"I likhet med EU-parlamentsvalet står inte regeringsmakten på spel i tyska delstatsval"
Igår fick det tyska Piratpartiet 7,5% av rösterna delstatsvalet i Nordrhein-West... »
Sociala mediers roll i londonkravallerna överskattades
I augusti i fjol fängslades hela västvärlden av rapporterna från upploppen i London, där flera kvarter vandaliserades och fem människor dog. Man kunde följa händelseförloppet närmast i realtid både via traditionella och sociala medier. En doku-thriller, skulle man kunna säga. Många framhöll också sociala medier som orsak eller förstärkare av upploppen, inte olikt hur den arabiska våren ofta har omtalats som en ”twitter-revolution”. Två personer dömdes till fängelse för uppviglande aktiviteter på Facebook. Men nu visar den kommitté som den brittiska regeringen tillsatt för att utreda händelserna att de sociala mediernas roll var överdriven, de tycks ha betytt mer för de personer som betraktade upploppen än de som deltog. De senare använde snarare Blackberry messenger för att kommunicera och även traditionella mediers rapportering bidrog. Läs rapporten här.
Precis som med den arabiska våren är alltså de sociala mediernas betydelse underordnad, det handlar om strukturella faktorer och inte minst enskilda människor. Fixeringen vid tekniken står i vägen för verklig förståelse både för sociala oroligheter och demokratirörelser.
DN Kultur förgyllde påskhelgen med en ambitiös kritik signerad Paul Frigyes av hur de fyra nätjättarna Google, Facebook, Amazon och Apple kartlägger sina användare. För att citera Andreas Ekströms Google-koden: ”om en stat hade samlat in lika mycket information om sina medborgare hade det blivit väpnad revolution”. Krönikören Emanuel Karlsten replikerar och menar att konsumentmakten garanterar integriteten och att staters övervakning är värre. Den invändningen bygger på antagandet att vi har ett verkligt val att avstå från att använda tjänsterna. Ibland talar man om stater i staten och det finns argument för att använda den etiketten på dessa nätjättar, som har egen utrikespolitik (Google) och större ekonomi än många stater. Skillnaden är att demokratiska stater har ett antal rättssäkerhetsmekanismer som garanterar den enskildes integritet och det är betydligt starkare än konsumentmakt, verklig eller inbillad.
Telebolag blockerar lagliga tjänster, olagliga lämnas ifred
Ska telebolagen tillåtas blockera lagliga tjänster som hotar deras intäkter, samtidigt som de vägrar stoppa olagliga tjänster?
I veckan meddelade Ekot att telebolagen utvecklar teknik för att blockera samtalstjänster som Skype och Viber som används för att ringa via internet istället för det vanliga telenätet (IP-telefoni). I praktiken kan man ringa gratis från sin mobiltelefon, vilket förstås hotar telebolagens samtalsintäkter. Telias Charlotta Züger säger till Ekot att vissa abonnemang kommer att tillåta IP-telefoni, andra inte – i klartext att abonnenterna får betala extra för möjligheten att använda Skype i mobilen.
Detta bekymrar IT-minister Anna-Karin Hatt som helst vill se att telebolagen inte blockerar tjänster alls, men enligt en lag som infördes i fjol är de åtminstone skyldiga att upplysa abonnenter om vilka abonnemang som spärrar IP-telefoni.
Det vore lätt att raljera över telebolagens fina tal om nätfrihet och att de jämför sig med Posten. Det vore lätt att använda samma argument som telekomsidan ofta framfört i upphovsrättsfrågan: ”man kan inte vara emot ny teknik”, ”det går inte att stoppa utvecklingen”, ”man kan inte föra krig mot sina egna kunder” och så vidare. Men jag tror att det är överflödigt, de allra flesta har redan genomskådat flosklerna. Däremot finns det en viktig politisk fråga här: IP-telefoni är lagligt. Skype begår inte något brott när de låter användarna ringa gratis över nätet. Det vill alltså telebolagen blockera. Men när det gäller olagliga tjänster, som exempelvis The Pirate Bay som fällts i svensk domstol, vägrar man agera. Och detta trots att kundavtalen tydligt anger att abonnemanget inte får användas för att begå brott. Varför blundar IT-ministern för detta? Är det rimligt att det är telebolagen som avgör vilka lagar som gäller på nätet?
