under förra året. Det var hemliga överläggningar och staten ville övervaka internet och tullen skulle ta mp3-spelare i beslag och …ja, ni känner igen hur det lät. Vad blev resultatet? Förstördes internet? Nja, de konkreta effekterna blev väldigt blygsamma. Tidigare i höstas deltog jag i en hearing på Justitiedepartementet om ACTA och eventuella konsekvenser för svensk lag. Sveriges linje har varit att stödja ACTA i den utsträckning det inte kräver förändringar i svensk lag och som förhandlingarna utvecklats så skulle det europeiska förslaget bara kräva en enda konkret förändring: att man inför brottet grovt varumärkesintrång (idag finns bara en nivå av varumärkesintrång). Det är väldigt långt från domedagstalen om att internet inte kommer att bli sig likt. Faktum är att inte ens de organisationer som brukar invända mot förslag som stärker upphovsrätten på internet, t ex IT&Telekomföretagen och Föreningen för en fri informationsinfrastruktur (en av grundarna är Piratpartiets europaparlamentariker Christian Engström som varit bland de mest högljudda ACTA-kritikerna), hade några invändningar mot att Sverige stödde det europeiska förslaget. Mot den bakgrunden är det väldigt svårt att ta de överdrivna farhågorna om slutet för internet som vi känner det på allvar. Hur var det nu med Peter och vargen?
Vad tycker Netopia om själva förslagen då? Det är olyckligt att teknikföretag och telebolag ständigt motarbetar initiativ för att skydda rättigheter för innehåll på internet. Det vore mycket bättre om de som kontrollerar tekniken också bidrar till lösningarna. För det stämmer ju att det analoga samhällets lagar och myndigheter ofta kommer till korta på nätet. Det finns geografiska begränsningar, blir lätt trubbigt, kanske inte löser det avsedda problemet, oklarheter kring rättssäkerhet, nya problem uppstår och så vidare. På det sättet är det väldigt bra att SOPA/PIPA ställer krav på Internets mellanhänder. Om det kan leda till verkningsfulla åtgärder från dessa mellanhänder så kanske de delar av förslagen som riktar sig mot enskilda personer inte behöver förverkligas. Kanske för mycket att hoppas på, men det är ju tillåtet att ha önskningar så här i juletid.
Jag passar med detta på att önska god jul och tacka alla medverkande skribenter, intervjupersoner, kommentarsskrivare, sympatisörer, läsare, evenemangsbesökare och alla andra som på ett eller annat sätt brytt sig om Netopia för ett roligt och innehållsrikt 2011.