SVT:s Dokument inifrån visade i förra veckan den uppmärksammade filmen Du är googlad som skildrar hur svårt det är att dementera felaktiga uppgifter på nätet och vilka konsekvenser det kan få för den enskilde. I filmen skildras hur två personers liv slagits i spillror efter att privata uppgifter och lögner spridits om dem på nätet. Det är inte Google som publicerat dem, men det är via söktjänsten som de fortsätter att spridas. I yttrandefrihetens namn vägrar Google att ta bort sökträffarna, vilket vittnar om en annan typ av laglöshet. Yttrandefriheten blir i praktiken en yttrandeanarki och samhällets ordinarie trygghetsfunktioner är satta ur spel. Den nuvarande styrelseformen för internet har nått vägs ände.
Ytterligare ett exempel på att mellanhänderna på internet måste ta ansvar för hur deras ledningar och tjänster används framgår av Post & Telestyrelsens egen konsumentenkät som presenterades förra månaden, där 81% av de tillfrågade anser att det är bra att internetoperatören filtrerar bort skräppost och 82% är positiva till att oönskade hemsidor filtreras. Ju mer skydd desto bättre anser 60% av de tillfrågade. Allmänheten tar risk för brott och kränkningar i den digitala världen på allvar. Politiken bör besvara frågan hur det kan hanteras utan att yttrandefrihet och individens trygghet försakas. En sak är säker: att överlåta det till telebolagen är ingen bra lösning.
Problemet med Datalagringslagen
Idag beslutade riksdagen att införa den nya Datalagringslagen i Sverige. Centern hade en svår sits med regeringsansvaret som krockar med ett stämmobeslut att rösta nej till datalagring, men i o m att Socialdemokraterna röstade för så gick det igenom oavsett C. Det finns säkert mycket att analysera kring den parlamentariska situationen, men det får andra göra. Själva lagen är som väntat kritiserad av de som tycker att all form av reglering hotar friheten på nätet. Det är samma ramsa som vi har hört många gånger tidigare och analysen haltar, staten är inte nödvändigtvis ett hot mot den enskilde och frihet är inte något absolut (den enes frihet kan vara den andres ofrihet). Det är egentligen banalt. Det är också mer eller mindre banalt att lagar behöver anpassas till nya tider och ny teknik. I takt med att allt större delar av samhällslivet omfattas av internetmiljön så behöver reglerna utvecklas. Nya problem kräver nya lösningar. I det perspektivet är det inte konstigt att samhället behöver funktioner för att hantera brott på nätet och som vanligt handlar det om att reglera vilka skyldigheter mellanhänderna – telebolagen som tillhandahåller länken mellan det fysiska och det digitala – ska ha. Att rättssystemet under vissa omständigheter behöver få information av telebolagen om t ex från vilken dator ett dataintrång i en bank skett är viktigt för att kunna utreda brott. Det viktiga är att det sker på ett rättssäkert sätt, med tydliga regler och säkerhetsmekanismer. Därför behövs lagar som bestämmer vilka uppgifter som ska lämnas ut, till vem och under vilka omständigheter. Ergo Datalagringslagen.
Problemet med Datalagringsdirektivet är ett annat: att privat kommunikation har samma status som annan datatrafik. Att spara information över vem som ringt till vem är inte samma sak som att avlyssna samtalen. Att spara information om vilken dator som har kopplat upp sig mot vilken server när och vilken sorts data som skickats (mail, filer, video etc) är inte samma sak som att övervaka innehållet i trafiken. Det är en viktig distinktion. Men det är stor skillnad på mail, chatt och röstsamtal (oavsett om det är telefoni eller t ex Skype) och annan datatrafik. Det förra är som utgångspunkt privat kommunikation och måste ha ett starkt skydd. Det senare, all annan datatrafik, är mindre problematiskt. Det handlar ofta om datorer som kommunicerar med andra datorer och även datatrafik från riktiga personer handlar inte på samma sätt om verkliga yttranden och privat kommunikation, utan snarare om t ex fildelning. Brott som cyberattacker sker i form av datatrafik, inte ord. Den tekniska utvecklingen med IP-telefoni och sociala medier gör den distinktionen mer otydlig. Icke desto mindre blir det en viktig fråga för lagstiftaren framöver att stärka skyddet för privat kommunikation, yttrandefrihet och möjligheten att uttala sig anonymt, samtidigt som man inför tydligare regler för själva datatrafiken.
Internationella dagen mot internetcensur
Idag 12 mars är Internationella dagen mot internetcensur och Reportrar utan gränser publicerar en rapport om internets fiender, dvs länder som begränsar yttrandefriheten på nätet och förföljer oliktänkande. Länder som Nordkorea, Kina och Iran är givna, men nya för i år är Bahrain och Vitryssland. Intressant ur ett svenskt perspektiv förstås är Telias affärer med Vitryssland som Netopia tidigare skrivit om. Att Syrien räknas till internets fiender är inte heller någon överraskning och även där finns sverigekoppling, med tanke på Ericssons kritiserade export av övervakningsutrustning. Den demokratiska världen har ett stort ansvar att visa vägen till yttrandefrihet och rättssäkerhet på internet.
I fredags arrangerade Netopia tillsammans med Medieföretagen ett panelsamtal på konferensen Mediedagarna i Göteborg. Deltog gjorde Pelle Snickars, forskningschef på Kungliga Biblioteket, Helienne Lindvall, artist och krönikör på The Guardian, och Anders R Olsson, journalist, författare och yttrandefrihetsdebattör. Alla är bekanta för Netopias läsare sedan tidigare. Syftet var att presentera den kommande antologin med arbetsnamnet Myten om det fria internet som kommer ut i sommar, med redaktörer Snickars och Strömbäck. Det är förstås det bokprojektet som är anledningen till att Netopia-webben uppdateras lite mer sällan än vanligt den här vintern, men snart kommer ni att få ta del av de första alstren.
Dagens Nyheter uppmärksammade EU-kommissionens uppdatering av Ipred och intervjuade undertecknad om bland annat ansvar för mellanhänder.
Jag vill också tipsa om en mycket läsvärd krönika av Peter Kadhammar i Aftonbladet häromveckan, där han pekar på det ironiska i att Peter Sunde som tidigare ägnat sig åt att sprida andras verk via The Pirate Bay nu tar en andel av donationerna via Flattr för att ”hålla systemet flytande”. Den förståelsen visade han inte för upphovsmännens ekonomi med TPB. Ett självklart påpekande, men som ändå inte framförs ostraffat med tanke på tonen i några av kommentarerna. Den som trodde att Facebook-inloggning skulle få bort trollen fick tyvärr fel.
Sjöstedt sviker kulturen
Igår intervjuades Vänster-ledaren Jonas Sjöstedt i SVT Nyhetslabbet om sin syn på bland fildelning. Sjöstedt uttryckte att han inte tycker att man ska ”jaga fildelare” utan istället lösa frågor om upphovsrätten på internet med ett bibliotekssystem. Det är samma gamla förslag om bredbandsavgifter som framförts flera gånger tidigare och problemen är givetvis desamma nu: de som inte laddar ner får betala för dem som gör det, det stoppar utvecklingen av nya innehållstjänster och inte minst skulle det innebära att all kommersiell kultur istället måste finansieras genom anslag. Det mesta kulturinnehåll som vi tar del av produceras av kommersiella aktörer: bokförlag, musikbolag, spelföretag, TV-bolag, tidningsföretag etc. Dessa är alla beroende av en betalande publik (utöver t ex annonser) och det systemet sätts effektivt ur spel med bredbandsavgifter eller online-bibliotek. Dags att damma av en gammal fras: ”det är en vacker tanke men det fungerar inte i praktiken”.
Sjöstedts utspel är en sorts längtan efter en enkel lösning som inte gör någon besviken. Det låter som själva definitionen av dålig politik. Inte heller som populism är det särskilt välgenomtänkt, kulturarbetare är traditionellt en stark väljargrupp för vänstern. För vänstern ligger det nära att ställa sig på de svagas sida, det är sympatiskt. Men i frågan om kulturen på internet är det inte piraterna som är de svaga och kulturproducenterna som är de starka, den verkliga konflikten går mellan skapare och de teknik- och telebolag som profiterar på piratspridningen. Med den analysen borde Sjöstedt kunna hitta en bättre vänsterpolitik som inte sviker kulturen.
Amerikansk politiker varnar för att diktaturer vill reglera nätet
I en debattartikel i Wall Street Journal varnar Robert McDowell för att bland andra Kina och Ryssland vill införa överstatlig reglering av internet. McDowell är ledamot i styrelsen för Federal Communications Commission, dvs motsvarigheten till vår Post- och Telestyrelse. Debattartikeln i sig är en ganska bra sammanfattning av den ståndpunkt som telekombranschen brukar framföra: internet är bra, all reglering är av ondo och hotar det som gör nätet unikt, yttrandefriheten som tekniken möjliggör driver demokratisk utveckling osv. Netopias läsare känner till mina invändningar mot de här resonemangen: internet är inte alls ”fritt” och ”öppet” utan reglerat och övervakat av makter utanför demokratisk kontroll, integritet kommer genom trygghet och inte anonymitet, tekniken kan lika gärna bli ett instrument i diktaturens händer och så vidare. Artikeln är trots det läsvärd, eftersom den pekar på ett slags mardrömsscenario för hur överstatlig reglering kan arta sig. Principfrågan besvarar Netopia med att reglering behövs, men det är nödvändigt att all reglering sker enligt demokratiska och rättssäkra principer, vilket inte direkt är Kinas och Rysslands starkaste sidor. Här finns istället en chans för den demokratiska världen att gå före och garantera att yttrandefrihet och integritet präglar internationella regler. För reglerna finns där vare sig vi vill det eller inte, antingen stiftas de av teknikbolag, auktoritära regimer eller demokratier, det är bara att välja.
För övrigt är twitter en arena för internationella maktstrider, noterar Svenska Dagbladet. ”Twiplomati” är ordet för dagen och fenomenet omfattar såväl somaliska terrororganisationer som den svenske utrikesministern.
Svenskarna vill att telebolag tar större ansvar, visar PTS-undersökning
Svenskarna vill att telebolag tar ansvar. Det visar en färsk enkätundersökning från Post & Telestyrelsen, där man bland annat kan läsa att:
- En övervägande majoritet (81%) anser att det är bra att internetoperatören filtrerar bort skräppost och 82% är positiva till att internetoperatören skulle filtrera bort oönskade hemsidor. Ju mer skydd desto bättre anser 60% av de tillfrågade.
Det är en liten sensation, de allra flesta svenskar anser alltså att det vore bra för integriteten om mellanhänderna tog större ansvar. De argument om att ansvar för mellanhänder skulle hota enskildas integritet (som hittills dominerat debatten) tycks inte ha övertygat flertalet. Sverige delar Netopias analys! I övrigt framgår att internet är viktigt och att den största oron är att personuppgifter kommer i fel händer. Bra PTS!
Ingen Netopia-läsare lär ha missat diskussionerna kring handelsavtalet ACTA som fått ny fart de senaste veckorna. I västvärlden har de mest handlat om skräckscenarier som att Facebook skulle tvingas stänga, att tullen skulle beslagta mp3-spelare och att telebolag skulle tvingas agera mot olaglig fildelning. Inget av det stämmer (även om det sista inte vore så dumt!). Däremot finns det en intressant kritik som inte fått lika stort medieutrymme, om konsekvenser för utvecklingsländer. Läkare utan gränser varnade nyligen för att avtalet riskerar att minska tillgången på t ex bromsmedicin mot HIV. Det påminner om en klassisk vänsterkritik mot handelsavtal och immaterialrätter som går ut på att dessa gynnar väst på bekostnad av fattiga länder i syd, vars utvecklingsmöjligheter inskränks. Den kritiken mot ACTA är betydligt intressantare än piraternas, i själva verket får det villfarelserna om beslagtagna mp3-spelare att framstå som futtiga. Värt att notera är också att Indien och Kina valt att inte underteckna ACTA. Kina är inte direkt berömt för att respektera immaterialrätten, den amerikanska debatten handlar både om valutamanipulation och upphovsrättsintrång där den ”färgstarke” Donald Trump ofta pekar på hur det senare är en starkt bidragande orsak till USA:s beroende av Kina. Med lika spelregler hade värdet på det som amerikanerna producerar varit högre och skulden lägre, således. Sett i relation till den amerikanska budgetkrisen och efterdyningarna av Lehman-kraschen, så är det lätt att förstå varför ACTA är så viktigt för USA. Det borde vara huvudfrågan i ACTA-debatten.
Sydsvenskan jämförde i huvudledaren i torsdags Telias kritik mot en proposition om brott på nätet med hur piraterna resonerar. ”Egenintresset ljuger inte”, menar Sydsvenskan, och underkänner argument som att polisen har viktigare saker för sig eller att nya tjänster ensidigt är svaret på piratproblemet. Netopia applåderar.
Personlig integritet är en annan käpphäst i nätdebatten, ofta definierad som frånvaron av samhällets regler och framförd som vaccin mot antipiratåtgärder. Men även här finns seriösa aspekter som tyvärr fläckas om integritetsargumentet används slarvigt. De senaste veckornas diskussion har rört elektroniska patientjournaler och vårdpersonals tillgång till känslig information. Det är ett bra exempel på de balanserade avvägningar som krävs för att anpassa teknikens möjligheter till samhällets krav, fjärran från de svart-vita analyser som annars dominerar samtalet. Jag håller rätt så sällan med vår IT-minister Anna-Karin Hatt, men i den här frågan tycker jag att hon resonerar vettigt på sin blogg.
Mediedebatt om Nacka-domen
Idag meddelades dom i Nacka tingsrätt mot en man som spridit sextio filmer. 120 dagsböter. Jag debatterade saken i SVT:s Nyhetslabbet.
http://svtplay.se/v/2702698/aktuellt/svt_nyheter_live_-_8_2
Det här är ett av flera exempel på att rättssystemet börjar komma ikapp med piratdistribution på nätet, ett resultat av de specialiståklagare och polisutredare som arbetat ett drygt år. Många sa i Ipred-debatten att det är polisens sak att utreda brott, som invändning mot de civilrättsliga sanktionerna. Nu kan de vara nöjda. Själv tycker jag att det är nödvändigt med åtal mot enskilda, men betydligt mer effektivt med mellanhandsansvar, så som varningsbrev och tekniska spärrar. De åtgärderna har ju också fördelen att ingen enskild drabbas av åtal eller får sin identitet utlämnad. Tyvärr har alla såna förslag hittills avvisats av telebolagen.
Jag har också gjort en intervju för Utrikespolitiska föreningens radio i Lund. Kan höras inom kort här: http://radioupf.se/
